Den efterlängtade fortsättningen... Host! Lade in ett kapitel till direkt, så att både ni och jag ska hinna vänjas vid det här så snart som möjligt, men samtidigt så att jag kan ta det lugnt utan dåligt samvete under de närmaste dagarna. :)

2. Kvitt

Jag kände ett främmande, avkylande föremål mot min panna då jag återfick medvetandet, och öppnade långsamt ögonen för att se–

I stort sett inget alls. Någonting – som jag skulle ha tagit för en hand om det inte vore för kylan och hårdheten – var lagt över min panna för att kyla ner mig och få mig att nyktra till snabbare, och täckte därmed över större delen av mitt synfält också.

Jag funderade över var jag befann mig och vad som hade hänt, och kom plötsligt ihåg vampyren på bordellen. Detta kom mig att dra ett djupt, tvärt andetag, och med ens försvann min ispåse – som mycket riktigt hade varit blodsugarens hand. Jag mötte hans blick och vi stirrade på varandra för en lång stund, båda av oss ovilliga att vara den första att tala. Givetvis blev det jag som tvingades ge efter; han skulle ju kunna ha suttit sådär tills gryningen, för allt vad jag visste.

"Vad hände?" frågade jag således.

"Du svimmade", förklarade han kort, och verkade inte tycka att någon vidare förklaring var alls nödvändig.

Jag motstod klokt nog min lust att himla med ögonen åt honom, och var även duktig nog att kväva en suck, även om det antagligen varit lättare att bortförklara den.

"Det förstod jag", lät jag honom veta, "men vad hände efter att jag förlorat medvetandet?"

Han granskade mig i tystnad för ett tag, utan att röja minsta min i ansiktet för att göra det lättare att försöka läsa vad han tänkte på. Såklart gick det inte att läsa av en vampyr! Jag började undra vad jag själv tänkte på.

"Jag läkte ihop mig själv med hjälp av kraften ditt blod gav mig", sa han, och pausade sedan så att det märktes tydligt att han inte gillade att behöva säga att jag gav honom det, "och återstoden av den kraften gick till att tömma pojken som attackerade mig", förklarade han långsamt. "Vilket i sin tur gav mig förnyad styrka."

"Är Zack död?!" utbrast jag och satte mig tvärt upp i sängen – ett väldigt korkat drag av mig, då jag genast upplevde en yrsel så kraftig att mina ögon rullade bakåt i huvudet på mig för några sekunder, och jag var tvungen att lägga händerna mot sidorna av mitt ansikte för att få världen att sluta snurra.

"Givetvis", svarade vampyren framför mig, "vad hade du väntat dig?"

Nej, det var ju klart. Den vanligaste driften vampyrer hade till någon form av handling – om man räknade bort överlevnadsinstinkten – var ju den kraftiga hämndlusten.

Men ändå, trots denna vetskap var jag för chockad för att göra annat än att bara gapa som ett fån. Zachary hade osjälviskt nog försökt rädda mitt liv. Här satt jag nu, yr men fullt levande, intill den varelse som attackerat mig, men Zack fanns inte längre. Var det rättvist? Nej, men å andra sidan var det väldigt få saker i världen som var rättvisa.

Mitt sällskap verkade utan problem förstå vad det var jag satt och tänkte på – men det var kanske inte särskilt underligt, när man tänkte efter; alla är väl lättolkade i en sådan här situation, eller? Jag betraktade figuren som var i ungefär samma höjd som jag där han satt ner knappt en halv meter ifrån mig, och ändrade mig. Alla människor var antagligen lättolkade i sådana här situationer.

"Det är faktiskt mest ditt eget fel", påpekade vampyren som satt hos mig på något mjukt, – en säng, förstod jag. Men var befann jag mig egentligen? – vilket genast fångade min uppmärksamhet.

"Mitt fel? Hur kan det vara det, jag ropade aldrig på honom för att hjälpa mig! Jag bad inte någon att..."

"Jag vet", försäkrade han, och avbröt därmed tvärt mitt tal. "Men du nämnde vad jag var för honom. Det var i stort sett samma sak som att dödförklara honom."

"Och du var avrättaren", mumlade jag tyst för mig själv, fullt medveten om det faktum att han utan problem kunde höra mig, men också med hopp om att han skulle urskilja mitt darriga tonfall och inte ta mitt konstaterande som en förolämpning.

Jag var föga förvånad egentligen; jag borde ha tänkt efter innan jag talade, då jag kände till vad vampyrer tyckte om att bli avslöjade bland människor. En tanke slog mig då jag ältade detta, och jag mötte försiktigt, tvekandes, blodsugarens blick igen.

"Tänker du döda mig?" undrade jag förskräckt. "Jag vet lika mycket som Zack gjorde", förklarade jag. "Jag vet faktiskt mycket mer än vad Zack gjorde!"

Stort misstag. Jag ville överleva det här, och ångrade därför de valda orden så snart de lämnat min mun. Förklara aldrig hur mycket du vet om saker du inte får lov att känna till!

Vampyren verkade road över hur påkommen och ångerfull jag antagligen såg ut – föga förvånande för mig.

"Skrämmer jag dig fortfarande mycket?" undrade han förnöjt.

"Inte så mycket som du skulle vilja, det är jag säker på", skyndade jag mig att försäkra, men han borrade in blicken i mig på ett väldigt intensivt och väldigt opassande sätt. "Ja", erkände jag därför motvilligt. "Jag skulle väl vara en dåre om din närvaro inte berörde mig det minsta, eller hur?"

"Ja, det skulle du", höll han med mig utan tvekan. Det lät nästan som om han tyckte redan nu att jag var en dåre, men hur kunde jag någonsin bekommas av detta faktum, när anledningen att han tänkte så om mig var att han räddat mitt liv? Så jag sa ingenting, vi båda tystnade återigen.

"Du svarade mig inte", kommenterade jag efter ett tag. "Tänker du döda mig?"

Han såg plötsligt irriterad ut igen, vilket oroade mig skarpt.

"Jag skulle vara död vid gryningen om det inte vore för dig", sa han, och det märktes att det var en sak han var väldigt motvillig till att erkänna. Det gjorde mig istället hoppfull.

"Så du är för tacksam för att…?" började jag, men avbröts så fort jag inkluderat tacksamhet i mitt resonemang.

"Men å andra sidan, om det inte hade varit för dig hade den där pojken inte försökt hugga ihjäl mig heller; jag skulle ha gett mig av med den ljusblonda när hon var klar för natten."

Det näst intill lustiga faktum att han kallade sjuttonåriga Zack för "pojke" ändrade inte sanningen som låg i hans ord, och jag kände en rysning gå längs ryggraden då jag insåg att situationen plötsligt var helt annorlunda. Om han förebrådde mig för att någonsin ha försvagats, var jag illa ute, verkligt illa ute.

"Okej… glöm tacksamheten då, antar jag…" mumlade jag, och jag var säker på att vampyren kunde höra hur nervös jag var, om inte annat så på att min puls höjdes snabbt.

"Ändå kan jag inte hitta ett sätt att rätteligen beskylla dig för precis allt som hände – och jag har försökt, tro mig", lät han en smula bittert.

"Så du kommer inte att döda mig?" Jag visste inte riktigt om jag vågade låta hoppfull längre.

"Det har att göra med min egen stolthet, så tro inte att det är dig jag värderar."

Jag kunde knappt fatta att jag hade en sådan tur.

"Givetvis", lät jag snabbt, för att klargöra att jag trodde honom helt och hållet. "Så du värderar din stolthet mer är vad du värderar en måltid?"

Var det alltså så att han var för stolt för att döda någon som inte försöker fly? Kunde jag komma undan så… jag kunde inte säga enkelt, eftersom det krävdes väldigt mycket av mig för att inte tappa besinningen här och nu framför honom och lägga benen på ryggen.

"De gör de flesta", lät han mig veta. "Det är mest de modernare vampyrerna, de som är födda på 80-talet eller senare, som kanske inte följer våra principer."

Fru Fortuna hade verkligen hållit ett vakande öga på mig precis hela natten! "Med andra ord borde jag tacka gud att du är minst lika gammal som mina föräldrar", omformulerade jag det hela. "Vilken tur för mig att du inte är en modern vampyr!"

"Ja, verkligen", sa han, måttligt intresserad. "Om situationen hade varit det minsta annorlunda hade jag gärna tömt dig fullständigt på blod."

"Är jag verkligen så irriterande?" undrade jag, och visste inte riktigt om jag verkligen ville höra det uppriktiga svaret på den frågan. Jag hörde själv hur jag på tonfallet redan då lät som om jag bad om ursäkt för mitt beteende, eller något.

"Åh ja!" bekräftade han, och lät som om han tyckte att jag underskattade min egen kapabelhet att irritera andra. "Men det är inte den främsta anledningen, ska du veta; ditt blod smakar underbart gott."

Även om jag visste att han knappast avsedde detta som en komplimang direkt riktad mot mig – han skulle garanterat aldrig bry sig om att ödsla smicker på en människa – var det just så jag kände mig: smickrad. Och för första gången under den här olidligt långa natten, slappnade jag av en smula.

Först då kunde jag känna hur otroligt trött jag faktiskt var, och kom att undra hur många timmars sömn jag skulle kunna tillgodose mig med.

"Vad är klockan? Runt fyra?" gissade jag, och han bekräftade detta med en nickning.

"Hur visste du det?" undrade han, återigen nyfiken med måtta.

"Jag gissade", hävdade jag, och började förklara hur jag tänkt. "Jag visste att jag varit borta för ett tag, men det kunde inte vara gryning, och inte heller kunde ett helt dygn ha gått; du skulle ha lämnat av mig någonstans om du skulle behöva uppsöka din kista; någon annanstans än här, är jag säker på."

Han begrundade mitt resonemang i tystnad. "Sant", erkände han till slut. "Fast jag sover inte i en kista."

Detta uttalande gjorde mig nyfiken – en tämligen farlig känsla att ha i närheten av en vampyr.

"Var sover du, då?" frågade jag innan jag kunde hejda mig.

Han såg ogillande på mig, och det kunde inte vara mer uppenbart att han ansåg det vara en privatsak – givetvis, vampyrer måste ju vakta sina sovplatser med sina liv så att inga människor kan hitta dem och ställa till med något medan solen är uppe – som han knappast tänkte diskutera med mig.

"Strunt samma!" sa jag snabbt, och försökte leda in samtalet på något annat. "När går solen upp?" undrade jag mest bara för att ha något att säga, mer än att jag faktiskt var intresserad av att få veta.

"Jag vet inte vad klockan kommer att vara", informerade han mig efter en stunds tystnad. "Jag känner bara när jag borde gå. Vi bara vet det."

Jag nickade bara. Där fanns inte mycket att kommentera. Jag kunde knappast fråga hur det kunde komma sig, och förvänta mig en logisk förklaring till något som i själva verket inte var det minsta logiskt.

"Det kommer dock att ske snart", fortsatte han, "och jag skulle vilja få ut dig ur mitt hus innan det händer."

Jag hajade till, förvånad av en helt annan anledning än vad han antagligen förväntade sig. "Bor du här?" lät jag nämligen, hänförd.

"Ja, för tillfället", svarade han, och undrade med blicken varför det hade förvånat mig så.

"Åh." Jag kände mig av någon anledning skamsen över att jag tagit förgivet att vampyrer – huggtandade, människoätande, blodtörstiga sådana – inte kunde bo i vanliga hus. Jag fingrade nervöst på min egen arm medan jag försökte förklara mig. "Jag tänkte bara… Varför skulle du vilja leva som människor när du föraktar…?" Det där blev så fel, kände jag, och avbröt mig hastigt. "Glöm det!"

Dock verkade inte den jag pratade med ta illa upp; han verkade inte lyssna på mig över huvud taget. Detta gjorde mig givetvis lättad, men anledningen till varför han inte lyssnade var inte lika uppskattad; jag upptäckte snart att sanningen låg i att han hade distraherats av mina fingrar längs min egen arm, och stirrade för tillfället väldigt intensivt på det röda ärret min handled numera kläddes av.

Hans hungriga blick både skrämde och förvånade mig – herre jösses, hur kunde han vara fortfarande vara törstig, då han säkerligen druckit en liter av mig, och dessutom tömt en annan människa på varenda droppe?! Mitt blod måste verkligen ha smakat enormt bra! – och jag gömde snabbt min arm bakom ryggen.

"Jag antar att jag borde gå härifrån…" fick jag fram med en ganska darrig röst, darrig av fler känslor än bara rädsla…

"Det borde du", höll han skarpt med, och vi reste oss båda två, och han ledde mig ivrigt mot dörren.

Väl där hejdade jag mig dock, eftersom jag kommit att tänka på något som borde vara en obetydlig liten detalj, men som för tillfället av någon anledning spelade en enormt stor roll för mig. Något jag helt enkelt var tvungen att få veta...

"Vad heter du?" undrade jag nämligen plötsligt, vilket genast fick honom att vara på sin vakt.

"Varför vill du veta det?" ville han veta, som om det fanns en hake i min förfrågan.

"Tja, jag antar att jag bara vill veta vad jag ska kalla dig."

"Kalla mig?" upprepade han förvånat, vilket gjorde mig själv ännu mer förvirrad; var det så underligt att jag kanske ville kunna kalla honom vid namn? "När då?"

När? Vad menade…? Nej! Då förstod jag vad han försökte få fram, något som för mig var helt otänkbart: han trodde inte, önskade antagligen inte, att vi skulle ses igen. Jag kände mig tvungen att protestera.

"Jag tänker inte släppa taget om allt det här!" förklarade jag snabbt och bestämt för honom, bara så att han skulle få veta.

"Inte?" Hans lugna, oberörda röst var irriterande.

"Nej! Det kan jag inte!"

Den första vampyren jag någonsin träffar – strunta i honom? Knappast!

"Vi får se", var allt han sa, och verkade kämpa hårt för att inte lyfta upp mig och kasta ut mig ur huset med huvudet före. Men för tillfället kunde jag inte ha brytt mig mindre.

"Vad heter du?" upprepade jag igen, nu med envishet inpräglat i tonfallet.

Han suckade väldigt irriterat åt mig. "Efter det här är vi kvitt", bestämde han, "förstår du vad det innebär?" Åh ja, nog insåg jag vad detta innebar. Men för mig gjorde det ingen större skillnad – han kunde lika gärna ha bestämt sig för att döda mig här och nu, det var ju inte direkt så att jag kunde göra något för att stoppa honom – så jag lade ingen större vikt vid hans ord.

"Ja, jag förstår dig alldeles utmärkt", lät jag honom veta.

"Bra", tyckte han, och svarade sedan på frågan. "Geoffrey."

Och så gav han mig en knuff ut genom dörren för att stänga den bara sekunden efter att jag blivit stående på en trappa med tre steg ner till trottoaren.

Jaha, det var det. Mina vänner kanske hade en poäng när de brukade anklaga mig för att bara se vad jag ville se, men jag tyckte faktiskt att den här vampyren verkade ganska resonlig när allt kom omkring. Kanske var det bara för att jag på sätt och vis räddat hans liv, men han verkade inte vara helt hjärtlös.

Det var antingen det, eller så var jag faktiskt blind precis som jag hörde folk runt omkring mig påstå. Ignorant, på sätt och vis. Men jag trodde faktiskt att alla varelser hade något bra inom sig, frågan var bara hur pass tålmodig man kunde vara i försöken att ta fram det som var bra, hur djupt man orkade gräva. Och jag kände på mig att jag i det här fallet faktiskt skulle kunna vara uppseendeväckande tålmodig.

Men nu var det ju inte min uppgift att ställa analys. Jag var inte någon psykolog, och även de mest välutbildade sådana skulle antagligen få återvända till skolbänken igen om de planerade att ta itu med hjärnan hos en mörkrets varelse.

Jag sträckte på mig och såg mig om, och betraktade den skylt som var placerad precis intill hans tomt, en skylt som avslöjade att hans hus faktiskt var till salu, och att man skulle kontakta en viss Mr Mark Griffiths om man var intresserad av en rundtur. Hm, då var det alltså inte vampyrens egna hus egentligen.

Det spelade ingen roll. Vad jag borde fokusera på i nuläget var att jag var tvungen att släpa mig hem från detta främmande kvarter helt på egen hand mitt i mörkret, innan jag kunde få lite sömn. Toppen!

Jag var trött på nytt, och kände mig fullständigt säker på att jag skulle somna innan jag hunnit lägga huvudet på kudden då jag väl nått hem. Och jag skulle tveklöst drömma om honom. Vampyren Geoffrey.

Som sagt: avgudar reviewer för just den här storyn! Medlem på sidan eller inte, det kvittar fullständigt, bara reviewa när ni läst, snälla! Ni får gärna tala om för mig vad som saknas i berättelsen, starka och svaga punkter, eventuella stavfel jag förbisett osv...

Låt mig veta vad ni tycker!