A/N: Jag började skriva på det här kapitlet redan samma dag som förra kapitlet kom ut. Det är lite spännande nu va? Hehe det är meningen iaf! Jag lovar att ni får veta mer om det senare :P

(Draco Novella)

Because you live

Because you live and breathe

Because you make believe in myself

When nobody else can help

Because you live girl

My world has twice as many

Stars in the sky

Because you live

I live

Ska jag kunna leva nu?

Det är inte sant, det är inte sant! Han ljuger! Men det kan han inte, eller? Han skulle inte ljuga för mig, det har han aldrig gjort! Mitt liv är bara ett enda elände. Jag har två galna mördare efter mig, Jag är en dödsätare, Jag har försökt mörda flera gånger! Vad ska jag göra? Det får inte vara sant! FAN! Varför ville han ha mig i livet? Varför kunde han inte låta mig dö? Jag vill inte leva längre! Döda mig någon!

Tårarna rann ner för henens kinder. Snart var det dags för lunch, men Novella låg fortfarande på sjukhusflygeln. Mörkrets märke hade hon täckt för med bandage. Draco hade besökt henne mellan alla lektioner. Hermione och dem andra hade också kommit en gång. Hermione var en vän för Novella nu. Man kunde lita på henne, hon fanns alltid där för att hjälpa till. Men hon visste inte om hemligheten. Hemligheten som Novella delade mad Draco. Hemligheten om märket, dödsätarnas märke, som var inbränt på hennes underarm.

"Kan jag inte få äta i stora salen idag?" frågade hon när Madame Pomfrey kom in i rummet för att se hur Novella hade det.

"Kanske." svarade hon och kom fram till henne.

Det hade gått två veckor och hon hade fått göra allt skolarbete i sjukhus sängen. Det såg ganska intressant ut när hon hade lektioner som trolldryckskonst, spådomskonst, skötsel och vård av magiska djur och när hon hade örtlära.

"Hur känner du dig idag?" frågade Madame Pomfrey när hon kom fram till henne.

"Bättre, men såren svider fortfarande." sa Novella dystert eftersom hon trodde att chansen till att få gå till stora salen minskades rejält.

"Hur är det egentligen med armen?" frågade Pomfrey och tog tag i hennes arm.

Novella stelnade till ett ögonblick men sa sedan:

"Bra, det är okej."

Hon log lite besvärat och ryckte till sig armen från hennes grepp.

"Då kanske du inte behöver bandaget längre." sa Pomfrey och gjorde en insats att ta tag i Novellas arm igen.

"JO!" skrek Novella och drog den snabbt ur räckhåll.

Madame Pomfrey såg oförstående på henne.

"Jag menar… Den gör ont ibland. Jag behöver fortfarande bandaget."

"Vi kan säkert fixa din arm med lite magi." Sa Pomfrey.

"Nej! Det går inte! Ehm… fick jag äta i stora salen?" frågade Novella.

"Kanske." Sa Madame Pomfrey misstänksamt och lämnade henne.

Jag kan snart inte dölja det längre. Hon kommer genomskåda det snart. Kanske när jag sover. Hoppas att Draco slutar komma hit förresten. Jag är för farlig för honom. Jag vill inte skada honom någonsin igen, och vem vet när jag blir så där konstig igen. Aldrig i mitt liv ska jag kalla honom Draco igen. Från och med nu är han den utan något namn. Jag ska aldrig i hela mitt liv säga Malfoy heller. Jag är inte Novella Malfoy! Måste skaffa en ny identitet, har redan nytt utseende. Vad ska jag heta? Louice och Roland heter ju Cooper. Bra! Förnamn, behöver ett förnamn. Få se nu, jag blandar Louice och Roland på något sätt. Roce? Nej, vad säjs om Lola? Nej för Loligt. Lou någonting då. Lucy! Det är ganska bra. Lucy Cooper. Det tar jag. Aldrig mera Novella Malfoy!

Novella (eller Lucy som det nu var) tog fram en liten bok. På framsidan var det en blå stor fjäril, och överst så stod det "Diary". Hon slog upp en sida i mitten av boken. Den hade väldigt många sidor, Lucy hade skrivigt i den sen hon var elva. Hon hade fått den på sin födelsedag. 14 februari. Hon tog sin fjäder penna och skrev:

Kära Dagbok.

Den Novella Malfoy som alltid skrivigt i dig, är borta. Nu finns det bara Lucy Cooper. Dracos namn ska aldrig höras från mina läppar igen, och jag ska aldrig mera lyssna om någon kallar mig Novella, eller Ms Malfoy eller vad dem vill kalla mig. Bara Lucy! Jag är ganska deprimerad. Jag vill inte leva längre. Sanningen om märket, ska försvinna. Lucy är ingen dödsätare, hon ska leva fritt och vara god. Aldrig ljuga, aldrig skada någon. Jag är full med ångest och kommer börja skriva dikter. Dikter om mina känslor. Jag skriver ner den första lite senare idag. Ännu är det bara lunch tid, och jag har bara träffat Madame Pomfrey. Han utan namn sa att han inte kunde komma på förmiddagen idag. Men han sa att han skulle komma efter lunchen. Varför torterar han mig så? Jag kan inte leva nära honom. Han ger mig dödslängtan, även om han inte vet det, eller menar det.

Hon slog igen boken och torkade en tår ur ögat. Lucy ställde sig upp och gick till Madame Pomfreys kontor.

"Får jag äta i stora salen?" frågade hon när hon hade kommit in.

"Ms Malfoy! Jag har inte sagt att du får vara utanför sängen!" sa Pomfrey argt.

"vem är Ms Malfoy? Jag heter inte det längre. Jag heter Lucy Cooper." sa Lucy bestämt.

"jaha, Ms Cooper gå och lägg dig! Vi diskuterar stora salen om tio minuter. Det är faktiskt då lunchen börjar!" Sa Pomfrey och knuffade henne genom dörren och fram till henens säng.

Lucy suckade och satte sig på sängen.

"Det gjorde faktiskt ont." sa hon surt till Madame Pomfrey.

"Förlåt men du förstår att det var för ditt bästa, Ms Cooper. Angående namnet så ska jag prata med Dumbledore om det." svarade Pomfrey och lämnade Lucy.

Hon såg ut genom fönstret. Solen sken, det var en fantastisk dag. Det skulle hon ha tyckt i vanliga fall. Men nu var saker annorlunda. Lucy hatade solen och allt glatt. Hon ville att det skulle regna. Hon ville att allting skulle vara svart.

"Hur mår du då?"

Lucy ryckte till. Hon hade inte märkt att Madame Pomfrey hade kommigt fram till henne.

"Jag har lite ont bara, snälla får jag ära i stora salen?" bad Lucy.

"Du får testa, men kom tillbaka direkt efter att du har ätit." sa hon strängt.

"Jadå, tack så mycket!" sa Lucy och log.

"Dumbledore respekterar också valet av namn Ms Cooper, så länge dins vårdnadshavare godkänner får du byta namn. Du kan gå och äta lunch nu." Sa Pomfrey och försvann igen.

Lucy log. Aldrig mer skulle hon bli kallad Novella Malfoy. Bara Lucy Cooper, nu var Novella död för alltid på riktigt. Nu fanns bara Lucy.

Jag måste skriva till Louice och Roland och berätta, så att Novella officiellt dör. Bara Lucy Cooper ska leva nu. Dödsätaren Novella ska försvinna, utplånas!

Lucy böt om till sin skolklädnad. Det kändes skönt att ha den på sig. Den var mycket bättre än vita gardiner. Hon gick ut ur sjukhusflygeln och gick mot stora salen. Hon var fri! Korridorerna såg härligt mörka ut, inte så ljust som i sjukhusflygeln. Lucy satte sig vid Slytherinbordet bredvid Pancy och en tjej som hette Mira någonting. Vad Lucy inte hade märkt var att Draco satt ganska nära.

"Vem är du?" frågade Pancy.

Först såg Lucy förvånat på henne, men sen kom hon ihåg att nästan ingen visste att Novella hade fått svart hår.

"Lucy Cooper." svarade hon.

"Du har likadan röst som Dracos lillasyrra." sa Pancy misstänksamt.

"ehm… jaha. Ja jag är inte hon." Sa Lucy nervöst.

Pancy ryckte på axlarna och fortsatte äta.

"Novella, har du fått komma ut ur sjukhusflygeln nu?" det var Draco.

Lucy fick gåshud av rösten. Han fick henne att känna sig… ensam, rädd, svag. Hon lotsades att hon inte visste vem han pratade om och fortsatte äta.

"Novella, vad är det?" frågade Draco igen.

Lucy såg misstänksamt på honom och frågade:

"Menar du mig?"

"Ja." sa Draco irriterat.

"Jag heter inte Novella." sa hon nervöst.

Hon visste att Draco kände igen henne.

"Vem e du då?" frågade han med en suck.

"Jag är fri, jag är Lucy Cooper, och jag behöver inte… vara som ni. För jag är fri." sa hon.

Draco såg chockat på henne. Han höjde ögonbrynen och lutade sig tillbaka mot stolen. Draco såg halvt död ut innan han mumlade:

"Fri. Behöver inte vara… som vi. Kan leva, var fri."

Han förstod vad hon menade. Fri från märket, fri från ödet, fri från det förflutna. Men han kunde inte förstå varför hon inte ville vara hans syster. Vad hade han gjort för fel? Han kunde inte mista sin syster ännu en gång. Men han visste att Novella var död, nu fanns bara Lucy Cooper. Novella Malfoy skulle åter dö. Tårarna letade sig fram.

"Fri! Fri! Kan vara fri! Leva som vanligt!" han skrek med tårarna rinnandes ner för kinderna.

"Fri! Dö ännu en gång! Klarar inte att vara… fri! Ensam!" skrek han igen.

Draco hade ställt sig upp. Dem flesta i stora salen stirrade på honom.

"Fri!" skrek han så att det ekade.

Han rusade ut ur stora salen och lämnade alla. Dem såg förvirrat efter honom. Tystnaden spred sig. Men Mira bröt den snabbt.

"vad var det där om Lucy?" frågade hon.

Men nästan ingen kunde se Lucy nu. Hon satt på golvet med händerna för öronen och gungade sakta fram och tillbaka samtidigt som hon upprepade:

"Fri, fri, fri, fri…" i takt med gungningarna.

Åter började alla prata, men inte om samma sak som innan. Lucy klarade inte av att vara i centrum. Hon ställde sig snabbt upp. Så snabbt att huvudet dunkade och hon förlorade synen ett tag, men bara några sekunder. Sen tog hon snabbt en klunk pumpa jos och sprang ut ur stora salen.

Hela eftermiddagen så satt hon på sängen och gjorde samma sak om och om igen. Nämligen att gunga fram och tillbaka och upprepa ordet "Fri!". Madame Pomfrey oroade sig för henne. Hade hon blivigt sinnessjuk?

"Ms Cooper, vad är det?" frågade hon en tolfte gång.

"Jag är fri! Behöver fly! Fri! Fri! Frid, död, Nu!" Lucy skrek och såg på Pomfrey utan att blinka.

Hennes bruna ögon var uppspärrade och blicken hon gav Pomfrey var död.

"Mår du dåligt?" frågade Pomfrey.

"Fri! Trodde jag hittat friheten! Men han utan namn får mig att dö!" skrek hon.

Lucy hade fortfarande inte blinkat. Men som i ett slag började hon se mer levande ut. Hennes andetag blev djupare, blicken var inte död, hon blinkade och föll tillbaka mot kudden.

"Försök att sova, du ska se att det inte ser lika mörkt ut imorgon." Sa Pomfrey och lämnade henne.

Lucy stirrade i taket ett tag. Sen såg hon ut genom fönstret och mot stjärnorna. Hon satte sig upp och tog fram sin dagbok.

Why me, my lord?

I´m looking at the shiny stars

The tears are falling from my eyes

Even if I don´t know if it´s true

My soul has to die

Like my mind already has

Thinking of the one whit out a name

If I never find out how to do

I won't live to the summer

I can try to pretend

I can try to forget

But it driving me mad

Going out of my head

Tårarna uppenbarade sig. Dem droppade ner på den nu stängda dagboken. Det var sant. Lucy skulle aldrig överleva om hon inte förstod hur hon skulle bli fri. Lucy la undan boken och såg upp mot taket.

Han utan namn, han vet inte hur mycket smärta han åstadkommer. Fast han värkar ha blivigt galen han också. Måste bli fri! Fri! Fri från märket! Fri från honom! Fri från ödet! Fri från det förflutna.

Långsamt slöt hon ögonen och föll i sömn. Hon drömde en mardröm. I drömmen så var hon inte fast i sjukhusflygeln. Hon gick i en tom korridor. Helt plötsligt så grep någon tag i henne bakifrån. Det var Jerry, och vid hans sida stod Mac.

"Du kan inte fly längre." sa han.

Lucy tog fram en pistol, hon visste inte hur. Men hon gjorde det och sköt dem. Deras blod fläckade hennes klädnad. Men dem förändrades. Nu var det Draco och Hermione som hon skutigt. Lucy skrek och bad om nåd. Hon föll ner på knä framför mörkrets herre. Scenen hade ändrats och hon var i en svart skog.

"Märket kallade på dig, varför kom du inte?" frågade en kall röst.

Lucy ställde sig upp och strypte honom, mörkrets herre. Men han blev snabbt Draco han med.

"Du har försökt döda mig så många gånger." sa han innan han dog.

Nu ändrades allting igen. Hon bar en stor svart mantel med huva för ansiktet. Lucy gick omkring i en by. Det var natt. Grinden gnisslade när hon gick genom den. Hon gick in i huset utan att knacka. En spegel fanns i hallen. Hon lyfte av luvan och såg in i sina egna ögon, som var röda. En flicka kom in i hallen. Hon var bara tre år. Hennes röda hår räckte inte ens till axlarna. Flickan hade ett rosa nattlinne och en nalle i famnen. Hon hade även tummen i munnen. Lucy kunde inte förstå varför, men hon visste att flickan hette Amanda. Lucy höjde sitt trollspö. Flickan började gråta.

"Avada Kedavra!" ropade Lucy och ett grönt ljus tonade upp sig.

Flickan föll död till marken.

Lucy andades fort. Hon hade vaknat. Det hade börjat ljusna ute. Hon såg efter en klocka för att se vad klockan var. Halv sju. Lucy satte sig upp och gäspade. Lucy kontrollerade bandaget och klädde på sig sin skol klädnad. Sen gick hon ut på skolområdet. Morgonluften var frisk och det var lite dimmigt ute. Lucy gick ner till sjön och klättrade upp i ett träd. Tårarna rann ner för hennes kinder.

Jag klarar det inte! Jag kommer döda han utan något namn förr eller senare. Jag kan inte kämpa emot så mycket längre. Om inte jag dör, så dör han. Men han får inte dö, så det måste bli jag. Ju fortare jag dör, desto fortare försvinner smärtan.

Lucy torkade tårarna ur ansiktet. Hon visste vad hon skulle göra. Hur hon skulle ta sitt liv. Hur hon äntligen skulle bli fri. Fri från allt på jorden. Det ända sättet var att dö. Lucy såg på sjön och försvann upp mot slottet. De flesta eleverna var uppe nu. Lucy struntade i deras nyfikna blickar när hon gick i korridoren. Hon började gå upp för alla trappor. Nu var hon alldra högst upp. Hon stod på översta trappsteget och väntade.

"Novella?"

Lucy snodde runt. Det var Hermione.

"Inte Novella, Lucy Cooper." sa hon kallt.

"Madame Pomfrey letar efter dig…" började Hermione, men hon avbröt sig själv eftersom trappan dem stod i flyttade sig.

"Då kan hon sluta leta." sa Lucy och vände sig om.

Ännu hade trappan bara flyttat sig halvvägs.

"vad gör du?" skrek Hermione panikslaget.

"Jag vill bli fri!" skrek Lucy.

"Gör inget dumt nu." sa Hermione och tog ett steg närmre.

"Kalla det vad du vill, jag kallar det frihet!" sa Lucy.

Hon lutade sig över kanten och föll snabbt neråt. Hon kunde höra Hermiones skrik eka, och hon såg alla nedanför som riktade uppmärksamheten mot henne. Dem önskade för allt i världen att det inte var en människa som faktiskt susade genom luften högt upp. Då uppenbarade sig den blonda håret.

"Fri." sa Lucy tyst och lät tårarna rinna.

A/N: Så där ja! Vad säger ni nu då? Ju fortare jag får kommentarer, ju fortare kommer nästa kapitel ut. Bara så att ni vet så skriver jag alla dikter själv, om jag någon gång tar någon annans dikt så skriver jag det på den A/N som är högst upp. Jag lovar att det kommer många fler kapitel om ni bara komenterar. Får jag inte så många kommentaret så är det här The End, men det vill ni såklart inte så... nu får ni allt kommentera :P