Idag känner jag mig generös! Inte bara lägger jag upp ett kapitel till här - och antar att nån bryr sig - utan jag lägger även ut en oneshot som jag skrev efter att ha hört en läskigt bra och unik låt igår, av talangfulla Emilie Autumn! Kolla upp henne, people!

5. Samma visa

Aj, vad jag hade ont! Hela kroppen värkte då jag långsamt drogs till verkligheten. Hade det någonsin varit så plågsamt att vakna på morgonen? Nej, jag kunde inte komma på ett enda tillfälle. En kraftig bakfylla hade varit att föredra!

Vad var det som hade hänt? Jag funderade utan att öppna ögonen, och försökte genom att göra så koppla bort mina nuvarande sinnesintryck ifrån medvetandet. Det faktum att min kropp verkade ha blivit överkörd av en ångvält och låg stel och obekväm som om jag spenderat natten på gatan, var inget jag ville tänka på.

Jag mindes hur jag vaknat den föregående morgonen – hrm, eftermiddagen egentligen, men sak samma – varm och välbehållen i en bekväm säng, men ändå sur, som om jag vaknat på fel sida. Jag mindes att vampyren jag kommit i kontakt med var anledningen till mitt usla humör – tro fan det, han hade ju dödat en av mina vänner här i England! – men kände mig alltmer depressiv över faktumet att jag hade ilska riktad mot en vampyr. Hur kunde jag vara arg på honom? Faktum var att det var lika mycket mitt fel att Lee dött, eller nästan i alla fall... Jag borde vara sur på mig själv istället för honom.

Och efter att ha gjort mig i ordning och klätt mig den morgonen, hade jag slagit på min skorriga lilla radio för att gnugga bort lite av ensamheten ur min dystra min. Givetvis spelades något fånig låt om förlåtelse på radion just då, och lättpåverkad som jag alltid varit för sådana saker, gav jag mig ut på en promenad även om jag inte började jobba förrän sent ikväll.

Jag tror att mitt undermedvetna alltid hade vetat vart jag var på väg, men medvetandet hade inte hunnit ikapp mig förrän jag faktiskt befann mig på trappan utanför blodsugarens hus.

Jag mindes tydligt hur jag då hade satt mig ner, lite irriterad på mig själv för min patetiskhet, och börjat grunna över för- och nackdelar med att vara i bekantskap med en vampyr.

Det var första gången jag gjort något sådant. Tidigare hade jag bara tagit för givet att fördelarna alltid på något sätt skulle övervinna nackdelarna, men jag tror att jag dittills fortfarande tänkt mig vampyrerna som goda skapelser innerst inne, även om jag såklart också alltid intalat mig att jag var fullt medveten om hur hänsynslösa "riktiga" vampyrer kunde vara. Suck.

Ju mer jag funderade där jag satt, i det allt svagare dagsljuset, desto mer bröt jag ner mig själv. Desto större blev med andra ord min övertygelse om att vampyr + människa inte var en bra sak. Jag deprimerades, men intalade mig till slut att ta mig samma, att skärpa mig, mitt liv kretsade inte bara kring honom!

Just när jag dragit slutsatsen att jag borde dra gränsen, en gång för alla, och helt enkelt undvika att träffa vampyren något mer, burrade min mobil till. Det var alarmet som talade om att jag började jobba om en timme. Jag såg mig om kring och häpnades över att solen nästan gått ner, att det skulle vara kolsvart ute inom en timme, att jag suttit där på vampyrens trappa i så pass många timmar utan att tänka på det.

Jag hade gett mig av hem för att byta om till arbetskläder, och sen infunnit mig på PiccaDeli punktligt som jag brukade. Men så plötsligt hade han varit där. Och så hade jag redan då brutit mitt löfte till mig själv om att inte träffa honom längre. Jag skrämdes, och blev ännu räddare av att jag kände rädsla. För just i det ögonblicket hade hela min hjärna faktiskt kopplat och insett att det här inte var en lek, att han var en livs levande vampyr – den blodtörstiga, oregerliga sorten, dessutom.

Och då, för första gången i mitt liv, hade jag önskat att vampyrer inte fanns.

Men det hade inte funnits något att göra åt saken; han hade varit där, i verkligheten, på stället jag arbetade på, och min hade chef sagt åt mig att serva honom. Han hade lugnt väntat på mig.

Jag hade tvingats masa mig över dit, bara för att finna att min rädsla roade honom, och kamouflerat den i surhet istället, försökt få ut honom därifrån, men han hade lugnt vägrat; som kund hade han all rätt i världen att vara där, och han verkade inte ha något emot att vänta på mig.

Jag hade slutfört mitt arbete i inte fullt så god ro, men han verkade bara inte vilja ge upp! Så jag hade varit tvungen att svälja betet, lyda honom och följa honom, lika lättstyrd som en marionettdocka.

Jag rös och drogs tillbaka till verkligheten. Ville inte tänka på all skräck han tvingat i mig, ville inte inse hur mycket han skadat mig, både fysiskt och mentalt. Det var galet, fel, olagligt. Det var vardag för en hämningslös vampyr.

Snabbt öppnade jag ögonen för att få något annat att tänka på än det brutala som hänt, skräcken som fyllt mig. Då upptäckte jag att mitt första intryck när jag vaknat faktiskt hade stämt: jag låg verkligen på marken, på asfalten mitt ute på gatan.

Jag höjde på huvudet en smula och såg mig omkring, och ett träd vars stam verkade smått bucklig och skadad kom in i mitt synfält. Jag var alltså kvar på den så kallade "olycksplatsen". Vad gjorde jag här? Hade vampyren alltså bara lämnat mig efter attacken?

Jag kände mig både förolämpad och rädd på samma gång. Förolämpad över känslolösheten han uppenbart hade mot mig, och rädd för att jag hade en känsla av att han kunde vara så mycket mer känslolös än så här; rent av känslokall, som igår... eller snarare idag, men sak samma. Tänkte han göra om det här? Jag rös av blotta tanken, men bestämde mig snabbt för att jag inte skulle låta honom göra det. Största delen av anledningen till min otyglade rädsla hade faktiskt varit att jag hade varit dum nog, desperat nog, att försöka fly. Jag hade innerst inne förstått redan igår att det skulle vara en synnerligen dum idé att försöka fly ifrån honom, och jag hade egentligen inte velat, men det hade helt enkelt blivit omöjligt att låta bli när han släppt mig och lugnt stått stilla med ögonen stängda. Han hade dessutom räknat högt, vilket sannerligen hade stressat mig ännu mer...

Usch! Aldrig mer!

Jag insåg plötsligt att jag borde vara överlycklig och tacka gudarna för det faktum att jag var vid liv just nu. Dels för att vampyren som torterat mig mirakulöst nog bönhört mig och skonat mitt liv.

Men det var ett lika stort mirakel att jag inte blivit överkörd eller kidnappad eller något sådant skit, då han bara hade övergivit mig, liggandes medvetslös medan han antagligen pulvriserat bilen eller åtminstone krossat den till oigenkännligt skick och dumpat den på en soptipp någon stans. Att jag överlevt här hittills berodde antagligen på att det var väldigt tidigt än, och gatorna inte var särskilt vältrafikerade precis i gryningen, vid femtiden på morgonen.

Jag drog ett djupt andetag – det faktum att det gjorde ont kändes inte direkt som ett bra tecken – och försökte resa mig upp. Jag lyckades inte på första försöket, men förvånades inte särskilt över det, utan fortsatte bara envist att kämpa tills jag var på knä på alla fyra. Så kravlade jag bort till trädet och tog jag hjälp av det för att från den positionen ta mig vidare till upprätt ställning.

Väl uppe kände jag mig extremt yr och tog mig för huvudet. Aldrig att jag skulle lyckas ta mig hem i det här tillståndet, gåendes!

Så jag gjorde det mest logiska jag kunde komma på: stapplade iväg till restaurangen igen, för att vänta där tills Mr Scott skulle komma och öppna.

Hade jag verkligen hunnit köra så långt ifrån restaurangen innan vampyren hunnit ikapp mig? Det hade inte känts långt alls, men när jag nu försökte släpa mig tillbaka samma väg som jag kommit – till fots och dessutom illa tilltygad – verkade avståndet omöjligt stort.

Vilken pärs! När jag väl nådde till parkeringen och flåsande sjönk ner där, lutad mot väggen för att hämta andan, fann jag att klockan var närmre sex. Antingen hade jag haft helt fel om tiden när jag vaknat, eller så hade jag förflyttat mig i långsammare takt än hastigheten en snigel höll.

Jag tröstades av vetskapen att ägaren snart skulle anlända och förbereda för att öppna stället till klockan åtta, då frukost skulle serveras, och när han väl gjorde det blev jag så ofantligt glad att jag nästan kramade den trettio-något gamla mannen.

Hans ögon vidgades när han fick syn på min antagligen väldigt sorgliga uppsyn. "Vad tusan har hänt med dig, Lyn?" ville han veta.

Jag stirrade tomt på honom medan jag tänkte igenom det hela. Jag skulle kunna berätta för honom… Det skulle kännas skönt att prata med någon om det hemska som hänt. Men jag ville inte bryta ihop framför min chef, och särskilt inte för något han inte skulle förstå. Han skulle givetvis aldrig tro mig om jag kläckte ur mig att vampyren jag lämnade jobbet med igår misshandlade mig och höll på att suga ut allt mitt blod ur kroppen, och tyvärr kunde jag inte klandra honom.

Dessutom, kom jag att tänka på, skulle blodsugaren ifråga få veta att jag pratat bredvid mun om vad han gjort mig. Jag visste inte riktigt hur han skulle få veta, men han skulle det ändå, på något sätt, det var jag säker på. Och villkoret att jag skulle få jobba kvar hos min chef var att min chef själv fanns kvar… plus att han var en oskyldig individ, även om jag inte gillade honom så överdrivet mycket. Min nya fiende nummer ett skulle säkerligen ha ihjäl min chef utan att tveka när han fick veta att jag skvallrat, oavsett om Mr Scott trodde på vad jag sagt eller inte.

Så bestämde jag mig, efter mycket om och men, att inte säga något åt honom.

"Inget", svarade jag därför. "Vad får dig att fråga?"

Min chef höjde på ögonbrynen, granskade mig uppifrån och ner, och gav mig en skeptisk blick.

Jag suckade. "Ser jag verkligen så illa ut?"

Jag hade förväntat mig att han skulle vara taktfull nog att dra ner lite på sanningen för att få mig att känna mig lite bättre, men han nickade bara och såg ut att mena det.

"Tja", lät jag utan att möta hans blick, "olyckor händer, eller hur?"

"Jo vars", höll Scott med, men fortsatte snabbt: "men vad det än är som hänt dig så är det ingen olycka i alla fall." Min chef lät både bestämd och nyfiken, till min stora förtret, och han slutade aldrig att titta på mig med den där granskande blicken. "Jösses, kom du aldrig hem igår kväll?" undrade han.

Jag skakade bekräftande på huvudet, men vägrade gå vidare in på ämnet, utan suckade bara smått otåligt.

"Skulle du kunna vara så vänlig att släppa in mig? Jag behöver kasta ett öga på mig själv i en spegel, och antagligen också tvätta av mig…"

"Du vet att vi vanligtvis inte släpper in folk innan vi öppnar…", började han, men jag skyndade mig att avbryta.

"Jag jobbar här!" utbrast jag förolämpat.

"Tekniskt sett är du en kund tills dess att ditt skift börjar."

Jag kunde inte fatta det här! Min chef var nästan lika känslolös som en vampyr! Geoffrey hade åtminstone en anledning att inte gilla folk!

"Jag börjar väl jobba tidigare idag, då!" lät jag irriterat.

"Åh, bry dig inte om det", sa han efter visst övervägande, och låste upp dörren för oss båda.

Scott såg fortfarande fundersam ut över min skada, men protesterade åtminstone inte högljutt när jag skyndade in genom dörren och vidare in på damtoaletten.

Där var jag nära att skrika förfärat åt min spegelbild. Jag såg hemsk ut! Min normalt klarblå blus var mörkt gråaktig av smuts eller damm, och dessutom smått rödfläckig här och var där glasbitar trängt igenom huden och fått det att börja blöda.

Mitt ansikte, å andra sidan, var kritvitt där det egentligen skulle vara rött. Jag brukade ha rosor på kinderna även om det inte var kallt eller blåsigt ute, men nej då, vampyrjäkeln hade givetvis sugit ut precis så mycket som han vågat utan att ha ihjäl mig! Jag såg skrämmande spöklik ut; så långt ifrån levande en människa någonsin kunde komma, antog jag. Den enda färg som stod att finna i mitt ansikte var blodet som kantade ett sår i min panna, och några små, intorkade droppar i vilka jag – till min stora förskräckelse – kunde finna att spår av glas fortfarande intryckta.

Jag visste inte hur jag skulle lyckas skölja av mig utan att förstöra mitt ansikte helt, så jag gjorde helt enkelt det första jag kom att tänka på: började försöka pilla ut glaset ur mitt skinn med hjälp av mina kattlika naglar.

Dock visade sig detta vara lättare sagt än gjort; naglarna var bredare än jag trodde och jag lyckades pilla in fler glassmulor djupare in i huden än vad jag lyckades pilla ut. Det var onödigt att kommentera att processen gjorde oerhört ont.

Så fick jag en idé som antagligen var lika dum som den var kreativ. Ur håret drog jag ut en hårklämma som överlevt den mardrömslika natten med mig, för att använda den som verktyg istället.

Aldrig mer, upprepade jag surmulet i tankarna, då jag efter en dryg knapp timme fått ut det mesta av de mikroskopiska glasbitarna ur ansiktet. Så böjde jag mig över vasken för att skölja av mig, och kved till av den svidande känslan det ljumna vattnet framkallade.

När jag torkade av mig kunde jag åtminstone konstatera att jag återfått lite färg i ansiktet – sedan att den skulle försvinna inom en snar framtid, eftersom den inte berodde så mycket på att jag kände mig piggare och återhämtade mig, utan snarare på att jag gnuggat mig lite för hårt med handduken.

Jag suckade. Undrar just om jag ens skulle klara av att gå hem och byta till en ren uniform innan jag inledde mitt arbete här ikväll?

Just när man tror sig ha återhämtat sig, just när jag täckt ansiktet i ett ovanligt tjockt lager smink för att dölja såren, just när mitt normala arbetsskift börjat, kommer givetvis han in innanför dörren.

Gud, varför finns han i mitt liv och förpestar min tillvaro? Varför njuter han så av att skada just mig? Varför kan han inte lämna mig ifred, när han redan fått mig att be, att förödmjuka mig själv och visa mig svag?

Så mindes jag vad jag hade sagt: att han skulle få njuta av mitt blod vid flera tillfällen. Men inte kunde han väl begära det av mig just nu? Det var ett under, skapat av ren viljestyrka, att jag kunde stå på benen och bete mig relativt normalt. Anledningen till att jag vaknat innan jag blivit överkörd på morgonen hade antagligen med att göra att jag legat allt för obekvämt för att få någon ro i sömnen. Men om han bestämde sig för att dricka av mig igen, redan…

Åh, Herre Jesus, varför hade jag inte bara hållit käften igår mitt i tortyren, och låtit honom döda mig? Varför skulle jag tvunget alltid kämpa så förbannat hårt med allt jag fann viktigt? Varför kunde jag inte bara ha gett upp, en enda gång?

Nej då, det fanns ingen tid att tänka på om och men, för min jävla irriterande arbetsledare överraskade mig genom att faktiskt – vid helt fel tillfälle – visa att han var en människa som kunde sympatisera med folk… och låta mig gå tidigare den här kvällen.

"Är du säker?" försökte jag slingra mig. "Jag skulle kunna stanna ett tag till, och hålla ett öga på stället tillsammans med dig…"

"Jag är säker på att några minuter av din tjänstgöring ikväll varken gör till eller från", svarade han. "Du ser ut att behöva lite vila."

Åh, jösses! Om han ville vara omtänksam mot mig just den här enda gången, kunde han väl ändå ge mig en helgbonus eller något sådant? Ledigt imorgon, kanske?

Nej, givetvis inte, för min tur tog ju slut den där natten då jag träffade Geoffrey för första gången. Den var säkert tänkt att räcka i hela mitt liv, men förbrukades på en enda gång, som en miljonvinst på lotto eller så.

"Du ser hemsk ut", hade vampyren vid min sida mage att kommentera när han ledde ut mig ur byggnaden och vidare ut på den öde parkeringen, där det till skillnad från igår var smockfullt med bilar.

"Tack detsamma", svarade min rappa tunga irriterat innan jag hann tänka efter. Ajaj, skulle jag få ett extra hårt bett för det där?

Till min förvåning skrattade han bara. "Du verkar vara ganska irriterad på mig, Miss Edwards", konstaterade han.

Jag höjde på ögonbrynen och glodde förargat på honom. "Tror du det?!"

Han log förvånansvärt mot mig, men jag slapp oroa mig för om jag hade fått problem med min syn, för snart glimrade det till i hans blick och han drog mig tätt intill honom då han mjukt viskade:

"Det är lugnt, Elina. Ditt blod flödar snabbare om ett upprört hjärta pumpar det", förklarade han för mig, men det var inte det värsta. "Dessutom", fortsatte han nämligen, och gjorde det helt klart att han lekte med mig när han drog mitt huvud närmre hans för att förtjust lägga näsan i mitt hår och dra in lukten, "gör det mig ändå ivrigare."

Det var det. Han hade lyckats få in mig i paniktillstånd igen bara genom de där tre sista orden. Det här kunde aldrig sluta väl!

Men jag mindes fortfarande vad jag lovat mig själv. Aldrig mer skulle jag vara dumdristig nog att försöka fly från en vampyr.

Dock verkade det hela inte gå så mycket bättre än förra gången, då han skrämde upp mig precis lika mycket nu, men i min kamp att inte låta mina instinkter ta över blev jag rentav illamående av den överväldigande känslan av panik, och mina ben gav vika utan att jag kunde göra något åt det. Jag var säker på att detta förnöjde honom lika mycket som jakten annars skulle ha gjort.

Den enda riktiga skillnaden mellan den här gången och förra var att jag väsnades mindre – just för att jag blev utmattad snabbare den här gången, till följd av hur mycket blod han tagit från mig förra gången.

Han hade inte barmhärtigheten att döda mig när han såg hur jag led. Istället verkade han äga grymheten att njuta av det.

Givetvis lämnade han mig bara liggandes avsvimmad på marken, som förra gången; det märkte jag när jag plötsligt vaknade till – ovetandes om under hur lång tid jag legat där – då en medelålders man som antagligen precis kommit ut ur restaurangen jag befann mig vid, försiktigt ruskade liv i mig.

Jag var förvirrad, och trodde att han kanske ville skada mig, men det visade sig att han hade goda avsikter när han hjälpte mig upp och praktiskt taget bar mig i den riktning jag påstod att mitt hem låg.

Den främmande men vänliga mannen hade först velat ta mig till närmaste sjukhus, men jag ruskade nekande på huvudet åt den idén – och oj vad yr det gjorde mig! Om jag inte hade haft två starka armar om mig, stöttandes, hade jag antagligen ramlat ihop.

Jag var dock inte vid tillräckligt klart sinne för att komma ihåg att fråga om mannens namn, vilket var lite synd, för jag tyckte mig höra en svag men ilsken väsning när vi med gemensamma krafter – okej, med hans krafter – lämnade PiccaDeli bakom oss.

Hm, kanske inte direkt det bästa jag har skrivit, men det börjar väl hända lite saker snart gissar jag på... hehe, eller så gissar jag inte så mycket.
Reviews är hur som helst alltid uppskattade! Alla revieware gör mina dagar! Love u guys!