A/N: I slutet någon gång råkade jag skriva den blonda håret, fast ni fattar vad/vem jag menar. Nu så ska ni få läsa och det blir typ en hel sång nu!

(Draco)

All the things she said

I´m in serious shit I feel totally lost

If I´m asking for help It´s only because

Being with you has open my eyes

Could I ever believe such a perfect surprise?

I keep asking my self wondering how

I keep closing my eyes but I can´t block you out

Wanna fly to a place where it´s just you and me

Nobody else so we can be free

All the things she said all the things she said

Running trough my head running trough my head

All the things she said

This is not enough this is not enough

And I´m all mixed up feeling corned and rushed

They say it´s my fault but I want hear so much

Wanna fly hear away where the sun and the rain

Come in over my face wash away all the shame

When they stop and stare don´t worry me

´Cuse I feeling for hear what´s she feeling for me

I can try to pretend I can try to forget

But It´s driving me mad going out of my head

All the things she said running trough my head

Mother looking at me tell me what do you see?

Yes I´ve lost my mind

Daddy looking at me will I ever be free?

Have I crossed the line?

Dracos morgon och Änglaspöken

Draco hade nästan inte sovigt. Han hade bara stirrat upp i taket och hoppats på att somna. Han ville inte att Novella skulle försvinna igen. Lucy var inte hans syster. Man kommer ändå aldrig undan från vad man flyr ifrån. Det blir bara värre i slutet.

Tur att hon inte har frågat mig varför hon ser ut som hon gör. Eller att hon inte frågade efter detaljer rättare sagt. Det var ju för att hon var en dödsätare, men hon vet inte allt. Hon vet inte om att hon inte längre är biologisk dotter till mor och far. Det är sant, hon är inte en biologisk Malfoy. Men det är tur att hon inte vet, och att hennes nu biologiska föräldrar tror att hon är död. Novella skulle aldrig klara av att leva då. Fast hon mår bra nu.

Draco satte sig upp på sängen.

"Att frihet skulle vara så smärtsamt." viskade han och såg mot klockan.

Halv fem. Kan klockan inte bara stanna? Kan ljuset inte bara slockna? Nej förresten, det vill jag inte. Jag vill leva, vara lycklig och fri. När jag blir äldre så ska jag och Novella, inte Lucy, bo i närheten av varandra. Vi ska vara fria och leva perfekt utan att mörkrets herre ska vara i vägen. Vi ska kämpa och överleva!

Han slog hårt knytnäven i bordet. Ingen av dem andra sovande reagerade, förutom Crabbe som gav ifrån sig en grymtning, vilket avbröt snark kören som just nu uppträde i deras sovsal. Draco suckade och gick in i badrummet. Han såg sig själv i spegeln.

"Du är patetisk, bli så galen över vad som har hänt. Slöseri med tid."Sa han till sin spegelbild.

Han var ovanligt blek och hade ringar under ögonen. Dem var halvt slutna och helt uttryckslösa. Draco visste inte vem han var längre (Det är klart han vet vem han är, men jag menar att han inte vet hur han reagerar på olika saker längre) vem han kunde lita på, vem som var vän och fiende. Framförallt så visste han inte varför han blivigt så kall. Ända sen Novella kommit hade han blivigt mer mänsklig men nu när hon skulle bli fri utan honom. Bli fri ensam, då hade han blivigt kall igen. Han var grinig och allmänt sur. Ingen fick ta kontakt med honom. Han ville bli lämnad ensam, tänka på henne. Eller var det kanske… Nej. Det var anledningen, fast det var nog hon också, och hon. Tänka på alla tre. Novella, Lucy och… Hermione. Han hade inte vågat erkänna det för sig själv. Men hon var annorlunda.

"Skärp dig nu." sa han till sin spegelbild igen. "Glöm det, Nej!"

Draco satte sig ner på golvet. En ensam tår rann ner för hans kind.

"Fri, fri, fri, fri…" mumlade han.

"Vad gör du uppe?" frågade någon.

Draco ryckte till. Han hade inte märkt att Blaise öppnat dörren och betraktade honom.

"Är det förbjudet att gå på toaletten?" frågade Draco, och lyckades låta som att allting var normalt.

"Nej…" började Blaise.

"Vad gör du själv uppe?" frågade han.

Blaise höjde ena ögonbrynet och sa:

"Går på toa."

Draco suckade och ställde sig upp.

"Som du sa, det är inte förbjudet och om det var det skulle jag inte bry mig."

"Visst." sa Draco och gick ut.

Han sjönk ner på sängen med huvudet i händerna och suckade.

Jag borde prata med henne. Eller jag kanske borde prata med båda två. Fast om jag ska prata med Hermione så måste det vara diskret. Men Novella, jag måste berätta för henne. Men hur kommer hon ta det. Jag menar, jag hade tagit mitt liv om jag fick veta vilka mina biologiska föräldrar var (om det var dem)Det är synd om henne, men det är sanningen. Novella förtjänar att få veta. Eller Lucy som hon heter nu. Men om dem visste att hon levde så skulle hon varken heta Novella eller Lucy. Vad var det dem skulle kalla henne om hon överlevde? Var det inte någonting på C eller S kanske. Just det! Om hon hade bruna ögon så fick han bestämma, men om det var blåa så skulle hon få bestämma. Men hon är död nu. Få se nu. Han hade ett förslag på C. vad var det nu då?

"Ska inte du sova?" det var Blaise som kommit tillbaka.

"Nej." sa Draco irriterat.

"Värst vad du var sur." sa Blaise lika irriterat.

"Du störde faktiskt." fnös Draco.

"Ursäkta då." sa Blaise ironiskt och gick och la sig.

Få se nu. C… Ca, Ci, Ce, vad var det? Uttalades det K eller S? Jag vet inte ens det. Jag får skriva och fråga mor och far.

Draco klädde på sig och krafsade ner frågan på en bit pergament innan han gick ut. Klockan var kvart över sex. Han gick snabbt mot uggletornet. Det stod någon vid fönstret. Men det struntade han i och drog fram brevet. Draco knöt fast pergamentet i en uggla och skickade iväg den.

"Hej." sa en röst.

Det var personen vid fönstret. Det var en tjej och hon pratade mycket tyst. Draco gick fram till henne och vart förvånad. Det var Hermione Granger.

"Hej." sa han och ställde sig bredvid henne för att kunna se ut.

Han pratar med mig! Men han sa inte smutskalle till mig. Varför? Vet han att jag skrev till honom förut? Vet han att det var jag?

"Vad skickade du för något?" frågade hon lågt.

Draco såg på henne och sa:

"Jag frågade mina föräldrar en sak."

Han misstog inte på vem jag var i alla fall. Han såg på mig, men säger inte smutskalle!

Hermione log för sig själv och sa sen:

"Jag väntar på svar från mina föräldrar, jag hade också frågat dem en sak."

"Vad frågade du?" frågade Draco ointresserat.

"Om du inte vill veta behöver du inte fråga." sa hon surt.

"Jag vill veta." sa Draco surt.

Hermione fnös och började gå.

"Vänta!" ropade han efter henne.

"Vad?" fräste hon till svar och vände sig mot honom.

Hans ögon. Dem fångar en. Jag kan inte slita blicken, varför? Varför måste jag känna så här? Varför? Det kan aldrig hända. Vakna upp!

"Jag vill visst veta, och du vill väl få ditt svar."

Hon insåg att han hade rätt och om hon stannade, så skulle hon vara med Draco ett litet tag till. Innan han skulle gå förstås.

Hermione muttrade något innan hon gick tillbaka till fönstret.

"Varför kallar du mig inte smutskalle?" frågade hon.

"Vill du det eller, Granger?" frågade han förvånat.

"Nej, kalla mig Hermione." sa hon.

Efter ett litet tag kom en uggla. Hermione gick fram till den och tog brevet.

Hermione

Du behöver bara bita i hopp och träna.

Alla har fobier och du kan säkert få hjälp.

Här hemma är det bra, det snöar redan.

Det märks att julen är på väg.

Skriv snart tillbaka.

"Vad svarade dem?"

"Bara att jag behöver träna på mina fobier." sa Hermione dystert.

"Jaha, vad är du rädd för?" frågade han.

"Det säger jag inte till någon. Speciellt inte dig, du skulle bara använda det mot mig." sa Hermione och sprang därifrån.

Hon visste inte varför. Men om hon inte skulle ha gått så skulle hon inte kunna hålla sig. Hon ville berätta allt. Låta varenda hemlighet slippa ur henne. Men hon flydde.

Jag är inte rädd för så mycket. Men jag är rädd för kärlek och höjder. Men varför vet jag inte. Höjder är lite lättare att förstå, men att vara rädd för kärlek, det är onormalt. Fast jag kanske inte är rädd för själva kärleken. Det kanske är följderna eller själva personen, eller både och.

Hermione gick upp för trapporna. Hon skulle gå alldra högst upp och se över kanten. Försiktigt bara, så att hon inte kunde ramla ner. Men när hon var på väg upp för sista trappan så såg hon Novella.

"Novella?" frågade hon.

Den svarthåriga flickan vände sig om mot henne. Hon hade inget liv i blicken, den var tom, död. Den skrämde henne.

Hermione! Varför springer du från mig? Vad har jag gjort den här gången? Jag vill kunna berätta…

Men hans tankar avbröts av en uggla som kom. Draco gick fram till den och lossade på brevet.

Kära Son

Din far och jag vill veta varför du vill veta hennes namn som dem skulle ge henne.

Men hans förslag var Celine och hennes förslag var Selma.

Som straff för att du skrev hennes namn, det tar vi senare men du ska komma hem under jullovet!

Narcissa Malfoy

"Just det! Celine och Selma!" skrek han.

Jag måste berätta för Novella att hon inte kan heta Lucy, utan Celine om hon ska byta. Eller hon kanske inte måste det. Men jag ska berätta för henne, sen ska hon få veta vilka hennes föräldrar är. Novella måste också berätta för dem hon bor med.

Draco gick omkring lite i slottet. Han hade redan lämnat uggletornet utan att märka det. Vart var han? Sen kände han igen sig. Draco svängde till vänster och genom en port. Ett skrik hördes. Hermiones skrik. Det kom uppifrån. Han tittade upp, som alla dem andra och fick se något falla fort ner mot marken. Hermione? Nej hon hade inte svart långt hår. Novella!

"Novella!" skrek han och spärrade upp ögonen.

Alla runt omkring hade upptäckt flickan som susade genom luften.

"Är det en människa?" frågade en panikslagen förstaårselev.

Några skrek och höll för ögonen, andra stirrade på henne i chocktillstånd. Ingen försökte förhindra fallet.

Hur gick formeln som jag gjorde för två år sedan. Den där som får saker eller människor att stanna, stelna i luften eller vart dem än är i tre sekunder. Få se nu, Ric, någonting. Rico, Rice, ja så var det sen då? Just det! Ricemius!

"Ricemius!" ropade han och riktade trollstaven mot Lucy som nästan var nere nu.

Han träffade. Hon var en meter över stengolvet. När förtrollningen inte verkade längre föll hon den sista biten. Draco sprang fram till henne.

"Novella! Hur är det?" frågade han hysteriskt.

"Sämre nu när du kom." sa hon surt.

"Jag räddade dig ju." sa Draco oförstående.

"Nej, du hindrade mig från att bli fri." sa hon och ställde sig upp.

"Menar du att du hoppade?" frågade han förvånat.

"Ja!" skrek hon och sprang där ifrån.

Han förstör allting! Han får mig att vilja dö och hindrar mig från det! Kan han inte bara låta mig vara. Måste komma på något nytt.

Lucy styrde stegen mot biblioteket. Hon letade lite bland böcker. Efter ett tag upptäckte hon att många följde efter henne. Dem hade antagligen hört och sätt vad som hänt i morse (okej det är fortfarande "i morse" men ändå). Hon ignorerade dem och fortsatte att leta. Då hittade hon en bok med titeln Änglaspöken. Hon tog fram den och slog upp första sidan.

Änglaspöken

Själen isande blå som blänker

Månljus kyler ner och stänker

Droppar av isande blod och tårar

Rinner tillsammans i en bäck som pålar

Snön den gnistrar otroligt klar

Frosten biter underbar

Skönhet fagra änglaspöken

Går ensamma i vägens möten

Hjärtat kallt helt av is

Frosten gnistrar av en bris

Solen dör ingen tröst du finner

Alla dör bara änglarna hinner

Lucy tyckte att det lät vackert. Det fanns verkligen en mening med texten, men vad det var visste hon inte. Men Lucy kunde inte lägga boken ifrån sig, hon ville veta mer om änglaspöken och vad dikten ville säga henne. Den liksom fastnade i hjärnan.

Själen isande blå som blänker, Månljus som kyler ner och stänker, Droppar av isande blod och tårar, Rinner tillsammans i en bäck som pålar, Snön den gnistrar otroligt klar, Frosten biter underbar, Skönhet fagra änglaspöken, Går ensamma i vägens möten, Hjärtat helt av is, Frosten gnistrar av en bris, Solen dör ingen tröst du finner, Alla dör bara änglarna hinner.

Hon tog boken med sig till sovsalen. Hon struntade i frukost. Bara hon fick läsa om änglaspöken så skulle allt gå bra. Hon visste redan vad en bit av dikten sa.

Går ensamma i vägens möten, någon som ingen gillar, någon som ingen vill stå bredvid. Men vad betyder resten? Jullovet kommer om tre dagar, då hinner jag nog läsa mycket.

A/N: Jag vet, jag vet. Inte alls spännande avslut, men jag kan inte ha miljoner långa sidor kapitel. Då skulle ni inte orka läsa den. Fast nu fick vi veta lite mer om Draco eller hur? Och det är väl bra, eller? Berätta vad ni tycker ska hända. Gissningar på hennes biologiska föräldrar kanske?