A/N: I låten byter jag ordet baby mot sister, passar bättre så. Det här kapitlet följer vi med Draco hem, men nästa kapitel så är vi på Hogwarts där Novella/Celine/Lucy får stora problem, med föräldrar och galna mördare. Men det får ni veta om senare :P

(Draco Novella)

Mirror mirror

I must be stupid, must be crazy, must be out of my mind

To say the kind of things I said last night

Mirror mirror hanging on the wall

You don´t have to tell me who´s the biggest fool of all

Mirror mirror I wish you could lie to me

And bring my sister back, bring my sister back to me

If only wishes could be dreams

And all my dreams could come true

There would be two us standing here in front of you

If you could show me that someone I use to be

Bring back my sister, my sister to me

I didn´t just said that!

Draco låg på köksgolvet I Malfoys herrgård. Blodet rann ner på golvet, och han visste att det skulle bli han som fick städa upp. Hans far och mor lämnade rummet och mycket riktigt så sa hans far åt honom att torka upp blodet efter sig. Hans föräldrar hade beordrat deras husalfer att attackera Draco med köksknivar. Straffet för att han skrev Novella i brevet. Men han hade inte tänkt på det, han var van vid att hon levde nu. Fast han hade förstört hennes liv med ett namn. Ett namn som ingen ville bära, men hans syster var tvungen till. Okej, hon var inte hans syster längre men ändå visste han att hon var det. Novellas minnen fanns inuti Celine.

"Skynda dig nu! Jag vill inte att blodet ska torka fast på min nya matta!" ropade hans mor från vardagsrummet.

"Ja mor!" ropade han sammanbitet.

Men Draco låg kvar ändå. Efter några minuter reste han på sig med en kraftansträngning. Han lyckades att läka såren, men smärtan fanns kvar.

"Renskrubba." muttrade han och blodet försvann.

Draco gäspade. Klockan var fyra på morgonen. För mindre än ett dygn sen så hade han pratat med Novella. Han hade nästan dött och hon hade fått veta sanningen.

"Mörkretsherre kommer hit Draco, han vill ha dig med som dödsätare!" ropade hans far.

"Säg till honom att jag inte vill!" ropade Draco tillbaka.

"Han ska komma hit och titta på dig och se om du duger, om du gör det så har du inget val!" ropade hans far igen.

"Jag skiter i var den där gubbjäveln vill!" skrek Draco tillbaka.

Det vart tyst ett tag och Draco började gå mot sitt rum.

"Draco, kom hit." sa Lucius sammanbitet.

"Vill du något får du komma!" fnös Draco.

"Lilla gubben kom hit nu." ropade Narcissa.

"Sluta behandla mig som en bebis!" morrade Draco och gick ut ur köket och började gå upp för trappan.

Hans far tog tag i hans tröja och drog ner honom igen. Draco skulle i vanliga fall ha kunnat slita sig från sin fars grepp, men nu var han väldigt trött eftersom han inte sovit någonting på länge.

"Crusio!" ropade Lucius.

Draco skrek och rullade runt på golvet. Det kändes som tusen rostiga, buckliga, trubbiga, knivar trängde sig in i hans kropp, samtidigt som brännhett järn brände honom. Hans far bröt förbannelsen och sa:

"Nu går du upp på ditt rum och stannar där tills mörkretsherre kommer för att titta på dig, och du får klara dig utan mat hela tiden du är här."

"Det klarar jag av lätt." sa Draco men ångrade sig när hans mor sa:

"Då kan vi tortera dig tre gånger om dagen också."

Draco fnös och sprang upp för trappan. När han kom in på sitt rum sparkade han hårt i byrån och satte sig på sängen med huvudet i händerna. Tårarna rann ner för hans kinder.

Varför ska jag lida? Varför ska jag straffas för att skydda min syster? Om jag bara kunde berätta för dem, då skulle jag inte behöva lida. Och om jag berättar det senare så straffar dem mig för att jag inte redan berättat det. Borde jag… säga det till dem?

Men om Draco bara visste hur mycket Celine led, så skulle han inte ens tycka att han vart sårad. Draco hade totalt glömt James, Mac och Jerry. Draco hade aldrig vetat att Lucy ville dö. Att Novellas minnen skadade henne mentalt. Han tänkte inte på att hon var dotter till gubbjäveln som skulle komma dit senare samma dag. Draco förstod inte att han orsakade mer smärta än vad hans föräldrar gjorde. Fast dem skadade fysiskt och inte mentalt. Tiden gick och Draco låg envist på sängen och stirrade upp i taket. Väggarna var gröna och taket var vitt. Han var trött på hur det såg ut. Han hade stirrat länge i taket.

Åh! Vad irriterande! Grönt och vitt, bara grönt och vitt överallt!

Han ställde sig snabbt upp och drog sin trollstav. Taket vart grönt och väggarna vita. Han sjönk ihop där han stod och satte sig sedan på sängen.

"Vilken fantasi man har." muttrade han och ändrade tillbaka färgerna.

I samma ögonblick öppnade Lucius dörren och sa:

"Han är här nu. Han kommer upp om fem minuter. Han ska bara döda en mugglarfödd på gatan utanför först."

Hans far lämnade rummet och försvann ner för trappan.

En mugglarfödd? Vem då?

Draco gick fram till fönstret och kikade ut. Han såg gubbjäveln gå omkring där nere. En flicka satt på gräset. Hon hade ganska kort rött hår, blåa ögon och en liten mun. Han kunde se mörkrets herre stanna och ta fram sin trollstav. Han kunde höra dem prata.

"Snälla, jag lovar. Jag är renblodig!" tjöt hon.

Voldemort flinade och höjde trollstaven högre och började:

"Avada…"

Flickan började gråta och tårarna rann samtidigt som hon hade knäppta händer och sa:

"Gud, var barmhärtig. Skona mig!"

"… Kedavra!"

Det gröna ljuset tonade upp sig och flickan föll till marken. Hennes ögon var slutna och tårarna rann fortfarande ner för hennes kinder. Händerna som varigt hårt knäppta låg nu bara löst ovanpå varandra i gräset. Draco kunde inte tro det. Hur kunde människor vara så egoistiska, så grymma? En tår rann ner för hans kind.

Jag tänker inte gå med gubbjäveln, han får döda mig också!

Dörren öppnades och där stod han. Han vars namn inte får nämnas.

"Vänd dig om." sa hans iskalla stämma.

Draco torkade bort tåren och vände sig mot honom. Han stirrade rätt in i dem röda ögonen. Voldemort flinade och sa:

"Du var en modig en. Buga för mig, visa din lojalitet."

"Du förtjänar det inte, du har tagit min syster ifrån mig!" skrek Draco.

Voldemort flinade igen och sa elakt:

"Det var din far och mor, de vet vi alla. Skulle hon ha överlevt, hade du haft rätt."

"Då är det ju ditt fel! Hon har blivigt galen! Hon upprepar bara samma saker om och om igen!" Draco var så arg, han hörde inte själv vad han sa.

"Du ljuger, och lögnare ska dödas." morrade Voldemort.

"Hon lever, hon andas. Som din dotter!" skrek Draco.

Sen gick det upp för honom vad han sagt. Han stirrade på Voldemort som om han var (ja man kan ju inte direkt skriva mördare eftersom att det är det han är, men ni fattar på vilket sätt han stirrar, eller hur?). Draco backade mot fönstret.

"Flickan är fortfarande död, du drömmer inte." sa Voldemort.

"Flickan vem var hon?" frågade han.

"Det var Amanda Weasley."

"Weasley?" sa Draco förvånat.

"Ja, kusin till någon Weasley i din årskurs."

Det vart för mycket. Draco öppnade fönstret och hoppade ut. Regnet piskade honom i ansiktet och leran färgade hans strumpor och nederdelen av byxorna bruna. Han tog Amanda över axeln och sprang iväg. Han visste inte varför han tog henne med sig, men det kändes viktigt. Han kastade en blick över axeln och klargjorde att ingen följde honom. Han sprang och sprang tills han kom till en skog. Åskan mullrade och han föll ner på knä. Han orkade inte springa mer. Regndropparna rann som tårar i hans ansikte, eller grät han? Kanske både och. Både Draco och den livlösa Amanda var genom blöta. Draco såg sig omkring efter skydd mot stormen. Då såg han någon komma. En flicka i hans ålder. Hon hade brunt vågigt hår och Hogwartsklädnaden på sig. Han lyfte upp Amanda på ryggen och gick mot henne.

"Vem är du?" frågade hon när hon fick syn på honom.

"Draco Malfoy, vem är du?" frågade han snabbt.

"He… He… Hermione Gra… Gra… Granger" stammade hon fram.

"Hermione!" sa han lättat.

Draco gick närmre henne, hon hade ett skydd, en koja av något slag.

"Vad är det där?" frågade hon och pekade på Amanda.

"Det… det är en kropp." sa han.

"Har du dödat någon." frågade hon skräckslaget.

"Nej, Nej. Inte jag." skyndade han sig att säga.

"Vem… Vem e det?" frågade hon försiktigt.

"Amanda Wea… Weasley."

"Va!?" skrek Hermione och kom rusandes mot honom.

Hon var också genomblöt fast hon var arg och röt:

"Kunde du inte ha hindrat det?"

Hon var framme vid honom med brydde sig bara om Amanda. Hermione höll på att lyfta ner henne från Dracos rygg. Men han svarade inget.

"Svara mig Draco!" morrade hon och började gå mot kojan med Amanda i famnen.

"Eller var det du som… döda henne?" Hermione vände sig om och såg att Draco inte rört sig.

"Vad är det Draco?" frågade hon oroligt.

"Var det du?" frågade hon igen.

Rösten var full av rädsla, tvivel och ångest. Hermione hade lagt Amanda i kojan och gick nu mot honom. Viden slet i hennes hår och regnet öste ner och piskade hårt.

"Draco… du kan berätta" sa hon försiktigt när hon kom fram.

Han lyfte huvudet och såg in i henens bruna ögon.

"Jag såg henne dö." sa han med tårarna rinnandes längst kinderna.

"Vem var det då?" frågade Hermione orolig och rädd för svaret.

Han skakade bara på huvudet med slutna ögon. När han öppnade dem såg han att även Hermione grät.

"Att se någon dö är inte det lättaste" sa hon "Jag är här av samma anledning." sa hon dystert.

"Såg du någon dö?" frågade han.

Hermione nickade och sa:

"Di… di… din far, mördade min… mina föräldrar."

Draco skakade på huvudet.

Nej, Nej! Det kan inte vara sant! Min egen far dödade hennes föräldrar. Jag, jag vill inte skada henne för… för… jag tror att… att…

Sanningen gick upp för honom. Han såg på Hermione och kände den där obehagliga känslan i bröstet. Hjärtat slog hårt.

"Gud, var barmhärtig. Skona mig." sa han tyst.

"Vad är det Draco."

"Det var det sista Amanda sa, och det är det sista jag kommer säga. Och jag ville bara berätta för dig hur mycket jag… hur mycket jag…" men han kunde inte säga det.

"Hur mycket du vad?" frågade hon sorgset.

"Jag… jag. Kan ta det senare." sa han och slog ner blicken.

"Draco…" började hon.

Men isen hade redan spruckit.

"Mitt liv är ett hälvette, min systers är inte min syster! Jag älskar dig och kan inte erkänna det för mig själv!" skrek han.

Sen förstod han att det var försent att ta tillbaka nu. Hermione och Draco stirrade chockat på varandra.

"Draco… jag…" började Hermione men Draco hade redan lämnat henne.

Han sprang bort från henne. Tårarna blandades med regnvattnet innan dem träffade marken. Han hade sagt det. Nu visste Voldemort att hans syster levde, Hermione visste att hon inte var hans syster och hon visste även vad han kände. Han slutade inte springa och han hörde Hermione ropa efter honom. Draco saktade av farten och satte sig bakom en tall.

"Draco" flämtade Hermione.

Han ryckte till. Hermione hade sprungit efter honom.

"Jag… jag älskar dig också" sa hon och sjönk ner bredvid honom.

En blixt slog ner i trädet och det började brinna. Grenarna föll runt om dem. Regnet var inte tillräckligt starkt. Branden slutade inte, den spred sig relativt snabbt. Men Draco och Hermione var infångade i en cirkel av eld.

"Förlåt för min far." sa Draco och höll om henne.

"Det är okej. Bara du överlever, gå" snyftade hon med ansiktet begravt i hans axel.

"Nej" sa Draco kort.

"Varför?" frågade Hermione.

"Ett, det finns ingen väg ut…" började han.

Hermiones hopp sjönk men steg då han sa:

"… två, varför i all världen skulle jag lämna dig?"

Hermione log och såg på honom.

"Jag älskar dig." viskade hon.

Elden var så nära att huden brändes. Om ett par sekunder så skulle den nå dem. Draco kysste henne på kinden och sa:

"Gud, var barmhärtig. Skona mig."

A/N: Sorligt kapitel va? Jag gillar slutet, fast det är sorgligt. Men ni fattar va? Amanda, rött hår, drömmen? Iaf, kommentera/Reviewa vad ni nu än vill kalla det. Men gör det nu! Annars kan det komma förseningar till nästa kapitel, just det TÄVLING igen. Så kommentera.