Okej, här kommer ett kapitel med Remus som lovat.
FÖRLÅT ATT DET BLIR KORT!!
Hoppas ni gillar det.
KAPITEL SEX: SKULDKÄNSLOR
Remus betraktade Lily, hon satt där vid en stol med en lång rulle framför sig. Hon såg defenetivt ledsen ut, och han visste varför och det var hans fel. James sa inte mycket om det, men han -precis som Lily - såg ledsen ut. Han kastade hela tiden blickar på henne som om han önskade att hon skulle ändra sig.
Lily däremot, såg inte ut att ändra åsikt. Hon var kylig när James var i närheten och såg ut att vara på randen till tårar när hon gick ifrån honom.
Remus gick in i uppehållsrummet tillsammans med resten av marodörerna. De satte sig ner vid elden där Lily och Marlene redan satt, Lily läste sin bok igen, Stolthet&Fördom och Marlene trugade med någon uppsats. Innan Lily hann ställa sig upp öppnade James munnen.
"Vad handlar den där boken om Lily?", frågade han.
Lily såg först ut att vilja gå där ifrån men tittade sedan ner på boken och fick en misstänksam blick. Remus visste exakt vad som sprang igenom hennes huvud. En lockande tanke var att springa därifrån, men på andrasidan, hur ofta var det att James Potter visade bokligt intresse, även om det var för att få prata med henne över huvud taget. Tillslut bestämde hon sig för att stanna.
"Det handlar om en kvinna och en man. Mannen älskar kvinnan men hon avvisar honom."
Remus log och marodörerna tittade upp i igenkänning.
"Får jag låna den?", frågade James.
Ännu en sak som förvånade Remus, han kunde inte minnas när James hade valt att läsa en bok frivilligt senast. Samma tanke verkade ha slagit Lily för det såg ut som om hon kämpade med sig själv ett tag innan hon stängde ihop den och gav den till James.
"Ha inte sönder den.", sa hon och gick därifrån.
Remus såg misstänksamt på James som tryckte boken mot bröstet en stund och sedan öppnade den och började läsa. Remus kände en litet knyck i magen, han visste att det var hans fel. Att det var hans fel för att de blev ovänner. Och han önskade att han kunde göra någonting åt det, han ville att de skulle vara lyckliga och det var dom verkligen inte nu. Han behövde fixa det här, han skulle hjälpa dom, vad som än krävdes.
-
Det var tre dagar senare och marodörerna satt som vanligt på deras favoritplatser vid elden, James satt och läste (!) i Lilys bok och hummade på någon melodi ingen av dem kände igen. Remus satt försjunken i en lärobok, eller såg ut att vara. Egentligen satt han och betraktade James och Lily och såg till sin förtjusning att Lily kastade blickar på James nu och då. Han hade kommit anmärkningsvärts långt i boken och hade bara ett par sidor kvar, Gud ska veta att han hade tillbringat hela gårdagen till att läsa den där fördömda boken.
Till Sirius ogillande, James had fått många kommentarer om att han börjat tappa greppet, och om att han var tråkig. Men också många uppskattande och uppmuntrande blickar från Remus. Någon halvtimme gick och ingen rörde sig, förutom James och Remus som bytte blad i sina böcker med jämna mellanrum. Och kanske Sirius som satt och kastade upp en boll i luften, fångade den, kastade upp den igen, och fångade den. Han upprepade rörelserna med blicken fäst på bollen. Peter satt och tittade nervöst på dem alla tre och verkade undra när de skulle göra någonting. När ingen gav honom någon ledtråd till vad sjönk han tillbaka i stolen och somnade kort därpå.
Då, tio minuter senare smällde James ihop boken med en smäll och lade ner den på soffbordet. Han sträckte på sig och flinade mot Remus som om han gjort någonting som var ytterst ansträngande.
"Jag har läst ut den.", sa han stolt.
"Äntligen", sköt Sirius in med en otålig suck.
"Och? Hur var den?", frågade Remus.
Innan James kunde svara kom Lily fram och tog boken, synade den uppifrån och ner i jakt på skador, när hon inte hittade några vände hon sig mot James.
"Nå? Vad tyckte du?", frågade hon med tillgjord blick.
James tänkte efter lite innan han svarade, verkade välja sina ord med stor omsorg.
"Intressant läsning", svarade James.
Lily fnyste ljudligt och gick därifrån.
"Jaja, det kunde varit värre.", tyckte sig Remus höra att hon muttrade.
Han valde det här tillfället och ställde sig upp och banade sin väg till Lily som satt ensam vid ett bord och hade en hög med böcker framför sig. Remus satte sig ner utan att fråga och tittade på henne. Lily vände huvudet mot honom och såg lite förvirrad ut.
"Vad har hänt?", frågade hon genast.
Remus log för sig själv, så typiskt Lily, att bry sig om andra före sig själv. Att vilja hjälpa varje gång.
"Ingenting, jag vill bara att du ska veta, det var inte James fel att han inte kom den där kvällen vet du.", sa Remus och sedan gick han därifrån.
Lily satt med ett ännu mer förvirrat uttryck och kastade en blick på James innan hon ställde sig upp och gick upp för tjejernas trappa.
--
Det gick en vecka, Lily satt hela tiden försjunken i böcker. När han såg vilka började en hemsk känsla gnaga i magen och äta upp honom innefrån. Mörkrets Bestar och Var Du Hittar Dom av Theresa Guildenburgh och Animagi: En Guide Igenom Din Förvandling av Jack Lastor var några av titlarna på böckerna. Lily gav honom flera konstiga blickar som han inte besvarade utan tittade ner i golvet. Tillslut verkade hon bestämma sig för att konfrontera honom, och Remus rös när han tänkte tillbaka på det hemska ögonblicket.
Hon tittade bara på honom, med medlidande, med förståelse och med ... ilska?
"Öh, hej Lily", sa han nervöst när hon ställde sig bredbent framför honom.
Remus såg sig omkring för att få klart för sig att ingen tjuvlyssnade.
"Jag vet Remus, jag vet.", sa hon lågt och tittade sig omkring precis som han.
Remus tänkte snabbt, det bästa vore nog att försöka låta förvånad och erkänna, såklart gjorde han tvärtemot.
"Vet vad Lily?", frågade han och försökte låta övertygande förvirrad.
Han smällde till sig själv mentalt, det var ju det han inte skulle göra.
"Vart du går varje fullmåne kanske?", sa Lily otåligt och hukade sig ner i jämnhöjd med honom.
Remus svalde lite saliv i munnen, skräckslagen. Hon visste alltså, självklart hade han vetat att hon vetat, men nu visste han säkert.
"Äh! Försök inte förneka det Remus. Jag vet att du vet att jag vet.", snäste hon.
"Och jag förstår, jag är här för dig om du vill prata, okej?", fortsatte hon sedan i en mjukare ton.
Remus blev ens förvirrad, visste hon inte allt? Visste hon bara det? Allt han kunde göra var att nicka, det var tydligen signalen för Lilys tredje känsla att ta plats.
"Och HUR vågar du att inte berätta? Och DOM DÄR! Att dom bara VÅGAR att riskera sina liv! När jag ser dom nästa gång ska jag ... Graur!", skrek Lily fulländat raseri.
Remus ryggade förskräckt tillbaka.
"Lugna dig Lily! Dom har allt under kontroll, okej? Dom vet vad dom gör.", skyndade sig Remus med att lugna ner henne.
Det fungerade hon Lily kollapsade på en fåtölj.
"Men varför berättade han inte? Litar han inte på mig?", viskade hon, som om det var det enda hon inte förstått.
"Det var inte hans hemlighet att berätta, det var fel av mig att inte berätta för dig men Lily. Du måste förstå, jag kan inte gå runt och skrika om det! Och du får inte berätta att dom är" Han såg sig om en gång för säkerhetens skull. "Animagi", viskade han.
Lily nickade men såg fortfarande ut att inte förstå några saker.
"Och era namn då förstås? Måntand - för ditt, tja tillstånd.", sa hon i en fundersam ton. "Slingersvans? Vad kan det vara, mus kanske? Eller råtta? En råtta?! Är du säker? Och, Tramptass - någonting med trampdyna? Äh! Hjälp mig!", utbrast hon tillslut.
"Tramptass för hund och Tagghorn för kronhjort, Sirius är hunden.", svarade Remus lågt.
"Genialt", viskade hon och mötte Remus blick.
Han skruvade lite på sig under den och längtade tills resten av Marodörerna skulle komma tillbaka från sin lilla utflykt till köket.
Remus flinade lite för sig själv. Det hade varit värt det, eftersom att de hade blivit vänner igen. Lily hade kastat sig över James så fort han kommit innanför porträttet:
"James! Hur vågar du att inte berätta för mig? Eller jag kanske borde säga Tagghorn, mr Kronhjort?!", sa hon i en hög, ilsken viskning när han dunsat ner på en av fåtöljerna vid elden.
Peter, James och Sirius ögon vidgades samtidigt och de stirrade på henne och vände sedan blicken mot Remus.
"Berättade du för henne?", frågade Sirius som återfick rösten först.
Innan Remus hann svara så svarade Lily.
"Nej! Jag kom på det ensam!", fräste hon. "Och är ni helt dumma i huvudet? Ni kan ju bli dödade!", fortsatte hon sedan och började predika om alla dåliga saker som skulle kunna hända.
"Förlåter du mig? För att jag inte litade på dig?", frågade James när hon drog efter andran för att fortsätta.
Hon verkade paff över frågan, stannade med pekfingret i luften och med ett mycket förvirrat uttryck.
"Öh, jaa... Jag antar det...", sa hon efter ett tag.
James log strålande.
"Om ni ursäktar, så tänker jag gå och lägga mig nu.", sa hon sedan barskt och strossade bort mot flickornas sovsalar.
"Det var ju inte så farligt.", sa James nöjt och lutade sig bakåt i fåtöljen.
Remus kastade en kudde på honom som svar.
Nu var dom precis som förut, vänner.
I know, I know, dåligt slut, tyvärr... Här är det efterlängtade kapitlet med James och Lily - Ingen återvändo. KOMMENTERA!