Det här blir ett kort kapitel tror jag, ursäktar så mycket om så är fallet.
Jag nämnde boken stolthet&fördom i förra kapitlet, läs den! Av Jane Austen för dom som inte vet det. Se också filmen, den är super med Keira Knightley.
Öhm... Och just det, i andra kapitlet, ifall någon ville veta (tror inte någon vill det men iaf.)
så är översättningen till lösenordet här. Carpe Diem och det betyder ungefär fånga dagen eller catch the day på engelska, latin som ni kanske märker.
Har ni tipps på en bra t.ex. hemsida med latin översättningar? Som en ordbok? Skicka gärna den till mig, då blir jag glad.
Tack för era kommentarer, skicka fler av dem!
KAPITEL FEM: FULLMÅNEN LYSER
Bara uttrycket i ansiktet sa allt. Bara ljuset i blicken var bestraffning nog. Han hade hellre sett henne skrika på honom än att få se den där besvikna blicken, uttryckslösa ansiktet. Om hon bara hade vetat hur det var egentligen.
Okej, första gången så hade han ju glömt bort, men han hade anledning till att glömma. Om inte hans mamma hade skickat ett brevet så hade han inte glömt.
James.
Botarna kommer med glada nyheter.
Pappa är frisk, helt i toppform. Själv-
klart måste han stanna på sjukhuset
i en vecka eller så för att tillfriskna och
vila upp sig ordentligt men själva sjuk-
dommen är helt borta! Hur har du det
på Hogwarts? Har inte hört mycket
från dig, men du har väl fullt upp med
era skämt och så. Konstigt, du har inte
fått en enda kvarsittning den här teminen.
Saknar nästan McGonagalls uggla, sta-
ckarn. Han behövde komma hit minst
fem gånger i veckan.
Många kramar, mamma.
Sirius hade ställt sig upp med ett stort leende på läpparna.
"Nu killar! Nu ska vi fira!", hade han sagt och så hade de gått till Hogsmead.
Madame Rosmerta bjöd dem på två flaskor honungsöl var när de berättade och hon satt hos dem en stund och pratade. James hade automatiskt glömt bort allt annat och bara fokuserat på den glada nyheten. Precis som i Quiddich.
Men det var ju den gången och James tog emot all beskyllning för det. Andra gången däremot, var inte riktigt hans fel;
"Snälla! Imorgon kväll, kom hit då. Jag ska fixa det här jag lovar!", hade han sagt, och han hade menat det.
Men saker gick inte riktigt som han tänkt sig.
Precis när han skulle gå och göra i ordning en pick-nick korg i köket ropade Sirius på honom.
"Tagghorn, kommer du eller. Vi måste gå nu annars blir vi sena.", sa han otåligt.
Peter hade redan gömt sig i osynlighetsmanteln som en råtta och man såg hans svans ligga på golvet. Han pep lite, också i en otålig ton.
James såg uttryckslöst på dem. Han kunde inte svika Remus, dom hade varit med honom under varenda natt sedan dom blev animagi. Han kunde inte svika honom, inte nu.
James bestämde sig under en sekund och hoppade sedan in under osynlighetsmanteln. Dom gick tillsammans ner till det Piskande Pilträdet. Fullmånen strålade ner över markerna och gav allting en mystisk skugga.
Han undrade tyst för sig själv om Lily väntade på honom, eller om hon skulle vara mycket sur imorgon. När han, Sirius och Peter mötte den fullvuxna varulven tvingade han sig att skjuta undan alla tankar på Lily.
Om någonting skulle gå fel just nu så skulle det få hemska följder. Man kunde inte ta med en levande varulv på promenad och sedan tänka på tjejer.
Dom tog många risker som det var. När de gick igenom skogen så tvingade han sig själv att slappna av, att ta det lugnt. Utan att riktigt bestämma vart de skulle gå så gick de mot sjön.
En av James favoritställen, varulven Remus lade sina tassar i vattnet och hunden Sirius hoppade ut i vattnen och badade.
James gav ifrån sig ett skratt som lät konstigt ur kronhjortens stämband. En hund, en råtta och en kronhjort som badade med en varulv.
Hur konstig kunde världen bli? Sirius kastade lite vatten genom sin mun mot James som genast fattade galoppen och skvätte vatten med sina gigantiska horn.
Det hela blev till en dans, någon slags konstig ritual, Måntand verkade mindre rovdjursaktig och James tyckte sig se glimtar av den verkliga Remus bakom förklädnaden.
Varulven strövade långsamt därifrån och in i skogen med James, Sirius och Peter nära sig.
Några kentaurer blockerade vägen för dem och betraktade den konstiga gruppen misstänksamt. Sedan sprang de iväg, av rädsla och panik.
De roade sig med att springa runt i skogen och jaga varandra eller att bara gå runt tills månen började gå ner igen.
Vid fyra begav de sig till den spökande stugan och lämnade Remus för sig själv.
Klockan fem på morgonen dunsade de ner i sina egna sängar för att hinna ikapp med sömnen. Och sedan fick han den där blicken, det där straffet som sa; allt är över, och du har fått dina chanser.
Hur James än försökte så var hon obarmhärtig, hon gav honom inte en blick. Inte ett ord, hon gick iväg så fort han fick ögonen på henne. Eller sprang, han hade ingen som hellst chans att få prata med henne, få säga hur ledsen han var.
Allt var över.