Tack gode gud att min document manager äntligen bestämde sig för att funka!! Det är alltså anledningen jag har för min brist på aktivitet här; jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt (och misslyckats) med att ladda upp kapitel här! Är det fler där ute som har lidit av liknande problem? Det kommer upp ett: "Error" och sedan beklagas misstaget... Så obeskrivligt irriterande! Men nu äntligen, nu jäklar kommer kapitlena att uppdateras utan fördröjning (tills vidare i alla fall)...
Halvsov förresten framför datan igår natt. Älskar när det händer, för är det bara jag eller skriver man inte de allra bästa sakerna när man är som tröttast och allting liksom bara flödar ur en? Det känns i alla fall som något bra medan man skriver det, och man blir så glad... :D Anyhow... jag skrev en låt som jag tycker beskriver Geoffreys och Elinas relation bra, den presenteras här i början vare sig ni vill det eller inte!

Måste varna mina läsare om att det nu mer än någonsin hittills kommer en anledning till varför min fic har ratingen 'M'! Jag känner mig ansvarig att informera er i förväg. Läs, för all del, men säg inte att jag inte varnade er!
Så nu är det nog bäst att jag slutar snacka och ger er det nya kapitlet!

Black-winged Angel's Call

The night is dark when he calls her,
The sun is down as she goes
His whispers captivate her,
Makes her long for him more

His tender voice is dazzling,
His touches make her swoon
His eyes are mesmerizing,
Dawn always comes too soon

She is hungry for his love,
Deep desire has been stirred
Her kiss is sweet surrender,
To the power of his lure

His fingers move to her throat,
He's done well playing his cards
He's her black-winged Angel,
Until he bites down hard

("Come,
My darling, come to me,
I'll set you free,
You'll see,
I am your Angel")

His cold breath is a poison,
Enchanting to her mind
His stone heart welcomes triumph,
He never planned to be kind

She is hungry for his love,
He's done well playing his cards
Darkness engulfs her body,
That's when he bites down hard

4. Smärta

Geoffrey var nyvaken, men alert. Efter allt han åt igår – han hade tömt en hel människa igen även om han gjort så även dagen innan dess också, plus att han natten till lördagen hade fått den där irriterande människoflickans blod som efterrätt också – skulle han inte behöva ge sig ut bland människor på flera nätter nu; säkerligen skulle han klara sig i minst en vecka utan att äta nu, och det skulle inte bekomma honom. Vilket var bra, eftersom för många mord i det här området inte skulle se bra ut utåt. Han skulle kanske behöva flytta igen och vem visste vad mer, bara på grund av att den där oklokt övermodiga Elina ställde till problem för honom.

Hur som helst hade Geoffrey alltså precis klivit ur jorden och varit på väg in i sitt lilla hus då han tvärstannade på trappsteget upp emot dörren, och drog ett djupt andetag genom näsan. Ah, vilken doft!

"Hon är verkligen en provocerande liten flicka!" skrattade han torrt, och vädrade åter igen in den lockelsefyllda lukten.

Flickan doftade verkligen utsökt, det var han tvungen att erkänna – hon hade utan tvekan blodgrupp AB, som var den han allra mest föredrog! Men det var ju knappast till hennes egen fördel... Lukten var för honom tydligare än något annat, och det skulle inte bli några som helst problem att följa doftspåret till var hon nu befann sig. Det var dessutom ganska färskt; Geoffrey skulle tippa på att hon suttit precis där, på hans trappavsats, för bara trettio till sextio minuter sedan.

Ett litet, illabådande leende skymtade för några få ögonblicks tid i hans ansikte då hörnen av vampyrens läppar rycktes upp en smula – det var svårt för honom att kontrollera sina ansiktsdrag då han faktiskt var väldigt ivrig. Han hade inga förpliktelser, inget som hindrade honom från att ta itu med människoflickan nu, en gång för alla.

Det blev visst jakt ikväll ändå. Och Geoffrey hade på känn att just denna jakt skulle bli bra mycket roligare än vanligt...

Han skyndade att följa spåret ut ur kvarteret – okej, han skyndade väl inte; värdigheten var han väldigt mån om att behålla, men han gick både graciöst och ganska fort – och lät alla sina sinnen arbeta på en hög växel.

Det kunde inte vara så överdrivet långt till platsen flickan befann sig på. Doften kändes nämligen klarare för varje steg han tog, vilket gjorde honom alltmer upphetsad. Han kände hur tänderna spändes i käken på honom, hur hela hans kropp verkade känna av att något var på väg: han kände sig återigen som en väldigt ung, väldigt oerfaren och väldigt blodtörstig vampyr som kände trillen och spänningen vid varenda jakt; tog varje tillfälle till föda som en alldeles speciell händelse, något som borde tas tillvara på. Geoffrey trodde att han vuxit ifrån den näst intill barnsliga uppspeltheten de flesta unga vampyrer kände vid varje jaktmöjlighet, men med en doft som den här flickans – och med så många irriterande kommentarer hon fällt och val hon gjort, i färskt minne – skulle det verkligen bli ett sant nöje att ta livet av den lilla patetiska figuren.

Så när Geoffrey följt samma gata upp förbi några kvarter, hörde han plötsligt ett svagt gnissel inifrån en byggnad, och han upptäckte att han befann sig vid en tunnelbanestation.

Minsann, flickan hade tagit tunnelbanan, i tron att det skulle villa bort honom. Men tji skulle hon få. För även om han givetvis inte planerade att hoppa på i en vagn, kunde han ju bara följa rutten hon tagit och försöka fånga hennes doft i eller utanför andra stationer. Det var nämligen så att tunnelbanelinjen för den här stationen – Victoria-linjen – började just här, eller slutade här beroende på hur man såg det. Det blev alltså inga problem att veta riktningen.

Så han sprang, så snabbt han bara kunde för att inte bli sedd av människor över huvud taget. Stockwell sprang han förbi, med tanke på att det var närmre att gå från hans hus och dit än att gå ner till Brixton Station för att ta tunnelbanan upp den enda stationen. Men vid nästa station stannade han upp, och for in i ett försök att spåra henne därifrån.

Geoffrey var fullt medveten om att det inte skulle bli särskilt enkelt, men han var säker på att han skulle kunna avgöra om hon klivit av här eller inte om han bara koncentrerade sig. Hennes doft var väldigt speciell, och även om den beblandats med tonvis av andra människors dofter skulle han antagligen klara av att detektera den.

Han gav det hela närmre fem minuter strax innanför ingången, men konstaterade senare att hon med största sannolikhet inte gått just här. Så i samma stil fortsatte han att springa fort, stanna, springa igen och åter stanna, tills han saktade in för sjätte gången och hade börjat så smått att tvivla på sitt kanske inte fullt så känsliga luktsinne när allt kom omkring.

Men så vips, fångade han upp det intressanta och eftertraktade doftspåret just som han var på väg in genom dörren till Oxford Circus. Jodå, tänkte han när han blundade och koncentrerade sig extra, nog hade hon varit där för inte alltför länge sedan.

Han vände sig om igen, och började försöka följa den rutt hon valt att ta. Väldigt snart hade han kommit av den stora vägen och befann sig på smalare gator kring kvarter. Inom bara ett par minuters tid hörde han välbekant, dock än så länge dov musik, och han kände igen sig då detta var det område på andra sidan floden som han allra först valt att uppsöka i jakt på ett offer, då han börjat känna att det kunde bli farligt att tömma människor i ett alltför tätt område. Den här platsen råkade också vara där han träffat på flickan för första gången.

Men doftspåret ledde inte in åt vänster mot bordellen, utan diagonalt framåt: hon hade sneddat över den korsande vägen och fortsatt uppåt mot... ja, mot vaddå? Det enda som verkade finnas i den riktningen, förutom några nersläckta lägenheter, var en delikatessrestaurang. Kunde det vara möjligt att en av de till synes tomma ettorna i byggnaden var registrerade under namnet Elina... vänta lite... vad hette hon? Geoffrey hade hört den blonde killen han tillintetgjort för ett antal nätter sedan kalla henne vid förnamn, men mer än så visste han inte...

Det spelade ingen roll vad en människa hette, bestämde han sig snabbt för, då han drog sig närmre byggnaden i fråga och fann att den helt klart var källan till doften. De var ändå samma sak allihop: byten.

Han upptäckte med ett inre litet triumferande glädjerus att restaurangen som tydligen också var bar på nattetid, var öppen, och att det var där flickan hade gått in.

Geoffrey lade band på sig själv, funderade över om kall känslolöshet och allmän ignorans skulle passa bättre än ett hotfullt leende på hans läppar då han gick in, men bestämde sig för att nej, även om det senare var en smula mindre lämpligt så var det i alla fall minst fyra gånger så roligt.

Så inträdde han med hållning och steg som inte för en sekund lät någon tvivla om att han inte tänkte låta beblanda sig med de patetiska strövare som vanligtvis höll till här; han var här av en anledning.

Så fort han kom in lyckades han få syn på sin anledning: hon stod med ryggen emot honom bakom bardisken och ropade in en beställning mot köket medan han betraktade henne, och han slog sig ner lagom till dess att hon vände sig om, spanade ut lite snabbt efter någon som behövde betjänas ytterligare ikväll.

Han sneglade på henne mellan fingrarna då han diskret lutade huvudet i den högra handen, och märkte då tydligt när hon fått syn på honom: hon stelnade till, andades chockat in ett halvt andetag, och stirrade för några sekunder utan att han rörde sig ur fläcken. Så snurrade hon runt till att stå med ryggen emot honom igen, andades snabbt men tungt och försökte uppenbart ta sig samman. Men så var hon bara tvungen att titta igen för att kontrollera om hon sett rätt, och hennes ansiktsuttryck var uppenbart när hon fått det bekräftat efter en andra titt: Måtte han inte ha sett mig!

Han skrattade inombords. Som om något annat än hon skulle kunna locka honom dit; som om hon inte redan var upptäckt och förlorad.

Då kallade en man omkring de trettio ut hennes namn, eftersom även han hade uppmärksammat att en ny kund gjort entré. Uppenbarligen var han hennes chef, för han undrade varför hon bara stod där istället för att betjäna kunderna. Han kunde även trots den dåliga belysningen och den delvis skymda sikten se att hon vitnade; han så nu hennes ansikte i profil då hon vänt sig om för att förfärat stirra på sin chef.

"Snälla Sir, låt någon annan ta hand om det där bordet", kunde han höra henne mumla förskräckt, och Geoffrey log förnöjt, fortfarande dold bakom sin egen hand. Det här skulle definitivt bli betydligt roligare än vanligt!

Mannen som styrde stället verkade inte gilla hennes förfrågan.

"Du är den enda som är ledig just nu, Edwards; Baker tar hand om paret Wallis, och Morgan tar beställning från ett par nykomlingar", protesterade han. "Gå ut dit nu, jag betalar dig inte för att du bara ska stå och lata dig!"

"Du betalar mig knappt alls", lät det som om hon svarade på ordern, men hon var oavsett tvungen att svälja Geoffreys bete sedan, klistra på ett leende i ansiktet och närma sig honom med digitala beställningsmaterial i högsta hugg.

Han tog sig friheten att öppet betrakta henne då hon gick mot honom utan att vara skymd av disken. Hon var iförd likadana kläder som hon haft den första natt han sett henne – det var ju uppenbarligen hennes jobbuniform – men han noterade den mer nu: den korta kjolen och den näst intill utmanande, halvvägs uppknäppta vita blusen verkade på något vis passa så perfekt till vad som var på väg att hända henne. Om man nu kan klä sig på ett visst blir-attackerad-av-en-vampyr-på-grund-av-otillräcklig-försiktighet- sätt, hade hon lyckats precis rätt.

Hennes blod lyste ännu tydligare än vanligt i ansiktet på henne, dels på grund av belysningens effekt och dels på grund av den ökade blodcirkulationen eftersom hon uppenbart var stressad. Hon såg helt enkelt för aptitretande ut för sitt eget bästa för tillfället.

"Hej, jag heter Elina och jag kommer att vara din servitris ikväll, vad vill ni beställa?"

Allting var rabblat i en hastighet en normal människa inte riktigt skulle ha hängt med på, med en något darrig röst.

Geoffrey skrattade tyst åt henne igen, och muttrade ett "Gissa" med liknande dämpat tonfall.

"Förlåt, Sir?" lät flickan irriterande nog då hon kämpade för ett neutralt ansiktsuttryck. "Vad vill ni ha?"

"Åh, jag tror nog att du kan gissa dig till vad jag vill ha", svarade han, lite högre den här gången med blicken inborrad i hennes, och med något smalnade ögon.

Rädsla blixtrade till så snabbt i hennes blick att Geoffrey skulle ha missat det om det inte hade varit just det som han hållit utkik efter. Men den ersattes snabbt av spelad ilska; hon försvarade sig på ett underligt men roande sätt.

"Du kan inte få ut mig härifrån utan att min chef ser det", varnade hon honom väsande efter att ha lutat sig närmre honom över bordet för att inte höras ut. "Du kan lika gärna återvända hem, för mitt skift slutar inte än på några timmar."

Hon överdrev arbetstiden, det märkte han. Det fanns en hoppfullhet i hennes tonfall när hon yttrade sista meningen, en hoppfullhet han skyndade sig att krossa i nästa sekund.

"Jag har väldigt mycket tid på mig, och nästan lika stort tålamod", förkunnade han lätt. "Jag väntar."

"Du kan inte stanna här inne utan att beställa något", försökte hon slingra sig, men han satte P för den planen likaså.

"Vad sägs om att jag låter dig bestämma min beställning?" log han då, envis som synden men med en silkeslen stämma. Ingen hade klarat av att argumentera emot det där, och ingen utom Elina hade ens velat försöka. Hon försökte dock för ett tag, men gav snart motvilligt upp med en uppgiven suck.

"Visst", lät hon då, besegrad, "Då skriver jag väl upp husets dyraste vin på din nota!" Så vände hon för att henna undan innan protesterna skulle börja välla ut, med sin egna lilla triumf över honom.

Det lilla ögonblicket var dock inte mycket att komma dragandes med, det insåg hon tydligen också. Hon såg modfälld ut enligt Geoffreys mening; han själv kunde med andra ord inte ha varit nöjdare med situationen. Och hennes sätt att uttrycka sig, hennes kreativa försök att dölja rädslan som fanns under ytan, blev bara mer roande för varje gång hon försökte, ansåg han.

När hon serverade honom det blodröda vinet dunsade den praktiskt taget ner på bordet med sådan kraft att glaset han fått klirrade – antagligen mest för att hon mot sin natur försökte signalera att hon inte var rädd för honom – och hon tog sig tid att blänga på honom medan hon hällde upp av det.

"Låt det väl smaka", lät hon sedan kallt när hon vände på klacken.

Geoffrey var nära att skratta högt av hur underhållande hon var när hon drev en inre kamp, tvingade sig själv att inte skrika och springa ut därifrån i ren panik.

"Snart så", svarade han därför, så lagom muntert.

En timme senare var vätskan fortfarande orörd i kristallglaset – falskt såklart, att döma av ställets ekonomiska situation – och hans ansiktsuttryck utstrålade inte fullt så stor tålmodighet som tidigare. Han var den enda som fortfarande satt till bords, och fick ungefär var tionde minut möta de anställdas surmulna blickar – något han för övrigt gav blanka fan i.

Dock var någonting på gång: Geoffrey hörde ägaren mumla om något som lät som "stängningsdags". Han såg upp, och log ett halvleende då han mötte Elinas blick.

Han kunde både se och höra hennes sucka, då hon masade sig över till hans bord.

"Är du klar?" undrade han, med ett noga komponerat, lugnt ansiktsuttryck, som ändå på något vis lyckades förmedla att han snart skulle släpa henne ut därifrån vare sig hon var redo eller inte.

"Inte riktigt", svarade hon ändå, idiotiskt nog, men lyfte upp hans glas och svepte det när hennes chef inte tittade, innan Geoffrey hann göra liv av sina icke-verbala hotelser. Så gick hon bort och lämnade det tillsammans med flaskan vid bardisken, och återvände sedan till honom.

Han ställde sig blixtsnabbt upp och höjde frågande på ögonbrynen åt henne.

"Nu är jag det", var hon tvungen att erkänna, eftersom hon inte kunde dra ut på det hela längre.

Geoffrey var säker på att hon, om hon menat allvar, om hon haft minsta aning om vad som faktiskt väntade henne, skulle ha borrat fast fötterna i golvet förr än att ha gett upp följt med honom.

... Inte för att han klagade.

Han ledde henne ut mot parkeringen där de väntade tills restaurangen var nersläckt och ägaren också givit sig hem. När detta hade hänt suckade flickan, som av irritation eller otålighet, och sträckte lite på sig.

"Okej, låt oss få det här överstökat", lät hon med ett spelat trött tonfall. Han hajade till; slutade aldrig att häpnas över hennes oerhörda naivitet.

"Tror du faktiskt att jag planerar att låta dig undkomma så lätt?" Hans tonfall var grovt, inte lika lugnt längre då de var ensamma.

Han njöt av att se när hon ofrivilligt rös till, och sedan förargades på sig själv för att hon visat att han påverkade henne. Som om han inte hade märkt det ändå.

"Jag kommer inte att gå ner på knä och böna och be för mitt liv", lät hon honom veta, med ett näst intill föraktfullt tonfall. Kamouflage, återigen, det var han säker på. Han skrattade till torrt, en enda gång.

"Inte?" undrade han retfullt. "Är du säker på det?"

Hon nickade, och lyckades nästan med att inte se det minsta tveksam ut.

"Som jag önskar att jag kunde ta det som en utmaning!" sa han, och såg verkligen ut att mena det, men ändrade sedan tonfall till ett hånfullt, mer väsande sådant. "Men du är ju inte mycket till utmaning, eller hur Miss Edwards?"

Han borrade in sin blick i hennes igen, och givetvis var det omöjligt för henne att titta bort. Han såg nöjt hur hon gled längre och längre in i hans våld, okapabel att göra motstånd, nästan för lätt att kontrollera.

"Jag kommer att döda dig, Elina", tillkännagav han, lika utdömande som en bödel. "Och jag borde informera dig om att det inte kommer att bli det minsta bekvämt för dig. Jag kommer helt enkelt inte låta dig vika hädan utan att tortera dig lite först."

Han log skrämmande nog när han pratade; ett faktum som nästan störde flickan mer än vad hans ord gjorde. Det var som om han glatt förklarade planerna han hade för det oinredda hus han bodde i för henne.

Flickan verkade börja få panik, att döma av att han faktiskt kunde höra de allt snabbare bultandena som kom inifrån hennes bröstkorg. Han njöt.

"Men rättvis som jag är kommer jag ge dig en chans att komma undan", sa han med läpparna bara några centimeter från hennes behagfulla hals, föga övertygande eftersom han nu på något sätt lyckats slingra sina armar om henne bakifrån utan att hon märkt det, och höll hennes handleder i ett järngrepp. Hennes andhämtning blev tyngre, hon verkade få svårare att tillgodose sig med syre.

"Det behövs inte, jag kommer inte att försöka fly", lyckades hon pressa ur sig, men det verkade inte alls som om hon trodde på det själv. Han skrattade mörkt och andades in genom näsan för att fånga upp hennes deliciösa doft samtidigt som han nästan lekfullt lät tungan glida över hennes hals, som nu var vriden så pass mycket åt sidan att benstrukturen där tydligt syntes.

"Åh, men det tror jag att du kommer, om du vet vad som är bäst för dig", mumlade han, och rösten blev bara djupare och djupare ju närmre han pressade sig mot hennes hals. Hon var som förstelnad, kunde inte röra sig ur fläcken. Nå, det skulle det bli ändring på!

Geoffrey släppte henne plötsligt och backade bakåt så snabbt att flickan, totalt oförberedd på hans rörelse, snubblade till. Han flinade elakt åt henne.

"Jag kommer att blunda och räkna till tio långsamt. Det kommer att ge dig några sekunders försprång. Använd dem klokt, men våga inte involvera andra människor i vår lilla lek. Om du inte vill att de ska dö en mycket plågsam död, vill säga."

Det sista han såg innan han blundade var att hennes vidöppna ögon numera inte lyckades dölja paniken och stressen hon upplevde, och han kunde tolka i blicken att hon motvilligt gick med på att delta i hans lek, att hon faktiskt inte kunde stå emot sina instinkter utan mycket riktigt tänkte försöka fly. Det fick honom att le.

"Ett", sade han, klart och tydligt, men med en lugn och behärskad stämma. Han hörde hur hennes ben äntligen förstått att de borde röra sig, och hon började springa.

"Två", fortsatte han, fullt övertygad om att det här skulle bli lätt. Hennes andhämtning var nu vild då hon panikslaget inte verkade veta vart hon skulle ta vägen.

"Tre." Varje siffra var som en påminnelse om att flickan som nu befann sig på andra sidan parkeringsplatsen var dömd. Det roade honom att följa hennes rörelser med hjälp av hans nu ännu skarpare hörsel.

"Fyra." Han hörde hur ett billarm gick igång, och sedan det klara ljudet av glas som splittrades, och undrade för sig själv vilken av de packade dårarna från PiccaDeli det var som glömt bort att han kommit dit i en bil, och sedan gett sig ut för att vingla hem till fots...

"Fem." En bildörr öppnades. Larmet var irriterande, men han kunde ändå koncentrera sig på andra ljud. Om han verkligen fokuserade kunde han till sin enorma tillfredställelse höra att Elinas andhämtning nu endast var som flämtningar av rädslan hon kände.

"Sex." Bildörren stängdes och ett klickade ljud hördes. Jaså, det trodde hon att hon skulle lyckas med? Vilken människa hann tjuvkoppla en bil på fyra sekunder? Men efter ännu ett klickande följde det spinnande ljudet av en motor som drog igång. Den övergivna bilens ägare måste alltså ha glömt kvar nyckeln i tändaren.

"Sju", skrattade han. Det roade honom att flickebarnet faktiskt gav 110 % i försöket att fly undan honom. Synd för henne att det inte ens skulle räcka halvvägs.

"Åtta." Ljudet av hans röst dränktes i en blandning av en rungande motor och två par skrikande däck då jäntan i bilen rusade motorn för att komma ut från parkeringen i tid. Han kände faktiskt ett lätt vinddrag då fordonet passerade honom.

"Nio." Geoffrey uppfylldes av en trillande känsla vid tanken på att han snart skulle få inleda den riktiga jakten. Åh, han skulle verkligen se till att skrämma slag på flickan! Som han längtade! Själva attacken skulle bli så tillfredställande för honom att det nästan skulle kunna mäta sig med själva smaken av hennes blod som han skulle åtnjuta sin seger med!

"Tio", skyndade han sig därför att säga, så att han skulle kunna öppna ögonen utan att bli anklagad för fusk. Det kanske verkade löjligt att en vampyr skulle bry sig om något sådant som regler, men Geoffrey hade sina principer som han tänkte hålla fast vid.

När han väl öppnade ögonen sköt han iväg i samma riktning som bilen farit åt sekunder tidigare, så snabbt att han nästan verkade flyga. Det var inte svårt att hinna ikapp den gamla bil Elina stulit, eftersom dess motor var ganska sliten och inte ville pressas upp i sjuttio kilometer i timmen alls lika snabbt som föraren verkade vilja få den att göra.

Geoffrey log då han sprang ikapp den nystartade bilen, för vad han än ansåg om flickan i den märktes det att hon inte gjorde något halvhjärtat. Tur för honom, eftersom detta faktum gjorde den här leken så mycket roligare för honom.

Han var ikapp bilen innan den hunnit ut på en trafikerad väg, och passerade den sedan utan att människan i den verkade se det. Geoffrey log åt sin egen illmarighet då han tog ett språng upp i luften och sekunderna senare befann sig vriden mot sitt byte ovanför bilens motorhuv.

Människoflickan verkade ha noterat hans plötsliga försvinnande då hon stirrade som besatt i backspegeln, och var totalt oförberedd då han plötsligt kraschade in i fönstret framför henne, så att splittret flög in åt alla håll och fick henne att skrika både av chock och smärta när glasskärvor trängde in i hennes hud i ansiktet.

"Överraskning", väste han alldeles i onödan då bilen girade av vägen och stannade tvärt då den krockade med ett träd.

Flickan skrek högt av rädsla och pina, men ljudet dog snart bort då hon i vild panik glömt bort hur man andades. Hennes lungor var tömda, och snart skulle hela hon vara det. Han såg att hon fylldes av skräck av åsynen av honom, och han såg att hans plötsliga entré hade skadat henne då han lyckats sparka till henne i pannan som nu blödde; han gladdes oerhört åt båda konstaterandena.

Geoffrey satte först tungan mot hennes sårade panna och slickade rent, men blodströmmen var inte snabb nog för honom, och avtog dessutom i styrka och fart när det första lagret blod var borta därifrån. Det var inte belöning nog för honom, han ville ha mycket mer av det han kämpat för, och slet därför undan flickans händer som hon patetiskt nog försökte skydda sig med, och bet fast i hennes hals väldigt hårt, för att stimulera blodet att flöda upp i hans mun allt fortare.

Nu skrek hon igen; uppenbarligen hade det oerhört smärtfyllda intermezzot återuppväckt hennes nervsystem och fått henne att reflexmässigt börja kippa efter luft igen. Geoffreys läppar formades till ett leende över hennes hals. Åh, vad han njöt av det där plågade ljudet. Det här var hans lön för mödan, lika mycket som den ljuvliga smaken som fyllde upp hans mun. Mm, han slök det girigt, precis som en beroende människa lika glupskt skulle svälja eller injicera en drog. Hur kunde någon smaka så utsökt?

Flickan han praktiskt taget låg ovanpå började fäkta och slå i ett lönlöst försök att få bort honom ifrån henne. Han misstänkte att det delvis var för att hon kvävdes; hennes kamp liknade mer en drunknandes kamp att nå upp till ytan igen än en kamp som bara gick ut på att bli kvitt smärta. Hon kämpade för sitt liv, men kampen gjorde ingen åverkan på någon av dem, mer än att den tröttade ut henne.

"Snälla", bad hon, men ljudet kom knappt ut ur henne då hon inte hade luft nog att återställa sin röst. Han rörde inte en fena, förutom tungan när han svalde, förstås.

Hon började om igen, efter att ha dragit ett flämtande andetag för att stärka sig så mycket det gick.

"Gillar du smaken?" lät hon dämpat, men Geoffrey hörde henne ändå, och hade himlat med ögonen om han inte njutningsfullt hade haft de stängda. Frågan var fullkomligt onödig, och han kunde inte förstå varför flickan i hans grepp skulle få för sig att slösa sina sista andetag på något så meningslöst.

Hon fortsatte ändå, och av hennes tonfall att döma verkade hon göra sitt yttersta för att låta stark, och förhandlingsmässig.

"Män-niskokroppen tillverkar nytt blod he-la tiden", hackade hon fram.

Så vaddå? Varför trodde hon att han brydde sig om sådana fakta om människor: en ras han ändå inte ansåg vara värdiga till något annat än att bli hans måltid.

Men pratet om blod muntrade ändå upp honom på något vis, och han sög häftigare i hennes hals; njöt av faktumet att hennes puls fortfarande skenade vilt i panik och en sista kamp för livet, och alltså fick den röda, ganska tjocka kroppsvätskan att pulsera ut ur hennes kropp snabbare än vanligt.

"Om du tö-hömmer mig nu kommer du aldrig… ku-hunna dricka ifrån mig igen", fortsatte hon nästan provokativt.

Geoffrey väste varnande utan att för en sekund släppa taget om hennes hals med vare sig händer, läppar, tänder eller tunga.

"Men om du låter mig leva", lät flickan halvkvävt, "kommer du att kunna dricka ifrån mig om och om igen, och få ut så mycket mer av mig."

Han öppnade ögonen. Faktum var att den inte fullt så trögtänkta människan hade en poäng. Smaken av hennes blod var extraordinär; inte bara det att hon var av blodgrupp AB, utan människoflickan var även RhD negativ! Fanns det något bättre att suga i sig?

Frågan var retorisk. Geoffrey var helt på det klara med sina egna preferenser, och var även fullt medveten om att den flicka han nu drack ifrån var ännu ovanligare än vad hon först verkat. Han hade inte stött på någon som hon mer än en gång tidigare; i England, Skottland och Wales, hade han hört, fanns det sammanlagt bara en halv procent av befolkningen som hade den blodgruppen. Och här var han på väg att göra den andelen ännu mindre!

Han skulle förstås kunna låta hennes hjärta fortsätta slå, och därmed kunna dricka mycket mer av henne under en längre period. "Middagen" skulle vara säkrad, och alltid lika utomordentligt välsmakande för honom.

Tanken på att villigt släppa taget om henne nu, ge upp denna fantastiska flytande drog han kommit över – om så bara för ett ögonblick – var avskyvärd, så till den grad att Geoffreys panna och näsa rynkades av avsmak. Men tanken på att blodet skulle ta slut när som helst, och aldrig återproduceras för senare åtnjutning, var ännu värre.

Så bestämde han sig till slut för att skona flickan – för egen vinning, såklart – men var noga med att sluka precis så många droppar han vågade utan att ha ihjäl henne. Han rätade också på sig lite, där de var hopklämda i framsätet, så att hennes bröstkorg befriades ifrån påfrestningen av hans vikt. Men han lättade inte det minsta lilla på greppet hans händer och tänder höll henne i, förrän hon förlorade medvetandet – fast besluten som han var, att skrämma henne in i det sista.

Men när hon svimmat av och låg orörlig, slapp som en docka i hans fasta grepp, när han behövde koncentrera sig för att höra hennes svaga andetag, när hennes hjärta lugnat sig och bultade farligt långsamt...

Då släppte han henne.

So...? What did you guys think? Bredde jag på med överdrivna beskrivningar? Eller blev det lagom? Gillar ni de långa kapitlena, eller vill ni hellre ha kortare sådana? Reviewa mig och säg vad jag ska göra!

Låten jag skrev har jag för övrigt nu lyckats hitta en alldeles utmärkt melodi till, en av linkin park, tror den hette "In pieces" eller något liknande, sök på den (piano version) på youtube om ni känner för det, vet jag; den var ju riktigt bra! :)

Reviews pretty please, och så lovar jag att uppdatera snabbare nästa gång!