A/N: Okej, vinnaren i review tävlingen är… okej ni vill veta, eller hur? Vinnaren är vessli! Grattis! Jag berättar inte vad som avgjorde tävlingen. Kör samma tävling någon annan gång. Ni är väl lite spända nu va? Jag menar, vad händer med henne? Vem är James? Ja, det får ni veta efter sångtexten

(Novella Draco)

Bring me to life

Wake me up

Wake me up inside

I can´t wake up

Wake me up inside

Save me

Call my name and save me from the dark

Wake me up

Bid my blood to run

I can´t wake up

Before I come undone

Save me

Save me from the nothing I´ve become

Vem är James, Vem är jag?

Novella kände smärtan av såren. Hade hon kunnat så hade hon gråtit, låtit tårarna rinna längst kinderna och droppa ner på marken. Men hon kunde bara känna smärta, sorg, och hon kunde höra. Det ända av sinnena som fungerade. Novella var fast, kunde inte röra sig, se, prata, känna lukt. Bara långsamt dö inombords, och såsmåning om skulle hon dö på riktigt. Fast om Draco skulle komma, prata till henne, säga orden som skulle göra henne bra. Innan des kunde hon inte röra sig, kunde inte äta. Skulle han inte komma, skulle hon dö.

Varför? Varför är jag så aggressiv? Varför försöker jag alltid döda honom? Pistolen, Giftet, Förbannelsen, strypgreppet, varför? Jag vill inte, men kan bara inte låta bli. Jag vill ju inte! Varför? Varför måste jag skada honom? Varför ska jag alltid krossa drömmar? Varför ska alltid jag vara anledningen? Jag vill inte, vill inte, ska inte, måste. Jag borde gråta, men jag kan inte.

Hon kunde höra Hermione prata med Madame Pomfrey. Hon låg tydligen på sjukhusflygeln.

"Kommer hon klara sig?" hörde hon Hermione säga.

"Jag har aldrig sätt något liknande, så tyvärr kan jag inget lova." Sa Pomfrey med en suck.

Novella önskade att hon kunde berätta för dem, berätta vad som hänt och vad som skulle göra henne frisk. Men håret, ögonen, det skrämde henne. Vart kom det ifrån? Vad hade hänt med hennes egna blonda hår och hennes gråa ögon?

"Du försöker väl hitta något bot?" frågade Hermione. Hennes röst lät skrämd, och ljudet avslöjade att hon satt sig ner vid Novellas fötter.

"Det är klart jag gör, men nu måste du gå. Jag behöver nämligen gå till biblioteket och låna alla böcker om besvärjelser, förbannelser och allt annat." Sa Madame Pomfrey.

Dem gick ut ur rummet och lämnade Novella ensam. Dem visste inte att svaret var så enkelt. Det ända som behövdes, det ända som skulle fungera, var att Draco skulle säga att han saknade henne, att han brydde sig och att han ville få henne tillbaka. Men skulle han komma till henne? Dem bråkade ju, och om Draco visste att förbannelsen var till honom. Då kommer han aldrig.

Draco kommer säkert bara vänta och hoppas att jag ska klara mig. Men jag har så lite tid. Man klarar sig ganska bra utan mat, men om jag inte får dricka inom tre dagar, då kan jag lika gärna ta livet av mig nu. Draco, förstå. Kom och rädda mig, snälla. Jag saknar dig Draco! Saknar till och med den nya hemska, kalla, Draco. Kom till mig! Kom och rädda mig innan det är försent! Innan döden hämtar mig.

Hermione följde Madame Pomfrey, men blev ut slängd eftersom hon var portad från biblioteket. Så hon väntade utanför. Madame Pomfrey kom tillbaka med ett tåg av böcker.

"Herregud! Finns det bara så få böcker om förbannelser, och botar grejer och saker!" Sa Hermione högt när hon såg böckerna.

"Ja, men jag måste läsa ut alla helst innan gryningen." Suckade Pomfrey och gick iväg med böckerna efter sig.

Det var hundratals böcker, kanske tusentals böcker.

"Jag hjälper dig!" ropade Hermione och sprang ifatt henne.

"Tack, men ska inte du plugga eller så?" frågade Madame Pomfrey.

"Nej, inte idag i alla fall. Får jag hjälpa dig eller inte?" frågade Hermione ivrigt.

"Egentligen inte, men det här är nödsituation." Svarade hon, fast man hörde att hon inte gillade tanken.

"Tack så mycket!" sa Hermione.

"Du kan hjälpa mig fortare om du letar upp fler som vill hjälpa..."började Madame Pomfrey.

"Okej!" avbröt Hermione och sprang iväg.

Hon skyndade upp till Gryffindors sällskapsrum. Hermione såg sig andfått omkring.

Jag måste hitta dem! Få se nu. Harry och Ron borde vara i sovsalen, Ginny har nog precis slutat troldryckskonsten. Vilka mer? Fred och George? Ron vet kanske vart dem är. Neville kanske? Han är i biblioteket! Någon mer! Draco kanske. Men vart är han? Hoppas jag inte stöter på Jerry och Mac när jag letar efter honom. Jag börjar med Harry och Ron!

Hermione sprang upp mot killarnas sovsalar. När hon sprang drog hon till sig frågande blickar. Hennes ansikte var likblekt, skrämt, ivrigt och glatt. Det var en konstig blandning och dem runt omkring kunde inte låta bli att undra vad som fått henne att känna så. Hon öppnade dörren till Harrys och Rons sovsal och rusade in.

"Hermione?" frågade Ron chockat.

"Novella… skadad… blod… böcker… läsa… vill ni… hjälpa till…?" frågade hon mellan flämtningarna.

"Va?" frågade Harry och såg oförstående på Ron som såg lika förvirrad ut.

Hermione blängde surt på dem, väntade lite för att kunna andas och sa sen:

"Jag hittade Novella skadad, mycket blod. Vi får ingen kontakt med henne. Vill ni hjälpa mig och Madame Pomfrey att läsa i böcker efter botemedel?"

"Är det allvarligt? Kan hon dö?" frågade Ron.

"Ja, hon är som förstenad. Men hon andas, fast vi kan inte läka såren."

"Vi är med." sa Harry.

"Okej. Planen. Ron frågar Fred och George. Harry letar upp Ginny och frågar även Neville i biblioteket. Jag… får leta reda på Draco." sa Hermione.

"Men Hermione…"började Ron protestera.

"Glöm det, så här gör vi. Inga byten! Ta alla ni kan till sjukhusflygeln när ni är klara." avbröt hon och sprang sedan ner för trappan.

Harry och Ron såg på varandra en sekund innan dem sprang efter. Harry träffade på Ginny direkt, men Ron fortsatte att springa. Han visste att Fred och George skulle vara på väg tillbaka från förvandlingskonsten. Men han oroade sig för Hermione, leta reda på Draco.

Vart kan han vara? Få se nu. Inte biblioteket, inte Draco. Hermione stannade upp och såg sig omkring. Vad ska jag göra? Jag vet ju inte vart Slytherin har sitt sällskapsrum. Måste fråga någon, fort!

"Ursäkta." Sa hon och petade hårt på Pancys axel.

"Vad vill du då, smutskallen." fnös hon till svar.

"Jag måste få veta vart Slyt… eller vet du vart Draco är?"

Pancy fnös igen.

"Det är viktigt! Det gäller liv eller död!" Sa Hermione hysteriskt.

"Jag vet inte, men han skulle gå någonstans." Sa Pancy och gick iväg.

Vart kan han va? Vart kan han va? Just det… Hermione rodnade lite åt tanken. Han skulle till sjön vid midnatt. Men det är en timma kvar. Han kanske gick dit i för väg.

Hermione vände sig om och började springa mot utgången. Åter igen så stirrade flera på henne när hon skräckslaget sprang förbi. Men Hermione hade inte tid att bry sig. Varje sekund var livsviktig för Novella. Att gå kunde döda henne. En enda sekund spelar roll. Hon svängde runt hörnet och krockade i någon. Det var Draco. Hon rodnade lite och såg ner i golvet. Sen kom hon ihåg varför hon hade sprungit.

"Novella är i fara." Sa hon tyst.

"Nähä, det visste jag inte." Sa Draco.

"Våga aldrig prata med mig igen." fnös han efter en liten stund och gick förbi henne.

Hermione såg förtvivlat efter honom. Sen sprang hon ifatt honom ställde sig i vägen och sa:

"Då vet du alltså att hon ligger på sjukhusflygeln?"

"Varför?" frågade Draco snabbt.

"Jag hittade henne alldeles blodig, men hon ser inte ut som förr." sa Hermione oroligt och såg på sina fötter.

"Vad menar du med det?" frågade Draco.

Hans ansikte hade blivigt blekare än vanligt. Hermione såg på honom att han visste något, kanske varför hon var skadad.

"Hon har svart hår, och hon har bruna ögon…"började hon.

Men Draco lyssnade inte längre, han sprang. Troligen mot sjukhusflygeln.

Hermione pustade ut och sprang sen efter honom. När hon kom fram så var alla redan där. Hela sjukhusflygeln såg ut som ett bibliotek och alla satt och läste i böcker. Så fort någon hittade något intressant sprang dem till Madame Pomfrey och visade. Sen prövade dem att bota Novella, men allt misslyckades. Böcker som dem redan läst låg i en liten hög i mitten av rummet. Medans dem enorma staplarna var olästa.

"Bra att du kommer nu Ms Granger." Sa Madame Pomfrey och bläddrade vidare i boken hon hade framför sig.

Hermione tog en bok och skummade igenom registret. Hon slog upp några sidor med intressanta överskrifter. När dem läst oavbrutet i tre timmar så sa Ginny:

"Vi kanske kan hitta någonting i hennes sovsal. En ledtråd eller så."

"Bra idé, bar det att ingen av oss är en Slytherin tjej." Sa Hermione.

"Men ni är tjejer, jag är Slytherinare. Jag släpper in er i Slytherins sällskapsrum och ni går upp och letar."

"Ginny kan gå, jag letar reda på alla lärare." Sa Hermione och rodnade.

Sen rusade hon iväg.

"Kom då Weasley." Sa Draco och sprang ut ur sjukhusflygeln han med.

Ginny tvekade lite, men sprang efter honom.

Draco! Det är så enkelt! Säg bara att du vill ha mig tillbaka, att du saknar mig. Det är allt som behövs. Bara det är sant. Om jag bara kunde se, prata, känna värme. Jag vill inte dö såhär! Varför vill jag skada dig så ofta? Jag älskar dig! Du är min bror, jag vill inte skada dig. Men ändå var det här planerat för dig. Varför gör jag så? Det är lika bra att dem inte fattar att det är så enkelt. Jag vill dö nu. Jag har försökt döda Draco så många gånger. Jag förtjänar det här. Det var ödet som bestämde att Elvira inte skulle hitta honom. Ödet som straffar mig för mina misstag, lögner. Jag vill inte vara så här. Låt döden ta mig!

"Vänta Malfoy! Inte så fort!" ropade Ginny efter honom.

"Varje sekund är dyrbar" ropade han över axeln.

Dem tog sig in i sällskapsrummet utan att någon såg dem.

"Okej, där. Fort upp med dig!" Sa Draco och pekade på en trappa.

Ginny tvekade inte en sekund utan rusade snabbt upp för trappan och in i sovsalen. Oturligt nog så var den inte tom.

"Vad fan gör du här? Hur kom du hit?" frågade en av tjejerna.

"Hinner inte förklara, vart sover Malfoy?" frågade Ginny stressat.

När ingen av dem svarade så började hon se sig omkring.

"Vad håller du på med?" frågade samma tjej igen.

"Har ju sagt att jag inte har tid med er!" röt Ginny och sprang till sängen längst bort. Hon visste att det var Novellas säng för den var bäddad.

"Novella sover här va?" frågade hon.

"Du får inte vara här!" skrek Pancy ilsket.

"Jag har tillåtelse av Malfoy, jag räddar hans syrra!" sa Ginny ilsket tillbaka och började rota runt i Novellas grejer.

"Jaså är hon skadad?" frågade dem andra. Men dem såg glada ut.

"Ja, hjälper ni mig eller?" frågade Ginny och började rota igenom hennes garderob.

"Självklart vi inte gör!" Sa en av tjejerna som.

Ginny ställde sig upp och såg misstänksamt på dem.

"Hon kan dö! Bryr ni er inte?" frågade hon.

"Nej det gör vi inte. Det skulle vara bra om hon dog." Sa Pancy.

"Varför säger ni så?" sa Ginny irriterat.

Slytherinarna var ju till och med värre än vad ryktena sa.

"Hon får ju all uppmärksamhet av killarna! Hur kan du bry dig om henne då?"

"Jag skiter väl i killarna! Hon dör ju för fan!" Ginny brukade inte svära. Men hon var så arg på dem.

Ginny blängde på dem innan hon rotade i papperskorgen. Hon läste noga alla papper.

Ett brev till Draco? Vad står det där?

Hon hade hittat förbannelsen. Ginny öppnade kuvertet och drog fram pappret. Läste igenom det, stirrade på pappret och sprang där ifrån.

Vart är Draco? Vart är Draco? Han är inte kvar! Sjukhusflygeln!

Novella hörde någon sätta sig bredvid henne på sängen. Om hon hade kunnat känna så skulle hon vetat att Draco höll hennes hand. Hans röst hördes:

"Vi försöker hjälpa dig Novella. Jag vet att du inte kan svara, men jag hoppas att du hör mig. Kan du förlåta mig Novella? Jag vill inte vara ovän med dig, någonsin mer." han snyftade till.

"Snälla dö inte." Han grät.

Novella hade bara sätt honom gråta en gång tidigare. När hon hade bett om hjälp, när deras föräldrar torterade henne.

"jag saknar dig, kom tillbaka." sa han mellan snyftningarna.

Han sa det! Han har saknat mig och han vill ha mig tillbaka. Jag överlever!

Sakta kom allting tillbaka till henne. Hon kände hans hand i sin. Hon kände hans tårar droppa ner på henne. Andetagen blev djupare och känslorna kom tillbaka. Även om smärtan och sorgen var kvar så kände hon glädje, men även rädsla. Lukten av sjukhusflygeln nådde henne. Tårarna rann ner för hennes kinder och fick det att smaka salt i munnen när dem nådde mungiporna. Hon öppnade långsamt ögonen. Hon kunde åter röra sig. Hon försökte prata, men det kom inga ord. Hon lyfte sin hand och la den på Dracos kind. Även han öppnade ögonen.

"Jag har hittat förbannelsen!" ropade Ginny.

Hon hade kommit tillbaka. Novella såg sig omkring och fann alla lärare där. Hermione var också kvar, men Neville, Harry, Ron och tvillingarna hade gått.

"Den var egentligen till Draco! Men jag tror hon ångrade sig och råkade få den över sig själv istället!" sa Ginny och viftade med brevet framför Dumbledore.

"Bra Ms Weasley, men Mr Malfoy har precis löst det." Log han mot henne.

Allas blickar föll på Draco och Novella som höll varandra i handen. Sen gick dem ut och lät Novella vara ensam med Draco.

"Hur visste du vad du skulle göra?" frågade hon. Halvt glatt halvt sorgset.

"Det visste jag inte, Jag klarade mig inte utan dig." Sa Draco och log mot henne.

"Jag behöver få veta, Vem är James och vem är jag? Du vet både och eller hur? Du vet varför jag inte ser ut som vanligt, jag vet att det är så." Sa Novella och såg rakt in i Dracos ögon.

Draco såg förvånat på henne, men undvek hennes blick.

"James, han gick i Slytherin förut. Samma år som Mac och Jerry. Men under deras fjärde år blev han relegerad. Han får komma hit på loven, fråga mig inte varför. Men han var ledaren över gänget, du fattar. Faktiskt så var jag ganska bra kompis med honom då." sa Draco och undvek den andra frågan.

Novella nickade långsamt.

"Och dem tre dödade Catarin i skogen?" frågade hon efter en stund.

Nu var det Dracos tur att nicka.

"Jag då? Vem är jag? Varför är jag så här? Jag vet att du vet, så du kan inte lura mig." sa Novella.

Draco suckade och sa:

"Ja, det är svårt att förklara. Men innan våra föräldrar tog dig till sjukhuset, frågade dem mörkrets herre vad dem skulle göra. Far och Mor skulle få det värsta straffet. Du skulle tas ifrån dem om du överlevde. Dem… fixade det när du fortfarande var avsvimmad och sen dolde dem det med magi." Men Draco slutade att prata och såg ut genom fönstret.

Det stormade ute. Regnet smattrade mot rutan och vinden fick dem att skallra. Även om solen var på väg upp så var det svårt at urskilja gården utanför.

"Fortsätt." Sa Novella.

Paniken i rösten gick inte att missa, men hon menade alvar så Draco suckade, såg henne rakt in i ögonen och sa dystert:

"Du skulle förändras när dagen kom då du var mogen för at veta det. Du skulle förändra utseendet när tiden var inne." Men han tystnade åter en gång.

Novella suckade. När Draco såg hennes ansiktsutryck suckade han också och sa:

"Du kan inte välja, det är försent. Se på din arm. Du är en dödsätare…"

A/N: Där vart ni förvånade va? Jag är stolt! 7 ½ sida! I alla fall. Nu vill jag veta vad ni tycker. Så alltså måste ni reviewa. Hade jag varigt läsare till den här ficen hade jag varigt ganska chockad nu. Fast, jag är ju chockad på riktigt också. Jag visste inte ens själv att hon var det förrän någon dag sedan. Jag måste i alla fall få veta vad ni tycker om det. Troligen så kommer jag bara lägga ut kapitel på helgerna. Men ju fler Reviews jag får, desto fortare skriver jag Visste ni att jag fick 10 reviews på bara förra kapitlet? Coolt va? Reviewa nu tack!