Inom murarna på Hogwarts var dom säkra. Hon hatade att vara utanför dom. Det var till och med lite oroligt att gå till Hogsmeade. Det där med den glödande fimpen och det var ju lite konstigt. Alla elever har en sovpunkt, och i för sig så hade ju de också gått ut. Strunt samma. Bara hon får vara med någon. Gärna någon som Harry. Fem år av ren vänskap, men alrig någon vidare utveckling. Måste hon ta steget, för att han aldrig går framåt? Han är ju så modig. Men om han inte gillar henne då? Är med henne för att hon knappt hade några vänner. Eller väntade han tålmodigt tills de gick ut skolan. Det gick inte att förstå längre. Men gillar man skolans mest omtalade kille så är det ju svårt. Motstånd måste hon ju ha. Ja, som fulingen Cho Chang. Varför går hon inte stoppar huvudet i en kokande kittel. Hon hade gärna tryckt ner det åt henne. Hon hatade den där ljusa rösten, det ständiga leendet och det tunna håret som hon alltid kastade i ansiktet på någon. Men om hon gjorde det inför Harry, hennes dröm, ja då skulle det vara hon med det flådda huvudet. När Cho var i närheten var han som under någon trollformel, oh ja, den trollformeln skulle hon vilja veta. Han såg Cho som den vackra prinsessan, och Hermoine som den fula tiggarflickan med buskigt hår.
Om bara vågade berätta sina känslor…
Cho, Harry och Melica, sitter i ett träd. De kramas och pussas och hånglas tills de blir disträ…
Harry sitter och gungar till en takt som inte finns. Han undrar om inte Harry ha tappat hjärnan eller något. Han verkar sjuk i huvudet. Hermoine stirrar lika mycket. Han skulle aldrig visa paketet för dom, nej aldrig. Han kollar på sina hyllor. Kvasten,
"Historia av magi" och skorna. Men inte hans skor. Utan ett par mörkblå adidas sneakers med hål i. Och så en medaljong. Ingen får veta.