Hejsan! Så lägger jag alltså efter mycket om och men upp kapitel tre för de få läsare jag har. Ska jag "åka dit" kan jag väl lika gärna göra det så att det visslar om det! En intressant fråga jag gruvat på är om jag har någon rätt att så att säga "copyrighta" det jag skriver, eller om jag helt enkelt får skylla mig själv för att jag är dum nog att lägga ut det är... men sedan kom jag på att det antagligen inte spelar någon roll, eftersom folk som faktiskt skulle kunna ha ett intresse av att kopiera det här antagligen skulle göra det även om de såg copyright-markeringen... Så whatever. Jag smickrar hur som havers inte mig själv med tanken på att någon skulle vilja göra något sådant.

Nu ska jag sluta babbla och låta nedanstående text tala för sig själv. Tänkte bara passa på att påpeka att jag dedicerar det här kapitlet till THETWILIGHTFAN här på sidan. En god läsare och en lika god skrivare, med intressanta idéer!

3. Förrädare

Vad hade den där irriterande lilla människoflickan i kikaren? Hon och hennes enträgna frågor höll snabbt på att driva honom till vansinne.

Geoffrey hade redan ifrån början förstått att det här uppenbarligen var en påfrestande varelse han kommit i kontakt med, då hon villat bort det tilltänkta målet ifrån honom inne på det där otuktsnästet natten innan – något han faktiskt fortfarande störde sig på att hon lyckats med. Han visste att man aldrig skulle undervärdera sina fiender, och det hade han inte gjort heller, i början av sitt liv som död. Men människor var helt enkelt för lätta att undervärdera! De var svaga, osmidiga, sköra och tänkte i stort sett aldrig på att följa de kloka ingivelser deras instinkter undermedvetet gav dem när de fick syn på honom.

Hur som helst hade han, fullt naturligt såklart, med tanke på förargelsen han direkt kände över flickan – flicka var väl fel ord egentligen, men för honom kunde alla av det kvinnliga könet som hade levt i mindre än åtminstone trettiofem år betraktas som flickor – funnit det passande att döda henne istället, vilket han faktiskt förkunnat för henne innan tillfället gavs, för att skrämma henne. Det skulle bli en passande hämnd, hade han tyckt.

Nog hade hon blivit rädd, men inte så som han hoppats. Hon hade inte gripits av panik eller försökt fly, vilket förvisso fick sin förklaring när hon lät honom veta att hon visste vad han var och antagligen varit smart nog att förstå att minsta försök till flykt varit lönlös... Ja, smart verkade hon vara, eller åtminstone uppmärksam för att vara en människa. Hur var det annars möjligt att hon skulle ha känt igen de karaktärsdrag han hade och direkt varit så säker på vad han var; så säker att hon bestämde sig för att smuggla ut den dödsdömda stripteasedansaren i säkerhet, vilket han inte för ett ögonblick betvivlade var hennes medvetna verk...? Människoflickan kunde knappast ha träffat en vampyr tidigare – hon kunde väl omöjligt ha en sådan tur att överleva två gånger? – utan måste ha lagt märke till hans blekhet och uppseendeväckande utseende, och själv lagt ihop två och två.

Vilket förde honom tillbaka till det motvilliga konstaterandet: flickan var smart.

... Men ändå! Han hade faktiskt blivit besviken över hennes uppenbara brist på kämparglöd då hon alldeles säkert visste att hon praktiskt taget gick med döden vid sin sida.

Annat var det senare, då Geoffrey till sin egen stora förargelse varit nere för räkning, och den mörkblonda flickan kämpat som ett djur – fast för honom istället för emot honom, något som verkligen förvånat honom där han legat, och fortfarande förvånade och förbryllade honom just i detta ögonblick.

Geoffrey rynkade pannan. Han gillade inte när saker förbryllade honom! Inte för att det hände ofta, passande nog. En vampyr med hans erfarenhet, höga akademiska förmåga och relativt välslipade förmåga att smälta in – han kunde aldrig göra något åt sitt yttre för att bli mindre uppseendeväckande, men väl kunde han agera som om allting var normalt med honom, om han faktiskt var ute efter att smälta in bland människor – förbryllades sällan av någonting alls. Alltså var detta en ovälkommen nyhet för honom.

Nej, han gillade verkligen inte den där flickan, som han, tack vare sitt eget anseende och stolthet, faktiskt inte tillåtit sig ta livet av för några timmars tid. Han tackade sin lyckliga stjärna för att den delen av hans existens redan var över!

Varför gjorde förresten en flicka som uppenbarligen var över genomsnittet på intelligensskalan något så utomordentligt korkat som att låta avsäga honom den lilla moraliska plikt han kände – hedervärda vampyrer sparkar minsann inte på människor som ligger ner, när de kan göra det så mycket roligare för sig! – genom att låta det vara kvitt mellan dem om han bara sade henne vad han hette? Inte för att han protesterade, men det här var ännu en av de saker Geoffrey inte förstod kring flickans handlande. Hon tjänade ingenting på det efter vad han kunde förstå, medan han själv förvissades både om att han inte behövde tveka att döda henne längre, och då även om att hon säkerligen inte skulle visa sig i närheten av honom igen.

Nå, det gör hon bäst i att inte göra i alla fall; det var tur för henne att hon slapp undan honom första gången och nästan ännu tursammare den andra. Men hon skulle inte slippa undan en tredje gång!

Det var inte bara hennes egen irriterande närgångna personlighet som fick honom att fastställa den saken; det var även en naturlig process för honom att rädda sin egen självmedvetenhet genom att gallra ut alla – odödliga eller inte – som bevittnat honom i en lägre position än vad hans högfärd tillät dem. Hon hade sett honom försvagad av den där förbannade silverkniven: alltså skulle hon dö.

Ett dunkande ljud avbröt hans funderingar, till Geoffreys egen förvåning. Han hade nämligen precis vaknat och återvänt till sitt så kallade "hem", vilket normalt stod tomt, åtminstone i människornas ögon. Ingen knackade någonsin på här, så vitt han visste i alla fall, då i stort sett ingen visste att någon bodde här. Dessutom borde klockan vara omkring halv elva nu, om man använde människors metoder att mäta tiden med. Och ingen anständig människa skulle väl komma på att hälsa på en vilt främmande individ efter mörkrets inbrott, om den som knackade på dörren nu hade för avsikt att faktiskt komma in i huset…

"Geoffrey, öppna!" hördes en röst utanför dörren.

En röst som han kunde urskilja såväl som känna igen även om han befann sig i det så kallade vardagsrummet – ett rum som gränsade till det oanvända sovrummet, och var lika lite möblerat; det enda som upptog rummet var i stort sett en soffa och ett bord, eftersom han var nyinflyttad och ändå inte orkade bry sig om onödiga, mänskliga möbler att ta upp rummets yta med. En bokhylla hade dock varit på sin plats…

"Geoffrey!"

Han kunde inte tro vad han hörde! Var i all världen fick den där flicksnärtan all sin dumdristighet ifrån? Inte kunde väl idioti i så stor mängd som hon just nu visade prov på vara tilldelat till varenda en av Guds älskade skapelser eller var de nu kom ifrån? Nej, vampyrkännaren måste ha slagit någon sorts rekord. Var hennes skalle verkligen tjock nog att blockera ut de otaliga verbala och ickeverbala varningar han gett henne? Förstod hon verkligen inte att hon var precis lika välkommen här som en lastbilslast vitlök eller silverkedjor? Varifrån fick hon modet – vansinnet – att störa honom i hans egen boning, medveten om vad han kunde – och skulle, var så säker – göra mot henne?

"Geoffrey, jag vet att du är därinne!"

Åh, kunde hon inte bara hålla tyst och ge sig iväg här ifrån illa kvickt?! Tydligen inte; hon var som en katastrof, en ovälkommen sjukdom han inte kunde bli av med! Han hade gett henne för många chanser. Han skulle minsann lära henne vad som hände då man irriterade en vampyr!

Snabbt förflyttade han sig genom rummet, och öppnade sin olåsta ytterdörr så plötsligt att flickungen var nära att slå till honom då han utan förvarning tagit dess plats.

"Jag ger dig ungefär tre sekunder på att ge mig en väldigt bra anledning till varför du fått för dig att visa dig här igen", väste han irriterat åt henne, så snabbt att han var osäker på om mänskliga öron kunde registrera vad han sa.

"Lee tänker anmäla dig!" skyndade människan sig hur som helst att säga. Det förändrade hans ansiktsuttryck betydligt.

"Vad?" Geoffrey beslutade sig att låta henne tala till punkt innan han dödade henne.

"Lee, blondinen från… från igår", fick flickan tveksamt fram. "Det visade sig att det var hon som skickade ut Zack efter dig. Hon såg mig idag när jag var på väg till jobbet, och var självklart glad att se mig, men började ställa frågor om vad som hänt igår. Jag sa att jag svimmade, vilket var sant, men eftersom Zack – naturligtvis – inte står att finna någonstans, kommer hon att berätta för polisen om-"

"Vänta ett ögonblick", avbröt Geoffrey hennes stressade redovisning. "Hur kommer det sig att hon tror att jag skadade honom? Varför skickade hon ens ut honom till att börja med?"

Flickan rodnade åt detta, då hon försökte komma på vad hon skulle säga utan att förarga honom mer än nödvändigt. "Tja, jag var tvungen att säga något för att få henne att ge upp… och hon var inte direkt villig att släppa dig lätt…"

Detta lät inte bra. Vampyrens ögon smalnade. "Vad sa du till henne?" krävde han att få veta.

"Lugna ner dig. Givetvis talade jag inte om vad du var; hon skulle hur som helst inte ha trott mig. Jag bara… råkade nämna dina sanna avsikter med henne…"

Han morrade argt åt henne, och förnuftigt nog så backade hon några steg.

"Hur som helst så… tror hon på sätt och vis att du dödade Zack. Och om han inte visar sig, sa hon att hon tänkte anmäla dig", avslutade flickan.

"Med andra ord försöker du återigen hjälpa mig ur en situation du själv satte mig i." Geoffrey kände sig inte fullt så tålmodig mot henne längre, utan ville snarare döda henne på fläcken, men han var ju tvungen att passa på att dra nytta av henne medan tillfälle gavs.

"Jag hade ingen aning om att saker och ting skulle sluta såhär!" försökte den gudsförgätna människan försvara sig med, och tillade sedan med betydligt lugnare röst: "Vad kan jag göra för att ställa det tillrätta?"

Geoffrey suckade. Varför var han alltid tvungen att säga åt människor vad de skulle göra? Var de alla verkligen så hopplöst ointelligenta som de givit intryck av att vara?

"Gå raka vägen tillbaka dit, och försök att övertyga henne om att hon har fått allting om bakfoten. Säg åt henne att lugna sig, att gå ut och ta frisk luft eller något."

Flickan nickade långsamt medan hon tänkte över detta, och försökte uppenbart att se väldigt motiverad ut. Han himlade med ögonen åt henne, hennes patetiska långsamhet, och stängde dörren som tecken åt henne att ge sig av härifrån nu direkt.

Nu var det bara en tidsfråga.

--

Igår kväll hade jag släpat mig hem ifrån min nya bekantskaps så kallade hem, beredd på att behöva gå ett flertal kilometer för att nå mitt mål – dessutom tog jag med tre extra kilometer i beräkningen eftersom jag förväntade mig att gå vilse; mitt lokalsinne hade aldrig varit särskilt välutvecklat – men jag fann, efter att ha tagit mig ur hans kvarter och gått gatan fram i ett tag för att till slut komma ut på en mer trafikerad, större sådan, att han faktiskt inte bodde alltför långt ifrån Brixton Station. Då fann jag ju samtidigt också, när jag stod och stirrade på skylten med den blå och röda symbolen som indikerade att det här även var en tunnelbana, att jag måste ha gått förbi mitt eget hus. Inte för att det gjorde särskilt mycket: Tunnelbanan låg väldigt nära mitt hem – faktum var att det var delvis det som avgjort när jag tagit anställning på PiccaDeli i andra änden av staden; utan t-banan hade jag ju behövt spendera mer pengar på taxi än vad jag fick i lön för mitt arbete!

Poängen här var att jag hade hittat vägen till något jag känt igen, och nu tog jag samma väg för att hitta tillbaka och komma till bordellen, som vampyren bett – eller snarare beordrat – mig att göra.

Jag lydde honom hur det än var gärna, dels för att jag kände mig skyldig för allt besvär jag utsatte honom för, och dels för att jag helt enkelt hade en beskyddarinstinkt gentemot honom – löjligt, jag vet; som om han var den som skulle komma att behöva mitt beskydd – något jag inte kunde ändra på även om jag hade velat. Dessutom ville jag ju såklart gärna lugna ner Kathleen, så att hon inte greps av panik för min skull, eller något sådant.

När jag kom fram till bordellen blev jag däremot lite villrådig: Lee stod ju inte direkt kvar därutanför och väntade på mig, så jag förstod inte direkt hur jag skulle komma in dit, men så fort jag kom nära entrén flyttade sig dörrvakten åt sidan och manade väg för mig, i ett tecken på att han kom ihåg mig från förra gången.

Jag skakade på huvudet när jag väl var innanför dörren: allvarligt, hur förvirrad fick man vara? Han kunde inte ha haft många fungerande hjärnceller i sitt huvud, och Geoffrey hade visst förintat hälften av dem i hypnosen!

Nåja… Jag såg mig om, och det dröjde inte länge förrän jag såg Kathleen släppa taget om en metallstång och skutta fram till baren för att svepa en drink en kille bjöd henne på. Jag skyndade dit.

"Lee?" ropade jag för att fånga hennes uppmärksamhet bland folkmyllret, och hon vred på huvudet i min riktning och log mot mig. "Jösses, är det varmt härinne eller vaddå?" sa jag sedan, för att inleda ett samtal.

"Jag vet!" höll hon med och pustade ut i demonstration, samtidigt som hon fläktade sig själv med armarna.

Hon verkade vilja tillägga något, så jag väntade tålmodigt medan hon svepte sin andra drink innehållande något som var väldigt likt vatten, men som av lukten att döma var betydligt starkare än så.

"De där stängerna är faktiskt väldigt jobbiga att klänga sig fast vid!"

Jag nickade som tecken på att jag trodde henne, även om jag såklart inte hade någon erfarenhet inom det ämnet. "Du kanske borde ta en paus", föreslog jag.

Hon skakade på huvudet. "Jag har inte tid", svarade hon. "Och jag tror nog att du är den av oss som behöver ta det lugnt! Hur klarar du av att vara ute bland folk efter vad som hände igår?"

"Det var det jag ville prata med dig om." Det var bara onödigt att påpeka att jag inte jobbat mer än i ett par timmar. "Du förstår, jag tycker att du borde tänka igenom det här med att ringa polisen. Vi har ju inga som helst bevis på att något faktiskt hände. Zack kanske bara har tagit ledigt."

Lee dröjde lite med att svara. "Hm… sant", erkände hon.

"Tänk på det: varför skulle han döda Zack men lämna mig ifred?" Bra fråga, även om det inte var ett riktigt argument från min sida, eftersom jag var fullt medveten om varför Geoffrey inte hade dödat mig också.

Kathleen nickade långsamt, men såg inte helt övertygad ut.

"Jag tror att du borde gå ut i ett tag, och ta några ordentliga nypor frisk luft, så pratar vi igenom det här sedan", fortsatte jag innan hon hann säga något.

Lee nickade även åt detta, och då jag var helt övertygad om att lite frisk luft skulle göra både henne och Geoffrey – och därmed även mig – gott, skyndade jag mig att följa henne till dörren. Själv stannade jag kvar därinne, eftersom Kathleen bad mig att genast kalla in henne om hennes chef frågade efter henne.

Minuterna tickade på, minuter som kändes betydligt längre än vad de egentligen var. Jag kollade ständigt på klockan och häpnades efter att fem minuter passerat över hur lätt Lee verkade ha att varva ner när hon väl fick tillfälle till det. Jag skulle inte ha stört mig på det här om det inte vore för att ungkarlarna runt omkring härinne märkte blondinens frånvaro och ville använda mig som substitut. Jag försökte stå ut, men när en av killarna som såg ut att vara i mitten av tjugoårsåldern började dra i mina kläder fick jag nog, och stormade ut därifrån.

"Lee, varför tar du sådan tid?" frågade jag rakt ut i luften, med mer uppretat tonfall än vad jag hade avsett.

Jag fick inget svar, och började först då se mig omkring efter henne. Parkeringen verkade oroväckande öde…

Inte skulle väl Lee bara sticka härifrån, lämna mig att ta hand om allting när jag inte ens jobbade där? Nej, det verkade inte som något hon skulle få för sig, om hon inte var sur på mig, förstås, men så hade ju inte varit fallet.

"Kathleen?" ropade jag frågande. "Var är du?"

Jag gick runt lite på måfå och lät blicken löpa över raden med bilar på parkeringen. Jo, hennes bil stod kvar i alla fall.

En vindpust fick mig att rysa till, eller så ryste jag av situationen där jag stod ensam ute i mörkret… Nej Elina, du har sett för många filmer. Fattades bara att freaken ur "Hit & Run" skulle kliva ut ur en av bilarna och kedja fast mig på dess front…

Det var nästan patetiskt hur effektivt jag lyckades skrämma mig själv med den tanken, och under ett släng av häftig paranoia lät jag återigen blicken svepa över alla de mörka bilarna.

Vad var det där?! Något rörde sig svagt mellan två av bilarna näst längst bort, dit ljuset inte nådde. Försökte min vän skoja?

"Kom igen, Lee! Det här är verkligen inte roligt längre, kom ut därifrån!"

Min befallning hade ingen som helst verkan. Jag suckade och skyndade mig över parkeringsplatsen för att runda bilen som dolde henne och upptäcka–

"Gode gud!" utbrast jag, och min hand flög till munnen för att hindra fler skrik då jag äcklat såg på den livlösa docka som nyss varit en fullt levande Kathleen hängande med huvudet upp-och-ner, bakåtböjd i armarna på en vampyr som verkade vara så mycket mer ondskefull än vad jag dittills insett.

"Herre min skapare, Geoffrey! Vad fan gör…?! Hon… Du dödade en oskyldig! Hon är min vän!"

Uppenbarligen hade den mörkt klädda vampyren precis lyckats suga ut de sista blodsdropparna ur den stackars blondinens kropp, för han släppte taget om henne med läpparna, och höjde helt ogenerat huvudet för att se på mig. Läpparna var täckta av blod, som han slickade i sig.

"Rättelse: hon var din vän. Hon är knappast någons vän just nu, förutom guds änglars, om du väljer att tro på dem."

"Det gör jag inte", sa jag, som i trans, för chockad för att explodera riktigt än.

Att höra honom prata så avslappnat om något sådant här fick mig att komma över det mesta av chocken, och tårarna började falla ifrån hörnen av mina ögon. Lee var död.

"Hur kan du göra något sådant här?" undrade jag. Jag ville skrika på honom, men kunde inte finna min röst, utan det blev snarare en hes viskning.

"Det var faktiskt ganska enkelt", hävdade han. "Du gjorde största delen av arbetet. Bra gjort, Elina."

Jag kunde inte fatta det. Han berömde mig för att jag ovilligt och ovetandes hade lett min vän i fördärvet. Den falska, otäcka…!

"Du lurade mig!" anklagade jag honom.

"Jag sa åt dig att få ut henne därifrån – och det gjorde du. Jag är faktiskt nöjd med dig, för en gångs skull, så förstör nu inte detta väldigt värdefulla ögonblick för dig själv."

Jag bet ihop hårt för att hindra mig själv att skrika åt hans stolta min. "Varför?" undrade jag bara lugnt, även om min blick sköt blixtar mot honom.

"Hon skulle ha inneburit trubbel för mig någon gång i tiden. Det var lika bra att förhindra att det hände medan jag hade chansen", förklarade han lugnt. "Jag hoppas bara att du är smart nog att inte avslöja mig som den här flickans, eller någon annans, mördare." Han tog hotfullt några steg närmre mig och blottade mer och mer av sina tänder medan han talade. De var ännu täckta av blod som han inte lyckats svälja undan då han pratat med mig. "Om inte, kommer jag att bli tvungen att döda dig nu direkt."

Jag fnös faktiskt åt honom, och fortfarande blängde jag argt när jag deklarerade:

"Jag hatar dig för det du har gjort, lita på det! Men det förändrar ingenting", jag pausade i ett misslyckat försök att lugna mina nerver. "Jag är fortfarande flickan som räddade dig från att bli knivhuggen till döds med den där silverkniven. Jag är fortfarande flickan som villigt gav dig mitt blod för att du skulle kunna bli starkare efter attacken. Och jag är fortfarande flickan som dumt nog berättade för dig om min väns plan; riskerade mitt eget liv i ett hopplöst onödigt försök att skydda dig." Jag grimaserade åt min egen idioti, men var ändå tvungen att förkunna min korkade lojalitet. "Du vet lika väl som jag att jag inte kommer att berätta för någon."

Så vände jag på klacken och började förargad styra kosan hemåt, och till min förvåning gjorde Geoffrey inte minsta rörelse för att hindra mig.

Review please!! *Nickar uppmuntrande*
Och förlåt förresten om det blev lite otydligt när berättelsen började skrivas i ett annat perspektiv, för att sedan växla tillbaka till Elinas POV igen! Men det är helt enkelt så det kommer att bli framöver, att Geoffrey kommer att få sticka fram med sina egna åsikter lite då och då, för att ge historien ett annat "djup" och för att göra vampyren lättare att förstå sig på... Like it or not, but please tell me either way! :)