Kapitel 3

Hon stod där, den vackraste människa han någonsin sett. Hennes blanka ljusa hår med de glittrande slingorna, olivgröna ögon som sköt de vackraste blickarna, de omålade läpparna som såg så mjuka ut - vad han längtade efter att nudda dem själv i en lång passionerad kyss. Han närmar sig Slytherin bordet och famnar om henne, och lutar sig ner för att kyssa henne...

Någonstans i Gryffindor tornet ljuder en väckarklocka. En sömnig ung man rättar till glasögonen och stiger upp ur sin säng och tänker på sin underbara dröm.

Ron väcks också av Harry's ljudande väckarklocka (vilket de flesta andra pojkarna i rummet gör) och gnider sig hårt i de puffiga ögonen.

"Morron Harry!" gäspar Ron fram. "Desamma." säger Harry tanklöst.

Ron struntar i det blanka svaret och försöker hålla morronstämningen uppe när de lunkar iväg till stora salen.

Plötsligt är Ron klarvaken. Mitt framför sig ser han henne, hon som han pratade med igår. Hon som hade sån len röst,

Melica Valance hette hon väl? Han hade aldrig sett henne på Hogwarts förut och det var redan femte året.

Harry är nonchalant och sitter för sig själv den morgonen. Det ser ut som han kysser skeden. Men det är väl inget konstigt, efter Umbridge kom har han varit ledsen och lite frilansande. I alla fall så far han inte pratglad. Han satt sig en bit bort, med Seamaus Finnagin, Dean Thomas och Hermoine.

Dean tjatade om sina planer för sommaren och alla satt med påklistrade leende och försökte se intresserade ut.

"Harry, jag älskar dig." sa hon

Han tittade vänligt på henne och drog ner henne i en lång härlig kyss, inte en tungkyssning men en såndär som man bara får om man har en drömprins.

Sedan ställde han sig på knä och tog fram en liten ask, öppnade munnen och sa "Vill du gifta dig med mig?"...

Hermoine svävade som på moln när hon tänkte på honom. Och deras möjliga framtid. Hon stirrade obemärkt på honom så länge hon kunde och funderade när nästa DA-möte var. Men någon gång, kanske bara en gång skulle hon vela vara ensam med Harry. Och inte i en korridor men hundra mil från all civilisation. Bara hon och han och hilmlen.

Ron. Ron, Ron, Ron. Hon tyckte om det namnet. Och tillsamans med Melica blev det ännu bättre.

Han var söt. Undrar vad dom har för godis här. En liten myskväll vore trevligt.

Den där killen som satt och stirrade på henne såg väl okej ut, men han toppar inte listan exakt. "Vart var jag nu igen?" tänkte hon.

Just det! Ron, Ron, Ron, Ron...

Lite längre än de andra och lite fylligare (hoppas jag) skriv vad ni tycker, snälla