Femton minuter senare får hon svar
'Visst kan vi ses
Du kan komma
Har nybakade bullar att bjuda på
Kom nu'
Hon låser lägenheten och transfererar sig till Diagongränden
På en smutsig bakgata bakom Olivanders finns en liten lägenhet
Hon knackar på
Några få evighetslånga sekunder passerar
Sen hör hon hur någon kommer till dörren
Den öppnas
Synen som möter henne måste hon le åt
Den otroligt snygge blondinen som öppnar är klädd i ett vitt pololinne och svarta jeans med ett limegrönt 'kiss the cook'- förkläde över
Det blonda håret är uppsatt i en tofs i nacken
- Hej Hermione
Leendet leker på hans läppar då han talar
- Det var längesen
Du kom fort
Jag han precis få ut bullarna ur ugnen
- Kul att se dig också Draco
Det luktar gott
Vad är det?
- Kanelbullar
Min speciallitet
Men nu ska vi inte stå i dörren hela dagen
Kom in
Han kliver åt sidan och släpper in henne
Hon följer efter honom in i köket
På köksbordet har Draco dukat fram två glas och ställt fram en flaska mjölk
Hermione sätter sig på en av de två stolarna
Draco sätter sig mitt emot
Han har ställt fram ett fat med ryckande färska bullar
De båda glasen fyller han snabbt upp med mjölk
Sen väntar han
Hermione sitter en stund och tittar på hans armar innan hon säger något
- Varför har du dem kvar?
Han tittar lite frågande på henne innan han förstår att hon menar de otaliga ärren
Han rycker på axlarna
- För att de påminner mig om hur det varit
- Men du kan ju dölja dem med magi
Då slipper du att se dem
Och världen får inte veta hur dåligt du mått
- Hermione
Det är en sorts terapi att se dem varje dag
Ånger för vad man gjort
Och löfte om att aldrig göra om det
Hon tittar ner i bordet
- Jag kan aldrig visa dem
Hon mumlar så Draco hör inte riktigt
- Vad säger du?
- Hur kan man leva med söndertrasade armar?
Hur kan man leva med att ha gjort något sådant?
- Frågan är snarare: Hur kan jag leva efter att ha gjort så?
Man kan skära för djupt
Då finns ingen räddning
Då är det för sent
- NEJ!
Det får inte vara för sent
Det får inte…
Draco tittar granskande på henne
Hon har linne på sig så han ser hennes armar
Svagt anar han röda strimmor på dem
Svagt ser han att något är fel med dem
Han tittar upp i hennes ansikte
Försöker möta hennes blick
Men hon vänder sig bort
- Jag antar att du inte kom hit för att prata om mina ärr
Det var nått annat
Eller hur?
- Hur kunde du klara dig?
Hur kunde du sluta?
Han kan ana hennes tårar
Hör på rösten att de är nära
Kort och desperat undflyr ett skratt från honom
- Jag vet inte
Du hjälpte mig när du såg mig
Sen insåg jag en dag vad jag sysslade med
På toaletten satt jag med armarna sönderskurna
Blodet rann längs dem och färgade golvet rött
Då insåg jag att detta går inte
Jag tog mig loss
Men det krävdes en arrestering för misshandel
Ett år på psyket
Och fortsatt psykvård i ett år
Men nu är jag bättre
Bra blir jag nog aldrig
Men bättre
Ett skälvande andetag är allt han får till svar
Hermione tvekar
- Vill du…
- Vill jag vad?
Ett djupt andetag
- Vill du hjälpa mig?
- Vad gör du?
- Samma som du
Då ser Draco hur förstörde hennes armar är
Han förstår att magin har döljt dem från omvärlden
Och han förstår hur ensam hon egentligen är
Han reser sig och kramar om henne
Försiktigt för han henne till soffan
Utan att släppa henne
Och för första gången på en månad gråter Hermione ut hos någon annan
Hon lutar sig mot hans axel
Borrar naglarna i hans rygg
Och gråter
Hon gråter tills ögonen är torra
Vad som händer sen sker i ett rus som ingen av dem kan kontrollera