A/N: Okej, jag fick 3 reviews. Så det här blir det näst sista kapitlet. Trodde ni att Draco och Hermione dött? Nja, dem har lite tid kvar.

(Hermione Draco)

Hjärtat som brinner

Det spelar ingen roll att jag älskar dig

Jag klarar mig nog, jag klarar mig nog ändå

Det spelar ingen roll at du lämnar mig

Så gå snälla du, gå bara gå bara gå

Det hjärtat som brinner

Det flammar det gnistrar och slår

Dem tårar som rinner, rinner ändå

Dödens mörka famn

Regnet öste ner över skogen. Draco och Hermione stod mitt i cirkeln av eld. Regnet var inte tillräckligt starkt för att släcka den, men nog hindrade den elden från att nå dem.

"Draco, trädet. Om du klättrar upp så kan du ta dig här ifrån. Jag orkar inte, jag är för svag. Du måste gå, rädda dig själv Draco, rädda dig!" sa Hermione trött.

"Jag går inte utan dig" sa Draco och höll henne ännu närmare.

"Snälla, om du överlever så överlever jag inom dig. Få min sista önskan att gå i uppfyllelse, rädda dig själv" snyftade Hermione.

Hela situationen var annorlunda. Draco och Hermione som hatat varandra. Dem höll på att dö, men deras hemlighet hade avslöjats. Dem älskade varandra.

"Gå Draco, Gå!" skrek hon med en kraftansträngning.

"Jag vägrar" morrade Draco. "Inte utan dig"

"Om du inte tar dig ut nu så ställer jag mig i elden" sa hon och tårarna föll ner på den redan blöta leriga marken.

Vinden vart starkare och fick elden att sprida sig större. Regnet skulle inte kunna hålla emot längre, elden kom allt närmre.

"Draco! Nu!" skrek hon och drog sig ur hans varma famn.

Han såg på henne med tårarna rinnandes längst kinderna. Vinden drog med sig värmen från elden men även löv smuts och lukten av lik. Lukten från Amanda.

"Nu!" skrek hon igen och föll ner på marken.

"Försök Hermione! Du klarar dig, kom med mig upp" sa han och sträckte ut sin hand mot henne.

Hermione hostade av röken och såg sen upp på honom med tårfyllda ögon.

"Jag kan försöka, men jag klarar det aldrig" sa hon, mest för att Draco skulle gå med på att lämna henne.

Hon tog hans hand och hjälptes upp. Han omfamnade henne och viskade:

"Det kommer att ordna sig"

Hermione nickade fast hon visste att hon inte skulle överleva natten. Draco tog tag i en gren och klättrade upp. Han sträckte handen till Hermione på marken.

"Ta min hand!" ropade han för att överrösta stormen.

En blixt slog ner en bit bort och det började brinna även där. Hermione tog hans hand och kände elden närma sig. Hon såg sig omkring och upptäckte att den bara var en halv meter ifrån henne. Draco drog och lyfte henne. Hermione hjälpte till med benen och lyckades kravla sig upp på grenen.

"Du ser, vi kommer att klara oss" log Draco.

Hermione grät. Hon torkade bort tårarna från ansiktet och sa:

"Nej, du klarade dig. Glöm inte Draco, jag älskar dig"

Draco såg oförstående på henne.

"Vad menar du?" frågade han oroligt.

"Jag älskar dig Draco, glöm inte det. Du hade inte kunnat göra något. Du hade inte klarat av att hjälpa mig upp och sen ner, hoppet skulle tagit livet av mig" fortsatte Hermione.

"Du tänker inte…" började Draco, men det var för sent.

"Jag älskar dig!" ropade hon till honom när hon föll ner i lågorna.

"Hermione!"

Hans röst ekade i natten och överröstade stormen. Men det som sedan hördes skulle ingen någonsin glömma. Ett skrik av smärta och plågor. Ett skrik så högt att det hördes långa vägar. Hermiones sista skrik.

"Hermione!" ropade han åter ner mot lågorna.

Hon var borta. Tårarna vällde fram ur hans ögon. Hon var borta!

Hermione!? Hermione! Varför? Varför? Varför? När vi äntligen kunde vara, när vi sagt vår mening. Du, du är borta!

Draco satt länge i trädet. Det var hans fel. Hans fel och ingen annans. Hade han bara hållit fast henne, då skulle hon ha levat nu. Men hon var död. D-Ö-D. Hon skulle aldrig återvända. Regnet hade vunnit över elden, men Draco satt kvar. Han såg för första gången ner mot marken efter att han sett Hermione dö. Marken var svart och stenig. Hermiones kropp låg bränd där nedanför. Han mådde illa av synen.

Han hoppade ner från trädet och gick långsamt där ifrån. Hermione var död, hans liv hade åter ingen mening. Även om Hermiones önskan var att han skulle leva, så kunde han inte. Men Draco ville säga adjö till Novella först så han transfererade sig till slottet. Direkt till Slytherins sällskapsrum. Novella satt och stirrade tomt i elden.

"Novella!" ropade han med en skakande röst.

"Draco? Vad har hänt?" frågade hon när hon såg hans ansikte.

"Jag ville säga adjö, jag tar mitt liv" sa han.

"Nej!" skrek Novella.

Tårarna rann ner för bådas kinder.

"Jo Novella, nu" sa Draco.

Han kramade Novella och gick sedan ut på skolområdet med henne efter sig.

"Du behöver inte se på!" ropade han över axeln.

"Du behöver inte begå självmord!" ropade hon tillbaks.

Draco stannade och vände sig snabbt om.

"Hon är död, det är mitt fel!" skrek han och fortsatte sedan att gå.

"Vem är död?" frågade hon och sprang ifatt honom.

"Hermione, och det är mitt fel" sa Draco tyst.

Lucy tog tag i hans arm.

"Vad tänker du göra?" frågade hon oroligt.

"Släpp mig eller så tvingar jag dig att döda mig!" skrek han.

Lucy släppte och fick småspringa för att hänga med. Tillslut stannade Draco och frågade:

"Vad är klockan?"

"Den är halv tolv jag, måste gå" sa hon och började springa mot skogen.

"Vart ska du?" frågade han.

"Min far möter mig i skogen!" ropade hon över axeln.

"Jag kommer med dig!" ropade han tillbaka och började springa ifatt henne.

Lucy såg över axeln, han var borta. Draco syntes inte till. Hon stannade. Någon petade henne på axeln och hon vart så rädd att hon hoppade till. Det var Draco.

"Vad väntar vi på?" frågade han.

"Jag trodde du… strunt samma" svarade hon och började springa igen.

Men Draco stod kvar den här gången.

"Vad håller du på med, om du ska med får du skynda dig!" ropade hon över axeln.

Draco svarade inte. Lucy suckade och vände sig om. Hon stelnade till. Draco låg blodig på marken bakom henne. Lucy tvekade lite men ropade sen på honom, hans namn som hon lovat sig själv att aldrig säga. Men han rörde sig inte. Lucy fick panik och sprang fram till honom.

"Draco, Draco, Snälla var inte död" viskade hon panikslaget.

"Novella?" hördes hans röst.

Men den var tom och kall. Blodet rann ur hans mun.

"Ja, ja. Det är jag, din syster!" skrek hon med tårarna rinnandes längst kinderna.

"Hermione bad mig att överleva, men jag dog, jag har svikit henne" sa han.

"Det är inte ditt fel. Vad hände?" frågade hon.

"Hämnas mig Novella, hämnas" viskade han med en kraftansträngning.

"Ja, men vem var det?" frågade hon, men det var försent.

Draco låg stilla på marken. Han andades inte längre och ögonen var tomma, utan livets gnista.

"Draco?" frågade hon tyst.

"Jag vet att du lever, sluta skämta" sa hon panikslaget.

"Draco!?"

Hon föll till marken. Tårarna forsade och om någon hörde snyftningarna skulle deras hjärta brista. Lucy var själv blodfläckig av hans blod.

"Nämen titta, systern är här" sa en kall röst.

Hon såg upp och fick se James, Mac och Jerry.

"Det var ni!" vrålade hon och ställde sig upp.

Dem flinade bara. Hur kunde dem!? Dem har DÖDAT honom.

"Det tog sin lilla tid" flinade Mac.

"Varför?" frågade Lucy.

"Celine!" ekade en röst. Hon var osäker på om dem andra hade hört.

"Hörde ni?" frågade hon snabbt.

"Vaddå?" frågade Jerry.

"Rösten" sa Lucy otåligt.

"Nej" sa Mac och såg oförstående på James.

"Celine, du har fem minuter på dig!" ekade rösten i hennes huvud.

Vad ska jag göra? Jag ska hämnas Draco. Hur? Något främmande för dem, något dödligt. Men vad? Någon Mugglar grej kanske. Ja, en pistol.

"Venamus Pistol" sa hon och en pistol tog formen i henens hand (Venamus är en trollformel av författaren, Man tänker på något som har hänt och säger vad man vill ha, Lucy tänkte på pistolen hon en gång riktat mot Draco).

"Vad är det där?" frågade Mac.

Lucy riktade pistolen mot honom.

"Den är dödlig, jag varnar er" sa hon hotfullt.

"En ovanligt tjock trollstav av metall?" sa Jerry misstroget.

"Det är en mugglar pryl. Som jag redan sagt, den dödar" sa Lucy lika hotfullt som förra gången.

Mac flinade.

"Så det säger du" sa han.

"Nästa som säger något skjuter jag" morrade hon sammanbitet.

Det vart tyst ett litet tag innan Mac sa:

"Hon vågar inte, hon är för…" men längre kom han inte.

Han avbröts av ett högt pang och en smärta i bröstet tonade upp sig.

"Aj" sa han tyst och föll till marken.

"Celine, din tid är ute" hördes den ekande rösten igen.

Lucy satte sig på marken. Nu hade hon både Dracos och Macs blod över sig. Hon grät och skakade kraftigt.

"Mac? Mac!?" skrek Jerry och satte sig bredvid honom på marken.

När Mac inte svarade så ställde han sig upp och pekade på henne .

"Hur vågar du döda honom?" skrek han.

Han vände sig mot James och sa:

"Kom igen, vi tar henne. Vi dödar henne!"

Han vände sig om mot Lucy igen lagom för att höra henne säga:

"Känslan av tomhet och saknad, samma vilar över mig. Ni dödade min bror, jag hämnas honom bara"

Den tysta mörka natten gjorde stämningen mer betydelsefull. Lucy ställde sig upp på darrande ben och riktade pistolen mot Jerry. Men hennes hand darrade så mycket att hon inte kunde sikta.

"Ni har släckt minst två liv, Catarin och Draco. Jag sköt Mac för Catarin. Nu skjuter jag dig för min bror"

Ett nytt skott brann av och Jerry föll till marken. James såg på henne med förvåning, rädsla och sorg.

"Vem ska du skjuta mig för?" frågade han.

Lucys hand skakade men sänktes.

"Jag… jag… jag tänkte aldrig så långt" sa hon tyst.

"Celine! Jag är nu inne på Hogwarts, jag dödar alla i min väg tills jag hittar dig"

"Jag, jag måste gå" sa hon med en darrande röst.

"Döda mig, för den jag är" sa James.

"Vad menar du?" frågade Lucy.

"Kom igen skjut mig då, eller så kommer din far hit. Celine"

Hon stirrade chockat på honom.

"Hur…" började hon men James avbröt henne:

"Jag kan läsa tankar, dina och alla andras. Amanda från drömmen, är död. Lucius har dödat Hermiones föräldrar. Hermione har tagit självmord, Draco älskade henne"

"Det räcker" sa Lucy och höjde pistolen mot honom.

"Celine, vart är du? Dem flesta är döda nu" ekade rösten i hennes huvud.

"Döda mig, och leta reda på din far" sa James.

Lucy sköt och tårarna rann. Runt om henne låg nu fyra döda kroppar, tre som hon dödat själv. Månen lös röd och stjärnorna var bleka. Dimman rullade sakta in och Lucy kunde nästan inte se. Hon föll ner i det daggiga gräset som var rött av blod. Blod från James, Mac, Jerry, Och Draco. Dem var alla döda. Alla utom hon.

A/N: Nä fy vad hemsk jag är alltså! För att skicka mig till Azkaban tryck på GO knappen. Vissa säger att den är blå, andra lila, några säger grå. Det kvittar, reviewa så ska vi se hur det går i nästa, det sista kapitlet av K.S.V.B.V. Jag lovar att skriva från min cell i Azkaban. Sista kapitlet kommer nästa helg.