Hon är ensam i
rummet.
Ett harmoniskt rum.
Hon sitter i soffan.
Lugn musik
sveper genom rummet.
Rökelse sprider en behaglig doft.
Ljusen
sprider värme.
Ändå fryser hon.
Fryser långt in i
själen.
Hon är tom.
Tyst faller tårarna.
Vad
har hon gjort?
Vad hade Det gjort?
Förutom att bli
till.
Allt djupare sjunker hon i ett bottenlöst mörker.
Det
omsluter henne
Slukar henne.
Tårarna blir
fler.
Varför?
Hon hade inget val.
Var tvungen att göra
det.
Men ändå,
man tar inte ett liv man varit med
att skapa.
Få timmar senare
är hon på väg bort.
En lapp i handen tynger mer än
sten.
En lapp med ett nummer.
Numret till en psykolog.
'Om
du vill prata.'
Hon vill inte prata.
Ingen ska ju få
veta.
Att de på kliniken vet räcker.
Det är
redan flera för mycket.
Dagen är ljus och varm.
Men
för henne är den mörk som den mörkaste natt.
Kall
som kallaste december.
Själen är frostbiten.
Hjärtat
sönderfruset.
Hur ska hon kunna bli varm igen?
Tårarna
är slut.
Strida strömmar av salt har fallit.
Endast
istappar finns i henne nu.
Istappar som bränner likt glödande
järn.
Istappar som sticker hål på henne.
Hur
ska hon kunna förlåta sig själv?
Hon kommer hem till
lägenheten.
I sovrummet slänger hon sig på
sängen.
Trots eftermiddagens hetta drar hon täcket över
huvudet.
Aldrig mer vill hon se ljuset.
Hon ska bara ligga i
sängen och tyna bort.
Långsamt och plågsamt.
Tyna
bort och försvinna.
Ögonen svider av gamla tårar.
Hon
sluter dem.
Försöker förtränga vad hon
gjort.
Försöker glömma.
Ett tjockt mörker
sluter sig om henne.
Tar henne med till glömskan.
Drömmar
utan ondska.
Där vill hon för alltid stanna.