TREDJE KAPITLET: DRÖM ÄR INTE VERKLIGHET

James vaknade ur sin dvala när Sirius knuffade till honom. Han ruskade irriterat på huvudet och följde med ut ur stora salen och upp till uppehållsrummet. Lily satt vid elden över en pergament bit som släpade ner i golvet redan, och hennes handstil var liten. James blev helt yr bara av att titta på den så han vek undan med blicken och satte sig ner mitt emot henne.

"Tror du inte det där räcker?", frågade han henne efter ett tag.

Lily tittade upp, förvånad. Hon log lite och ryckte på axlarna.

"Jag tar med det som är viktigt, men den är snart klar.", sa hon och återvände till pergamentet.

James lutade sig bakåt och slöt långsamt ögonlocken.

Lily, hon hade blivit hans som han alltid velat. Men inte på det här sättet, han ville att hon skulle vilja gifta sig med henne, på riktigt.

En galen mans drömmar, tänkte han lite sorgset.

Sirius knuffade till honom lite och gav honom en pergamentbit.

Jag tror det här ÄR året, SB

James stirrade på lappen, sedan vände han blicken mot Sirius som nickade lite diskret.

Tror du? JP

Sirius nickade igen och krafsade ner någonting på lappen och gav den till James igen.

Hon har tittat på dig en stund nu, NEJ titta inte uppåt! Och jag tror att om du (precis som Marlene sa) bevisar att du inte är 'den där arroganta skitstöveln' så har du en chans. SB

James tittade upp och log.

När blev du så smart? JP

Naturbegåvning. SB

"Vad skriver ni om?", frågade Lily plötsligt.

James knöcklade snabbt ihop lappen och kastade in den i brasan.

"Ingenting", sa han snabbt och försökte låta oskyldig.

Lily såg misstänksamt på honom och skakade sedan på huvudet för sig själv. Porträtt hålet öppnades och Marlene kom in med Peter och Remus bakom sig, de satte sig ner och Remus förvann genast bakom en bok och Peter såg nervöst på James och Sirius.

"Har vi några läxor Måntand?", frågade Sirius och lutade sig bakåt i sin fåtölj.

"Förvandlingskonst, Försvar mot svartkonster, Örtlära och Trolldryckskonst.", svarade Remus och sänkte boken lite.

Sirius brydde sig inte ens om att svara, han gjorde bara en grimas. Remus såg ut att vänta sig något mer så han tittade misstänksamt på Sirius som höjde ett ögonbryn.

"Hur var lektionerna idag då?", frågade Sirius Marlene istället.

Marlene stönade högt.

"Åh! Påminn mig inte, du var ju med föresten...", tillade hon sedan och höjde ett ögonbryn.

Sirius ignorerade henne och vände sig till Remus igen.

"Just det Måntand, påtal om lektioner. Du tror inte att du skulle kunna...?"

"Ha! Jag visste det!", utbrast Remus och pekade anklagande på Sirius.

"Snälla, kommer det som en överraskning?", skrattade James och såg glatt på Remus.

"Jag trodde ni skulle ta era egna anteckningar i år.", sa Remus buttert och lade ifrån sig boken helt och hållet.

"Då trodde du fel.", sa Sirius glatt och såg nu ganska nöjd ut, som om han gjort något extremt jobbigt.

Det blev en liten tystnad innan James vände sig till Sirius.

"Du, kan inte du säga till hon den där Olivia att lämna mig ifred? Det ända hon gör är att fråga mig varför du gjorde slut."

Sirius flinade lite och log charmigt. Lily verkade bli nervös för hon började raffsa ihop sina saker snabbt.

"Öhm... Jag måste gå och ha... Jag tror att jag...", stammade hon och verkade inte få ihop någon mening.

Hon tog ett andetag och rodnade.

"Du har väl patrullering idag?", hjälpte James henne.

Hon gav honom en tacksam blick och efter att ha nickat lite så småsprang hon iväg.

"Vad var det med henne?", frågade Sirius när hon var utom hörhåll.

"Vad hände med naturbegåvningen?"

Sirius himlade med ögonen lite.

"Han gick väl och lade sig eller nått, hitta på något själv... Men nu Marlene, vad hände?", sa han allvarligt och vände sig till Marlene.

"Hon blev väl nervös när ni två pratade om tjejer antar jag.", sa Marlene lite otåligt.

Det blev en liten tystnad, Sirius såg ut att försöka smälta det.

"Kan vi inte prata om tjejer när hon är i närheten?", frågade han misstroget efter ett tag.

"Ni kan inte hålla på med tjejer, prata om tjejer, vara med tjejer när hon är i närheten. Hon blir nervös.", sa Marlene som om det var självklart.

"Men hon är ju i närheten hela tiden!", utbrast Sirius.

"Oboy! Du, jag hoppas att hon är värd det.", muttrade han sedan till James.

"Det är hon.", viskade James till sig själv.

Lily, hon hade börjat bli lite tunnare, hennes kinder var mer urgröpta och hennes klädnad hängde slappt på kroppen. Varje gång James frågade blev hon sur så han lät bli, men det här verkade bli mer allvarligt. Han hade nästan inte sett henne äta någon gång och då var det bara äpplen och grönt. När han pratade med Sirius om det sa han bara att han skulle tagga ner lite.

James skulle defenetivt inte kunna sova nu. Han ställde sig upp och drog åt sig sin morgonrock och gick med tysta steg nerför trappan. När han var nere i uppehållsrummet såg han att Lily låg och sov i en av sofforna med en lång pergament bit i handen. Han log lite och gick fram till henne, rörde lite vid henne hand.

Hon ryckte till och satte sig upp.

"James?", frågade hon sömndrucket.

"Ja?", viskade James och satte sig ner bredvid henne.

"Jag tror att jag somnade.", sa Lily och sträckte på sig.

"Är du hungrig?", frågade James efter en stunds tystnad.

Lily nickade lite.

"Okej, lämna din uppsats i sovsalen, jag ska hämta en sak så ses vi här om fem minuter okej?", sa han.

Lily nickade och började gå mot sin sovsal. James gick uppför trappen till killarnas med två steg i taget och grep tag i sin osynlighetsmantel, han gick tillbaka ner och väntade på Lily. Hon kom ner tio minuter senare ombytt till pyjamas och morgonrock.

"Ska vi någonstans?", viskade hon när hon såg osynlighetsmanteln.

James nickade och drog henne närmare sig, svängde manteln över deras axlar och de gick igenom porträtthålet.

"Men, man får inte vara uppe så här sent.", protesterade Lily i en viskning.

James skrattade lågt och drog med henne till köket. En husalf kom genast fram.

"Vad vill ni har unge herr James?", frågade han och bugade sig.

"Vi vill ha två koppas choklad med vispgrädde.", sa James.

"Tack!", ropade Lily efter alfen som den sprang iväg.

När de satt sig ner på några stolar och fått sina koppar tittade James på Lily övanför sin grädde.

"Utan att du blir arg, vad har hänt? Jag kan hjälpa dig."

Lily satte på en mask, den var oberörd men James kunde se att någonting rörde sig bakom den.

"Du sätter upp en mask för mig, du visar inte dina känslor. Jag kan faktiskt hjälpa dig. Jag vill veta vem du är Lily, om du fortsätter såhär kommer ingen se vad du är, vem du är.", sa James allvarligt.

Lily lade sitt huvud på sne och betraktade honom en stund.

"Vad ser du då?", frågade hon tillslut.

James funderade ett slag.

"Jag ser allt.", sa han sedan.

"Du kanske är en bra vän James Potter.", sa hon och log.

En vän... tänkte James.

Dröm är inte verklighet, kom ihåg det James...