A/N: Jag är förvånad att ingen har kommenterat stavningen. Själv så hittade jag flera fel och konstiga ordval. Men spelar roll, Jo egentligen så gör det det (två det på raken, ha). Jag har många kapitel på lager och så länge det kommer reviews så kommer det kapitel. Sen så äger jag några karaktärer. Men jag vet inte när dem kommer in i bilden. Men i det här kapitlet är det bara Novella. Här kommer det efterlängtade andra kapitlet!

(lillasyster storebror)

Är jag dömd till att evigt gråta?

Silver kalla känslor du någonstans finner

Men rädda liv så länge du hinner

Tårar och blod har blandats i det förflutna

Det befläckar mina minnen när ögon är slutna

Kommer det någonsin bli som förr

Eller lämnar du mig utanför din dörr

Tårarna som fortfarande rinner.

Syskon kärlek som förevigt brinner.

Kan du förstå och bara förlåta.

Eller är jag dömd till att evigt gråta?

Undviker den jag vill ha nära

"Snälla, vänta! Tåget går inte förrän om 20 minuter och vi är faktiskt redan på perrongen." Klagade en svarthårig kvinna, eller var det en man? Hennes hår hade blivigt axellångt och risigt men ögonen var dem samma som för tre år sedan.

"Jag vet men jag vill sitta själv i kupén, i början alltså. Jag vill inte fråga någon är det okej att jag sätter mig här." Svarade en flicka framför henne.

Men flickan gick inte långsammare för det. Hennes hår var blont och räckte henne till höfterna. Hon hade en lugg och två slingor som var kortare än resten av håret hängde framför axlarna. Flickans ögon var gråa och gnistrade av iver men hade en liten glimt av oro.

"Novella, Där är en tom kupé." Sa mannen som gick bredvid kvinnan.

"Okej." Sa Novella och började släpa upp sitt bagage på det röda tåget.

När hon fått in kofferten, ugglan Elvira, och en extra väska så kom hon ut till dem hon levde med. Ingen människa på jorden skulle tro att Louice och Roland var hennes föräldrar eller släktingar över huvud taget. Vilket också stämde. Louice vet ni redan hur hon såg ut men Roland som hon var gift med var kort, knubbig, nästan flintskallig och hade usel klädsmak.

"Hej då, och skicka Elvira om dina föräldrar skulle få veta vart du fanns." Sa Roland och kramade om Novella.

"Ja då. Det ska jag." Sa hon och kramade sedan Louice.

Hon kände ögon i ryggen och vände sig om. Men hon såg ingen som kollade åt hennes håll. Novella klev på tåget och satte sig i kupén. Tåget skulle nu gå om tio minuter. Hon suckade och såg ut på Louice och Roland som började gå ut från perrongen. Efter ett litet tag så öppnade en svarthårig kille kupédörren.

"Hej" Sa han. "Kan jag och mina kompisar sitta här?"

"Visst." Sa hon

"Ron, Hermione, Här kan vi sitta!" Ropade han och satte sig sen mitt emot henne.

En rödhårig kille och en tjej med brunt vågigt hår kom in genom dörren.

"Jag är Harry, det där är Ron och Hermione. Oj jag menar tvärt om." Sa den svarthårige när Ron satte sig bredvid honom. Hermione där emot tvekade lite men satte sig bredvid Novella som tittade ut genom fönstret.

"Vad heter du?" Frågade Ron nyfiket.

"Novella." Sa hon men reagerade inte på något annat sätt.

"Varför har vi inte sätt dig förut?" Frågade Harry.

"Jag börjar i år." Sa Novella. Det var tyst ett litet tag sen sa Ron förvånat:

"Men du är väll inte elva?" Harry och Hermione himlade med ögonen.

"Jag börjar i femte året." Sa hon lugnt och tålmodigt vilket varken Harry och Hermione kunde förstå hur hon lyckades med (vara tålmodig med Ron).

"Då är du femton då." Sa Ron. Harry och Hermione himlade med ögonen men såg väldigt förvånade ut båda två när Novella sa:

"Nej, jag är fjorton."

"Då är du ett år yngre än oss." Sa Harry förvånat.

"Men man kan ju inte börja i femte året helt plötsligt, man måste ju börja med att lära sig från början." Sa Hermione.

"Åh, men jag har lärt mig det på sjukhuset." Sa Novella och såg för första gången på Hermione.

"Men varför kom du inte hit innan du var på sjukhuset då?" Frågade Harry.

"Jag var för liten då." Sa Novella och hon visste vad som skulle komma nu.

"Då var du på sjukhuset i…?" Började Ron men i hans tänkande blev han avbruten av Hermione som såg chockad ut och sa:

"Var du på sjukhuset i tre år!?"

"Ja men det var fakti…" Men längre kom hon inte för Harry avbröt henne med:

"Vad var du för sjuk?"

Det vart tyst i kupén. Novella suckade såg ut genom fönstret igen och sa tyst:

"Tortyr."

"Vem då?" Frågade Ron.

"Ingen som ni känner i alla fall." Sa Novella och började ta bort smuts under naglarna för att inte behöva se på de andra tre i kupén.

"Ska vi byta om?" Frågade Hermione efter ett tag.

"Visst." Sa Harry och gick ut ur kupén med Ron bakom sig.

Novella och Hermione drog fram sina klädnader och började byta om. När dem var klara så fick Harry och Ron gå in och byta om. Hermione och Novella sa eller gjorde någonting tills Novella kunde se någon komma.

Jag känner igen honom. Jag vet vem han är. Gråa ögon, blont hår, men vem är det? Tänkte Novella. Då förstod hon vem det var. Hon behövde fly någonstans men vart? Han kom närmre och närmre snart så skulle han också känna igen henne. Okej ta det lugnt. Jag kan INTE gå in till Harry och Ron. Jag kan INTE stå kvar. Jag måste gå in i någon annan kupé. Hon ryckte upp kupé dörren bredvid henne där några första års elever satt. Dem stirrade på henne.

"Jag måste gömma mig lite bara." Sa hon och satte sig på golvet.

Hon kunde höra Hermione gå in i kupén där dem suttit från början. Hon vände sig om och kikade genom fönstret på kupédörren. När han gick förbi duckade hon.

"Tack." Sa hon och skyndade tillbaka till Hermione Ron och Harry.

Hon han sätta sig ner precis innan tåget stannade. Novella suckade och reste sig igen. Men så fort som hon klivigt av tåget så såg hon ännu en gång killen med gråa ögon och blont hår. Hon höll andan och skyndade sig att ställa sig bakom några fjärdeårselever från Hufflepuff.

"Vad är det Novella?" Frågade Hermione.

"Inget, ni kan gå i för väg." Sa hon snabbt och kikade efter om han var kvar eller om han hade gått till vagnarna redan.

Dem andra tre gick. Han står fortfarande där. Han kommer döda mig om han får veta att jag lever, men han kommer ändå att få veta det till slut. Shiit! Hufflepuffarna går nu, vad ska jag göra!? Novella såg sig omkring efter ett nytt gömställe. När hon inte såg något bestämde hon sig för att ta risken och gå förbi honom. Hon lossades att hon inte kände honom bara. Allt gick bra tills någon busvisslade åt henne. Nu skulle han säkert se henne. Hon drog snabbt upp armen over ansiktet och sprang det fortaste hon kunde förbi honom. Hon hörde någon säga:

"En se men inte röra flicka, hamnar säkert i Hufflepuff."

Hon struntade i att vända sig om och säga att Hufflepuff inte var något dåligt. Men troligen så skulle hon inte hamna i Hufflepuff ändå. Hela hennes släkt hade varigt Slytherin flera generationer. Det verkade i alla fall som att han inte hade sätt henne. Eller det hade han nog men han hade inte känt igen henne i så fall så skulle han ha följt efter henne och tagit tag i hennes arm och förhört henne om vart hon varigt. Men ingen sprang i fatt henne så det var nog lugnt. Bara hon inte hamnade i samma vagn som honom. Då är det kört. Hon såg vagnen som skulle åka näst. Hon skyndade sig dit. Hon hoppade upp och satte sig där men ångrade sig när hon såg att det bara var sjundeårs elever i vagnen men nu var det försent. Hon satte sig bredvid en tjej som fnyste och vände blicken bort från henne.

Vad är det med henne då? Kan man inte få sätta sig vart man vill eller? Fan! Där är han! Kom igen nu åk, åk, ÅK! Ja, han såg mig inte.Vagnen hade nästan kommit fram när ett av hjulen lossnade och dem satt fast.

"Vi får kliva på en och en i vagnar som kommer." Sa en kille.

"Vem går på först och vem går på sist?" Frågade tjejen som förut fnyst åt Novella.

"Yngst först." Sa han och såg på Novella.

"Ja, jag är yngst här." Sa hon med en suck och såg mot vagnen som kom.

Undrar vilka som satt där? Hoppas det inte är han. En blond kille sitter där i alla fall. Snälla låt det vara någon annan. Vagnen kom närmre och närmre. Novella lyssnade spänt efter hans röst. Men det var tre år sedan sist men ändå. Dem som satt i den kommande vagnen såg oförstående mot dem och den blonda killen vände sig om. Dem gråa ögonen avslöjade honom och hon drog snabbt upp armen över ansiktet.

"Jag kan ta nästa vagn." Sa hon.

"Vaddå då?" Sa en tjej.

"Jag kan vänta det är okej." Slingrade hon sig.

"okej." Sa någon och fortsatte "Jag kan ta den vagnen."

Vagnen kom närmre och närmre och alla i den stirrade mot dem. Novella kikade fram bakom armen och såg direkt dem gråa ögonen. Hon satte sig ner på marken med huvudet ner och blängde tomt på den leriga jorden under henne.

"Vad är det med henne då?" Frågade någon.

"Jag vet inte, hon kanske är kär i någon i vagnen." Sa en annan som hon kände igen som han som skulle åka med vagnen.

Novella hörde vagnen stanna och hon slog händerna för ansiktet. Paniken steg inom henne. Både han och den killen som hade busvisslat åt henne satt i den där vagnen och tänk om han kände igen hennes blonda hår.

"Vad är det med tjejen?" Sa någon från vagnen och hon visste att det var henne dem menade.

"Vi vet inte, Vi föreslog att hon skulle ta den här vagnen och hon gick med på det tills ni kom och då ville hon inte ta den och hon satte sig ner på marken." Sa killen som hade kommigt med förslaget om att hon skulle ta den vagnen.

"Är hon skadad tror ni?" Frågade någon från vagnen, men den här gongen var det en tjej som faktiskt lät både road och förväntansfull.

"Har du ont någonstans?" Frågade en kille lite nonchalant.

Novella skakade på huvudet kraftigt och hoppades att dem skulle åka utan henne. Snälla låt mig slippa att sitta med honom! Han kommer att känna igen mitt ansikte, mina ögon och min röst! Snälla låt dem åka iväg fort. Hon visste inte att en blond kille i vagnen tänkte raka motsatsen mot henne. Jag har sätt henne förut. Det var henne jag såg på perrongen, men innan dess så har jag sätt henne. Men vart och vem är hon. Snälla låt henne komma med den här vagnen. Jag känner nog igen hennes ansikte om jag får se det. På perrongen var hon för långt bort. Då såg hon så tuff och hård ut, vanligtvis en av dem jag skulle försöka få. Men någonting med henne får mig att hålla mig borta. Men nu ser hon så sårbar och oskyldig ut. Var det inte henne som någon busvisslat åt innan hon sprang förbi oss?

"Varför vill du inte åka med oss då?" frågade en ny röst som Novella allt för väl kände igen. Även om det hade gått tre hela år sen hon hörde den sist.

Novella skakade bara på huvudet. Hon vågade inte säga någonting. Skulle han känna igen hennes röst lika väl som hon kände igen hans? Någon suckade och sa:

"Vem ska åka med då?"

"Jag." Sa han som skulle det och hon hörde hur någon (troligen han) gick runt vagnen och hoppade upp i vagnen.

När hon var säker på att vagnen åkt och att dem inte skulle kunna se henne så sträckte hon på sig och ställde sig upp. Hon drog bort händerna från ansiktet och såg efter vagnen. Den syntes inte längre. Hon suckade av lättnad och man kunde riktigt se hur hon äntligen kunde slappna av. Hon såg ner på sin leriga mantel och sina leriga händer. Hon torkade av dem på manteln och vände sig om bara för att se att alla stirrade på henne.

"Vad?" Sa hon och såg ner på sig igen. När hon inte såg något fel så såg hon på dem igen.

"Vad var det där om?" Frågade fnysar tjejen.

"Ingenting." Sa Novella och vände sig om igen och såg nästa vagn komma.

"Kan du ta den här vagnen då?" Frågade någon annan.

"Ja." Sa Novella och hoppade upp i den och åkte iväg.

Undrar om han kommer att känna igen mig när jag ska sorteras. Ropar dem ut ens namn då? Eller blir det som en hemlighet tills personen själv presenterar sig? Nervösa tankar susade genom huvudet hit och dit. Samtidigt så hade den andra vagnen precis stannat. Den blonda killen klev ut ur vagnen och gick som i trans till stora salen eftersom hans huvud var fullt av tankar. Han hörde inte på ett ord av vad hans kompisar sa.

Varför? Varför? Varför? Varför? Varför känner jag igen henne? Varför får jag aldrig se vem hon är? Varför säger hon ingenting? Varför undviker hon mig? Varför tycker jag inte att hon är snygg? Jag skulle egentligen ha gjort det, men det känns som att jag inte borde och det gör jag ju inte heller men ändå. Varför förstår jag inte? Hon har blont hår och gråa ögon. För likt lillasyster. Men hur skulle det kunna vara hon? Hon har varigt död i flera år. TRE hela långa år har hon varigt död. Det kunde inte vara hon. Oj vart är jag?

Han hade upptäckt att han redan satt sig vid Slytherin bordet. Alla hans kompisar stirrade på honom och såg chokade och förvånade ut (typ samma sak, i alla fall).

"Vad är det med dig egentligen?" Frågade Goyle.

"Vaddå?" Sa han oförstående.

"Vi har försökt få ner dig på jorden i fem minuter men du har bara fortsatt att gå." Sa Crabbe.

"Draco!" Ropade någon.

Toppen tänkte han. Kan hon inte fatta att det är slut?

"Hej Draco." Sa Pancy och satte sig bredvid honom.

"Hej Pancy, kom ihåg att det är slut." Sa han snabbt.

Pancy såg lite sur men ändå ledsen ut men hon sa sen:

"mm."

Dumbledore ställde sig upp och höll sitt tal. Som vanligt så lyssnade han inte, men en mening kunde han bara inte låta bli att lägga märke till. Meningen var också den sista han sa:

"Sen har vi en elev som ska börja femte året. Du kan komma in nu."

Draco såg snabbt mot porten in till stora salen. Den öppnades och där stod flickan som hade gömt sig för honom. Hon såg väldigt nervös ut, vilket också var fallet.

Ta det lugnt, miljarder ögon stirrar på dig. Du rodnar säkert, tur att jag bara blir lite rosa om kinderna så det nästan inte syns.

Hon började gå fram mot honnörsbordet och sorteringshatten. Hon hörde några viskningar här och där. Sen när hon kom fram till trappan så ropade en lärare med glasögon:

"Novella Malfoy."

Hon slöt ögonen och hörde att viskningarna vart fler, högre och ivrigare. Hon satte sig på pallen och fick hatten på huvudet. På alla förstaårselever så gled den alltid ner över deras ögon men efter som hon var fjorton så passade den ganska bra. Hon såg ut över de andra eleverna, äldre och yngre. Då fastnade hennes blick på en viss blond slytherinare med gråa ögon. Dem var tomma och känslolösa men ändå fanns det en chock artad glimt i dem. Han stod up och stirrade på henne och sa sen med en iskall men förvånad röst:

"Du…du är ju, Död."

A/N: Tadam! Där fick man veta vilka som var syskon. Eller förstod man inte det? Det här blev ett långt kapitel. Nästan sju sidor! Hurray! Så vad tyckte du om kapitel två? Klicka på den lilla Go knappen här nedanför och kommentera Blir det ett tredje kapitel? Det beror på dig, och dig, och dig, och dig…