A/N: Hej! Sista kapitlet är ni beredda? Här kommer det sista kapitlet!

(Celine Draco)

Memories

In this world you tried

Not leaving me alone behind

There´s no other way

I prayed to the gods let him stay

The memories ease the pain inside

Now I know why

All of my memories keep you near

In silent moments imagine you here

All of my memories keep you near

Your silent whispers silent tears

Familjens krig

Celine vred sig I plågor. Hennes far hade hittat henne. Crusiatus förbannelsen drev henne till vansinne. Voldemort skulle inte få vinna! Hon ställde sig sakta upp och smärtan ökade.

"Sluta!" skrek hon åt honom.

Men han struntade i henne. Dem var fortfarande på skolgården. Det var Voldemort som kommigt ut till dem. Dem fyra döda och Celine. Hon såg sig omkring efter pistolen. Den låg på marken två meter bort. Celine kastade sig mot den och riktade pistolen mot Voldemort. Crusiatus förbannelsen upphörde och Celine tittade förvånat på sin far och sänkte handen.

"Mugglar vapen skrämmer inte mig" morrade han.

Hon såg ner i marken och han precis undvika den dödande förbannelsen.

"Avada Kedavra!" skrek han igen.

Men Celine han undan den här gången också. Louice och Roland hade tränat hennes reflexer för att hon skulle kunna undvika förbannelser från Malfoys, men hon kunde lika gärna fly från Voldemort själv.

"Avada Kedavra!"

Hon han undan ännu en gång. Voldemort morrade och viskade något på ormspråket. Nagini kom fram ur skuggorna, några sekunder senare kom även de andra dödsätarna.

"Flickan ska dö" befallde hennes far.

Celine sprang. Hon behövde gömma sig, men vart och hur? Gröna strålar for centimeter från hennes huvud hela tiden. Hon svängde och sprang sen in på skolan. Hon krockade med någon. Det var Harry Potter från Gryffindor.

"Oj, förlåt" sa Harry och gick fram till henne.

"Dem kommer!" skrek Celine, tog tag i hans arm och sprang.

"Vilka kommer?" frågade han.

En grön stråle träffade dem nästan och Harry skyndade sig att säja:

"Jag fattar, men kan du släppa mig?"

Celine släppte och fortsatte springa. Harry stannade upp och ropade:

"Det är mig dem vill ha!" till henne.

Celine stannade upp och vände sig.

"Nej dem vill ha mig! Kom nu din idiot!" skrek hon.

Harry såg förvånad ut.

"Strunt samma" sa hon och sprang igen.

"Ta flickan, jag dödar Potter" sa en kall röst.

Snacka om familjekrig! Du kom försent, nu ska du dö.

En grön blixt for så nära hennes huvud så hon kände luftdraget. Vart hon än sprang så låg det döda kroppar. Hon hade inte haft en kompis, men hon grät ändå. I mitten av korridoren låg två förstaårselever. Det var en kille och en tjej. En från Slytherin och den andra från Gryffindor. Båda var döda och blodet rann ner på golvet. Tårarna droppade fortfarande och dem höll varandra i händerna.

Måste kunna försvara mig! Vart är pistolen? Ute? Måste ut!

Hon sprang ut igen och såg sig omkring. Solen var på väg upp. Himlen var blodröd och det speglades i sjön. Lukten av lik brände och ibland hördes smärtsamma skrik inifrån slottet. Där var den, Pistolen! Hon sprang fram och tog upp den. När hon ställde sig upp så sköt hon med en gång. Hon träffade någon och den föll ner till marken.

"Avada Kedavra!" skrek någon.

Det gröna ljuset närmade sig henne fort. Det ända hon kunde se var grönt. Hon flög baklänges genom luften och landade bredvid hennes döda bror. Det här var slutet, hon var träffad.

Celine satte sig upp, men kroppen följde henne inte. Hon såg ner på sig själv, vit genomskinlig. Hon såg ut som ett spöke, fast dödsätarna kunde inte se henne. Celine såg på sin bror. Snön föll sakta mot marken. Det var julaftons morgon. Himlen hade blivigt isande blå och det var vindstilla. Skriken ekade fortfarande från slottet och Liklukten blev starkare och starkare. En kall vindstilla bris sköljde igenom henne. Det kändes som om han var i vatten. Man rör sig långsamt och man känner sig fri.

"Novella!" skrek en röst som inte dödsätarna hörde.

Celine vände sig om och fick se Draco, eller han var också vit genomskinlig.

"Vad händer Draco?" frågade hon.

"Vi är döda" sa Draco.

En tår rann ner för Celines kind och droppade ner mot den frostiga marken.

"Kom" sa Draco.

Celine flög till honom, han omfamnade henne. Sen flög dem upp mot skyn.

"Hermione är här" sa Draco.

"A, a… Amanda?" sa hon chockat.

Draco såg förvånat på henne. Amanda som Voldemort dödat utanför hans hus var också där.

"Lever du?" frågade Celine.

"Nej" sa flickan.

"jag menar, fanns du på riktigt?"

Amanda nickade.

"Jag drömde om dig förstår du. Jag drömde att jag skulle döda dig"

"Det var han som inte får nämnas vid namn som dödade mig" sa Amanda tyst.

"Känner du någon som är död?" frågade Celine

Amanda skakade kraftigt på huvudet.

"Kom med oss" sa Celine.

Amanda sken upp.

"Får jag det?" frågade hon Draco.

"Självklart" log han mot henne.

Celine log för sig själv. Här uppe bland molen sken alltid solen. Det hade gått 10 år sedan hon dog. Celine sträckte på sig och såg på sin klocka.

"Oj! Draco och Hermione kommer snart hem från sin bröllopsresa. Jag behöver städa. Amanda!" ropade hon.

Amanda kom in i rummet. Hon hade blivigt 21. Celine själv var 24. Dem städade och lagade mat. Efter en timme så kom Draco och Hermione Malfoy.

"Har det hänt något sen sist?" frågade Amanda.

Hermione log och klappade sig på magen.

"Väntar du barn?" utbrast Celine.

Draco och Hermione log bara. Sen sa Hermione:

"En flicka"

Dem kramade om Hermione.

"Jag kommer strax, jag ska bara fixa en grej" sa Amanda och försvann.

Minuterna blev till timmar, som blev till daga, veckor och månader. Men Amanda kom aldrig tillbaka. Tillslut födde Hermione sitt barn.

"Vad ska vi kalla henne?" frågade Draco.

"Amanda har alltid varit bra på namn, vi frågar henne när hon kommer" sa Hermione lugnt.

Celine kom in i rummet och sa:

"Ni kan inte vänta på Amanda, hon är borta"

"Vi vet att hon är borta" sa Draco.

"Nej jag menar, borta, borta. Hennes själ har dött" sa Celine.

"Så hon är, död. Alltså död, död?" frågade Hermione.

Celine nickade. Några fåglar kvittrade glatt omedvetna om Amandas försvinnande. Solen stekte. Dem tre vuxna var tysta och väntade. Tårarna rann ner för deras kinder.

"Amanda, vi ska kalla henne Amanda"

THE END

A/N: Slut! Vad tyckte ni? Inte den bästa ficen ni läst så klart, men ändå. Snart ska jag börja med en ny fic som handlar om Gred och Feorge, oj förlåt, Fred och George. Läs gärna den också :D