Harry vaknade av ett strimma ljus som letade sig in i Rons sovrum. Han satte sig kvickt upp och drog åt sig sina kläder, med en liten sväng på trollstaven bäddade sig sängen av sig själv. Harry drog på sig sin klädnad och tassade tyst ner, han drog fram en pergamentbit och raffsade ner en litet medelande, sedan transfererade han sig utan ett ljud därifrån.

Harry satt på sitt kontor, han stirrade på samma fläck på rapporten i handen. Han läste den inte, som du säkert förstår, han satt istället försjunken i sina tankar och minnen.

Harry gick ner för trappen till stora salen. Han hejdade sig i dörröppningen när han såg Ginny sitta och gråta i armarna på Dean Thomas. Avundsjuka vällde upp inom honom och han fick en häftig impuls av att springa fram och strypa honom på fläcken. Harry svalde känslan och vände tvärt på klacken, tårarna sved i ögonlocken men han blinkade ilsket bort dem.

Istället för att gå tillbaka till Gryffindortornet gick Harry med snabba lätta steg ut till Dumbledores grav. Han skrämdes av tanken att se Dumbledores kropp, han samlade mod till sig och drog upp den vita graven. Däri låg Dumbledore med ett fridfullt uttryck i ansiktet, glasögonen satt lite på sne. Harry rätade till de halvmåne formade glasögonen på den krokiga näsan och lade tillbaka Fläderstaven i hans nävar. Därefter stängde han graven och satte sig ner på en sten vid sjön.

Osynlighetsmanteln låg i hans ficka och Harry drog upp den och kände på det fjäderlätta tyget som gled mellan hans fingrar. Han borde försvinna... Det var den enda tanken som for genom hans huvud förutom Ginny. Hennes svek fick hjärtat att dunka hårt och snabbt, tårarna pressades mot ögonen och Harry fällde en ensam tår. Den hängde tungt kvar en stund och gled fortare och fortare nerför hans kind, nere vid käkbenet hängde den några sekunder och föll sedan ner i hans knä. Nu kunde han börja om på nytt...

Skulle han kunna förlåta? Hade tiden läkt hans sår? Var han redo för att släppa in dem igen? Var han redo att resa sig igen?

Frågorna surrade som bin i hans huvud. Om han inte var redo, skulle han falla igen? Skulle han landa hårdare än han gjort innan? Var det värt risken? Han hade lovat sig själv att aldrig sluta vänta, han hade lovat aldrig slutat hoppas. Han hade brutit det löftet när han insett att han inte hade mycket hopp, men vänta, det skulle han göra tills han dog. Det var hans livskraft, hans näring, tillsammans med den lilla gnutta hopp hade han byggt upp sig själv igen med ett mycket starkare försvar.

---

Hermione och Ron såg ner på stenen där Harry satt, Hermione gjorde en ansats att gå ner till honom men hindrades av Ron som långsamt skakade på huvudet med ett allvarligt uttryck. Tillslut hade Harry rest sig upp och gick mot dem med ett uttryckslöst ansikte, hans ögon var nästan tomma på känslor. Det enda de utstrålade var svek, sorg och hat. Han stannade efter en sekunds tvekan framför dig.

"Jag... Det blev inte som jag hoppades, inte som jag ville.", sa Harry och såg dem rakt in i ansiktet.

"Jag hoppas att ni får ett lyckligt liv tillsammans."

Med de orden gick han snabbt mot slottet utan att vända sig om. Det var sista gången de såg Harry, på riktigt, på sex år.

Hermione och Ron gifte sig, efter ceremonin när alla kom fram för att ge dem gåvor eller lyckönska dem kom en ung man med svart huva fram. Gästerna skingrade sig förskräckt och bildade en ring runt brudparet och mannen. Harry gav dem en liten låda inslaget i vitt. Han bugade sig för dem och sände upp en skur av gnistor som förställde en Fenix-fågel som flög runt, gästerna gav ifrån sig flämtningar och "Åh!". När allas blickar vände sig mot brudparet igen var mannen borta och Ron och Hermione stod kvar med en liten låda.

När de senare öppnade lådan såg de till sin förvåning en liten genom skinlig skulptur som föreställde en Fenix-fågel igen, under den fanns det flammor av eld som var en precis kopia på hur flammor slickar sig runt dem. Den var i en mycket värdefull stensort, Hermione brast i gråt och det tog Ron flera timmar att få henne lugna ner sig. Så fort hon fick ögonen på skulpturen steg tårarna i hennes ögon och Ron fick ett mycket ledsamt uttryck i ansiktet.

Efter att de hade ätit middag med hela familjen Weasley och sovit över, på frukosten anlände tidningen som vanligt och Mr Weasley gav ifrån sig ett litet pip och läste igenom artikeln som prydde framsidan med stora bokstäver.

"Den framgångsrike Harry Potter också känd som Pojken-som-överlevde ger oss en intervju om hans nuvarande liv. Mer om detta på sid, 7-8."

Mr Weasley bläddrade under hejarop från resten av familjen.

"När jag frågade honom om familjen Weasley som han hade mycket kontakt med som ung så svarar han med ett ledsamt uttryck, hans gröna ögon fylldes för ett ögonblick med tårar, han blinkade bort dom på några sekunder och svarade med fast röst.

´Familjen Weasley var min räddning som barn. Dom fick mig att känna mig älskad för första gången i mitt liv. Mr och Mrs Weasley tog in mig som en extra son, tillsammans med resten av familjen förstås. Jag är skyldig dom mycket. Jag kommer ihåg att jag tänkte första gången jag var hos dem. Att det var konstigt, för att alla verkade tycka om mig. Det var någonting jag aldrig upplevt förut, en värdefull känsla som alla borde få känna.´", Mr Weasley gjorde ett kort uppehåll, och under denna stund snyftade alla kvinnliga i rummet till.

"Har du fortfarande kontakt med dem?

´Nej, tyvärr inte, inte så mycket som jag skulle önska...´ Harry tvekar en stund och tillägger sedan. ´Jag kan inte, det har ingenting med dem att göra. Jag bara kan inte, jag gjorde allt jag för att skydda dem. Men... Jag förlorade så pass mycket att jag inte kan tillåta mig det.´

Det sägs att du blev utsatt för det dödande förbannelsen igen, är dessa rykten sanna?

´Ja, dom är sanna, men det var nödvändigt för att Voldemort skulle kunna dö, mer kan jag inte säga. Jag blev tvungen att ge mig själv för att han skulle dö, men jag dog inte. Det berodde på att jag mötte honom utan att kämpa emot. Jag accepterade att jag behövde dö. Ingenting någon ska pröva för det kommer inte funa!´ Det sista säger han med oro i rösten, så jag säger det igen ifall någon inte förstod, pröva det inte!

Du uttalar Voldemorts namn, varför?

´Som Dumbledore sa; rädslan för ett namn ökar bara rädslan för själva föremålet.´

Dumbledore, enligt Rita Skeeter så var han vän med Grindewald när han var ung...

´Ja, det är också sant. Men glöm inte att han också hindrade Grindewald från att bli mer än han blev. Det var Dumbledore som stoppade honom. Vi gör misstag, och jag tycker det är fult av dom som glömmer bort vad Dumbledore också gav! Han kämpade mot Voldemort outtröttligt, han bekämpade som jag redan nämnt Grindewald han lärde upp flera tusen unga häxor och trollkarlar. Ni som lyssnar på Rita Skeeter, skäms på er. Låter ni er övertalas av en Skeeter-kärring att Dumbledore en av världens mest begåvade och kloka trollkarlar som funnits är ond så kan jag ju säga att Voldemort är tillbaka.´

Jag kan inte låta bli att beundra honom, han är så ung och har upplevt så mycket. Jag går vidare till ett nytt ämne men Harry svarar kort och vill inte fördjupa sig i ämnet.

Har du någon flickvän?

´Nej, det har jag inte. Jag har inget intresse för dem heller, inte för tillfället.´

Därmed är våran intervju avslutad, jag hoppas att ni finner lika mycket intresse av att läsa den som jag gjorde av att höra den."

---

Harry log, han var redo.

A/N Ledsen för kort kapitel, nästa blir längre. KOMMENTERA!