Okej, detta börjar kännas smått sorgligt. När det för en gångs skull händer sig att min story inte är på semester under sin uppbyggnad, så verkar det som att mina läsare är det! Jag vet att ni finns, I see you, men jag hör ju sällan från er! Ska jag uppfatta det som att det är helt kört för min del, och helt enkelt lägga ner storyn? Det är förvisso kul att lägga upp kapitlen här och få läsa om dem igen, ta dem till mig, men det är inte värt de obesvarade förhoppningar det inger...
Gud vad deprimerande det lät... präglas uppenbarligen ännu av mina (högt älskade) karaktärer!
Måste förresetn återigen varna... M-rating, påminner jag er! Just detta kapitel kanske inte är så farligt, mer än möjligtvis lite i början... Vissa av er läsare fnyser säkerligen åt hur överdriven jag må vara, men jag känner mig (och är, faktiskt i högsta grad) ansvarig för ert mentala välmående när jag lägger ut saker här... Minns inte om jag tidigare sagt detta, men vågar inte riskera att jag inte gjort det: framöver kommer det sällan att existera särskilt "lugna" kapitel som är direkt barnvänliga. "Varnar" er i så fall om ett sådant undantag inträffar.

6. Oinbjuden

Geoffrey uppskattade det mönster de hamnat i, människoflickan och han. Han livnärde sig på henne varje natt, om hon lyckats masa sig till jobbet, och det visade det sig att hon gjorde – varje natt.

Man tyckte att flickan borde se mönstret i ritualen, och försöka bryta det genom att helt enkelt strunta i att gå till jobbet, men av någon anledning verkade det aldrig falla henne in. Kanske var hon för trögtänkt för att komma fram till det, eller så kanske hennes chef inte lät henne ta en endaste dag ledigt.

Oavsett vilken anledning hon hade, fick den honom att se ner på henne mer och mer för varje tillfälle han fick att träffa henne. För detta innebar antingen att hon inte hade någon hjärna att tänka med, eller att hon hade en men lät andra använda den till att styra henne med.

Så skulle aldrig en vampyr ha gjort…

Men så var ju Elina Edwards tack och lov inte en vampyr. Så synd det skulle vara att göra henne till en; vilket slöseri med gott blod!

Inte minst tänkte han på detta då han – för vilken gång i ordningen? – njöt av henne i parkeringsplatsens mörkaste hörn. Mm, som han älskade när hon fick sluta lite tidigare för kvällen!

Men han måste erkänna att hon inte var lika rolig att dricka ifrån nu som tidigare; energilös som hon numera alltid var, och ständigt blev mer och mer för varje gång de träffades, kämpade hon aldrig för mer än några sekunder, och var alltid tyst och lugn i ett desperat försök att bibehålla sin redan låga energinivå.

En annan sak han började inse nu var att han, allt eftersom flickan blivit svagare, börjat ta allt mindre blod ifrån henne. Han märkte att det blev allt svårare att tillfredställa sig på henne, och det skulle han bli tvungen att göra något åt.

"Det här går inte längre", hade Elina förklarat för honom otaliga gånger, och då syftat på att hennes "karriär" kunde bli lidande om hon skulle fortsätta att vara så trött och håglös, men nu kunde Geoffrey för första gången hålla med henne – av helt andra orsaker, förstås. Kanske borde han låta henne vila för en dag eller så… för att se till att han fortfarande kunde dra nytta av henne, och för att säkerställa att hon inte skulle dö bort av näringsbrist eller något annat som vore så typiskt mänskligt.

Han skulle tänka på det… om en vecka eller så.

Han var på väg att lämna henne, men som alltid tenderade han att dröja sig kvar för ett litet tag för att se till så att… ja, att ingen hittade henne och gav honom problem genom att ta henne till sjukhuset, till exempel… som den där irriterande, blåögde mannen velat göra för ett par tre dagar sedan!

Så lade han märke till att en klunga stupfulla ungdomar i nedre tonåren lämnade restaurangen han var utanför via bakvägen – visslandes åt en förbipasserande ung dam, även då minst hälften av dem måste ha noterat att hon höll en femårig pojke i handen, och att endast barnets uppmärksamhet var riktad på deras håll. Patetiska lycksökare, tänkte han irriterat. Han var väl gammalmodig, men en del av honom kunde helt enkelt inte anpassa sig efter de underliga vändningar mänskligheten ständigt tog med tiden. Vissa förändringar var väl till det bättre, men det gjorde det ändå inte så förfärligt lätt att vänja sig vid dem.

En hickning från klungan av ungdomar som vinglade fram drog tillbaka hans uppmärksamhet mot dem, och han fann att då en av dem förstrött letade efter sin bil som han trodde sig ha parkerat i närheten, upptäckte denne otursamme idiot Geoffreys övergivna byte.

"Hey, killar!" ropade han flinandes. "Titta vad vi har här!"

Vampyren förargades av pojkens tonfall, och ännu ilsknare blev han när alla de andra ungdomarna drog sig närmre, och började heja på varandra. Vem hade gett dem lov att betrakta hans ägodel, egentligen?

"Hej sötnos!" utropade en av killarna åt henne – uppenbarligen ignorerade de faktumet att hon var medvetslös och okapabel att svara, eller så hade ingen av dem uppmärksammat detta än – och drog upp henne på fötter så att hon vaknade till.

Elina kunde dock aldrig samla krafter nog att säga något, även om hon verkade vilja fräsa ut en lång rad med förolämpningar åt dem. Istället vacklade hon till när killarna började skjuta henne mellan varandra, babblandes om att hon såg bra ut, om de skulle ha lite kul, om hon var skön… De sjöng på sista raden, tänkte Geoffrey förargat. Om de inte slutade snart…

Så sträckte en av dem plötsligt fram handen och började slita i hennes blus, i ett uppenbart försök att slita av den. Flera av de andra pojkarna började hjälpa till.

Åh, nu jävlar!

Geoffrey var fly förbannad, och sköt fram ur sitt gömställe, bland skuggorna hukad vid sidan av byggnaden, för att infinna sig mitt i klungan av lusfräcka idioter bara sekunder senare. De hoppade till allihop av förvåning, men hann inte göra mycket mer än så innan han knäckt nackarna på hälften av dem.

"Rör henne inte!" utropade han rasande, förolämpad av vad de tagit sig friheten till. "Hon är min!"

Han krossade skallarna på den resterande halvan av ungdomar, snabbt och hänsynslöst. De hade alla hållit i någon del av Elina, men när den sista av killarna stelt föll över högen av sina precis lika stela kamrater, som ett plockepinn av dockor, föll hon likaså, och slog huvudet i asfalten.

Geoffrey hade kunnat fånga upp henne om han velat, men han hade inte brytt sig, det var ändå lika bra att hon skulle falla tillbaka in i medvetslöshet igen, så slapp han göra slut på henne också för att hon tittade på honom när han var på dåligt humör.

--

Morgonen närmade sig och Geoffrey drog sig tillbaka, och när han klev upp igen var han lika pigg som vanligt och på bättre humör.

Han beslöt sig för att dra sig bort till PiccaDeli som han gjort så många andra nätter, men inte för att han väntade sig att få se den delikata människoflickan där – det vore väl dårskap av henne att vara på jobbet, så trött som hon måste vara, och dessutom med en extra bula i huvudet efter igår natt – utan för att han tänkte hypnotisera restaurangägaren att ge henne ledigt i en dag, som ett experiment för att se hur mycket en god natts sömn och lugn och ro kunde påverka flickans kropp till att producera tillräckligt mycket blod för att ta igen det hon förlorat.

Geoffrey planerade nämligen att festa på henne ordentligt imorgon, som för att fira att han då känt henne i en vecka – eller känt och känt, de visste egentligen inte särskilt mycket om varandra, men det hörde inte dit – och han ville inte behöva avbryta sig mitt i alltihop bara för att flickebarnet fick för sig att kollapsa ihop och dö. Det passade sig helt enkelt inte.

Så svepte han alltså iväg till delikatessrestaurangen, på gott humör, men blev genast ilsken då han i dörröppningen mötte Elinas blick.

Vad tänkte hon med?! Hon kunde omöjligt klara av att jobba efter allt han gjort henne!

Det verkade som om den dumdristiga flickan precis slagits av samma tanke, för plötsligt kollapsade hon ner i sin arbetsgivares armar, och mannen ifråga såg fullständigt villrådig och obekväm ut med situationen då han försökte väcka upp henne.

Det här drog givetvis till sig stor uppmärksamhet bland restaurangens gäster; något som chefen för stället ogillade skarpt, men som Geoffrey inte lade märke till över huvud taget då han snabbt och smidigt stormade in bakom bardisken, dit mannen i trettioårsåldern lyckats släpa henne.

"Vad gjorde du med henne?!" exploderade Geoffrey anklagande och ilsket, i en vägran att kännas vid tankarna som sade honom att det nog snarare var hans närvaro som blivit för mycket för flickan.

"Jag gjorde ingenting; hon har inte mått särskilt bra!" hävdade restaurangägaren bestämt. "Och som kund får du stanna på andra sidan av baren, om jag får be!" tillade han strängt när han mötte Geoffreys blick.

"Varför lät du henne jobba då, när hon uppenbarligen inte varit frisk?" krävde han att få veta, utan att bry sig om vad mannen han talade till bad honom om. Han tänkte sannerligen inte acceptera att man missbehandlade hans tillhörighet.

"Det gjorde jag inte! Jag sa åt henne att hon borde gå hem och vila lite, komma tillbaka senare, men hon vägrade."

"Du tror inte att det kan ha någonting att göra med det faktum att hon knappt kunde ta sig till tunnelbanan i det skick hon var, ännu mindre ta sig tillbaka hit igen sedan?" väste han argt. "Ge mig henne!" beordrade han sedan, och slet den medvetslösa flickan ur restaurangens ägares fåfänga grepp.

"Vad tanker du göra med min anställda?" undrade den andre mannen häftigt.

"Jag för hem henne; någon borde göra det. Var bor hon?"

Så bra kände vampyren alltså den där människoflickan; visste inte var hon bodde ens en gång, även om hon varit hemma hos, eller åtminstone utanför hans hus ett antal gånger.

Den något ovänliga restaurangägaren gav ifrån sig ett ljud som var som en blandning av ett gurgel och en fnysning.

"Säg inte att du faktiskt förväntar dig att jag ska ge en vild främling information om min personal, när du tydligen inte-"

"Var bor hon?" Geoffrey spände blicken i honom när han frågade en andra gång, och mannen hade då helt enkelt inget annat val än att uppge adressen.

Blodsugaren svepte ut ur restaurangen så snart han blivit informerad, men insåg snart, efter att ha mottagit ett antal underliga blickar från olika håll och riktningar, att det antagligen inte såg särskilt bra ut för honom där han skyndade fram på trottoaren, bärandes på en slapp, medvetslös kropp... Han insåg att människor skulle kunna få för sig att ringa polisen, eller åtminstone börja prata om vad de sett, och folk skulle bli mer försiktiga...

Det spelade ingen roll egentligen; underligt nog hade han inte brytt sig särskilt mycket om det varit så att flickan i hans armar faktiskt var lika död som hon såg ut. Då hade han burit henne med stolthet, som sin trofé att visa upp, även om de underlägsna människorna inte hade förstått något av hans skeenden.

Som det nu var kände han snarare sig uppretad över att hon levde. Sina planer till trots kunde han knappast förneka att Elina i vaket tillstånd ställde till mycket mer besvär än vad hon var värd.

En bil svängde upp på gatan han gick längs, och efter en snabb, uppskattande blick på den – det var en mjukt spinnande Convertible, antagligen relativt nyköpt eftersom den trots lite smuts inte verkade ha minsta repa i lacken – klev han snabbt ut i dess väg och sträckte ut armen i tecken till föraren att han skulle stanna den.

"Vad fan håller du på med?!" utbrast föraren irriterad, eftersom han knappt hunnit bromsa i tid för att undvika kollision.

"Snygg bil du har", tyckte vampyren ignorant, men innan föraren – som faktiskt verkade vara minst tio år äldre än Geoffreys fysiska ålder – hann mjuka upp tillade han som i förbifarten: "Hoppa ur den."

Några sekunder gick då föraren höll på att inse vad som blivit sagt. När detta väl hände protesterade han så det stod härliga till.

"Inte en chans! Om det här är något slags rån skulle jag föreslå att du bär med dig vapen till nästa gång." Bilägaren lät förolämpad av tanken på att lämna sitt fordon, och gasade och svängde för att komma runt den ovänliga främlingen, men vampyren ställde sig snabbt i vägen för honom igen.

"Åh, jag har vapen", lovade Geoffrey med en kall stämma och såg hotfull ut, men kunde inte döda människan som han velat: han ville ju inte dra till för mycket uppmärksamhet kring alltför många mord på senaste tiden, det skulle bara komplicera en del.

Dessutom ville han inte låta sig själv bli för beroende av blodet han intog. För medan blod givetvis gjorde dig starkare så länge du fick dricka, kunde du bli väldigt svag väldigt snabbt om du inte fick i dig så mycket av den mörkröda vätskan som du kommit att kräva. Geoffrey hade hört om vampyrer som vant sig så pass mycket vid att dricka lika ofta som människor åt, att de sen inte kunde klara av att gå längre än ett dygn utan att tömma en människa. Och det visste han att han mycket väl skulle kunna bli tvungen till, så han försökte som sagt att inte binda upp sig själv för mycket.

Innan han träffat Elina hade han utan större problem kunnat gå drygt en vecka mellan varven då han tömde människor, vilket var mer än vad de flesta vampyrer som höll till i storstäder kunde; de tenderade att unna sig att dricka relativt ofta. Geoffrey hade däremot alltid varit taktisk, och fann att det alltid var bättre att tänka långsiktigt än att bara göra sådant som förnöjde och tillfredställde honom för stunden. Han var en överlevare där andra misslyckades.

Men som det nu tvivlade han på att det skulle gå särskilt bra att undvika att dricka på så lång tid, skulle snarare tippa på att han klarade sig i fem, max sex dagar innan det började gå utför.

Inte för att han skulle kunna svälta ihjäl, inte direkt i alla fall. Men hans tillstånd skulle otvivelaktigt förvärras för varje timme han behövde klara sig utan blod längre än vad han vant sig vid. Till slut, om det hela gick till det extrema, skulle alla vampyrer kunna helt mista kontrollen över sina förmågor om de fick hungra, och mista besinningen över sig själva, börja bete sig som en ny vampyr förväntades bete sig efter bara några dagar: frossa, helt utan planer, helt utan eftertanke. Skillnaden var att en avvänd vampyr som fick ett återfall i de allra flesta fall inte kunde trappa ner igen.

Aldrig att Geoffrey skulle utsätta sig själv för något sådant, tillåttas tappa kontrollen helt på det sättet! Nej, det dög inte.

Istället gick han motvilligt med på sitt eget resonemang att han skulle kunna hypnotisera mannen; han skulle ändå inte sakna det blodet, som av lukten att döma var simpelt 0+. Och på det här sättet skulle inte den här människans döda kropp kunna kopplas till honom om en olycka hände… om Elina hände…

Så han lät sin blick sjunka allt djupare in i den människa han hade framför sig, tränga sig in i hans inre, försätta honom i trans och sedan komponera ihop det han ville att mannen skulle minnas av natten. Det var lika roligt varje gång, och skulle nog aldrig upphöra att roa honom.

Så mindes mannen plötsligt att han varit ute på promenad med hunden när rackaren slitit sig. Han började halvjogga uppför gatan, ropandes namnet på en fantiserad fyrbenta vän. Men detta var inget Geoffrey alls brydde sig om, eftersom han redan fått in människoflickan och sig själv i bilen, och rusade motorn – som tack och lov spann nöjt istället för att hacka i protest.

Han hade inte bott länge i England, verkligen inte, men namnet på hennes gatuadress, Gresham Road, klingade bekant av någon anledning, och han fann att han hittade vägen dit utan problem. Det var faktiskt inte alltför långt ifrån hans eget kvarter, passade nog, tänkte han och sneglade på den medvetslösa flickan i sätet bredvid.

Hennes ytterdörr hade han däremot inte tänkt på, men tänkte att det inte skulle bli några problem att sparka upp den. Dock lade han märke till att den redan stod olåst; dörrspringan var helt tom – antagligen visste alla att det inte var värt det att bryta sig in i någon av lägenheterna i de här områdena. Lite synd faktiskt, Geoffrey hade inte haft något emot att lämna ett litet bevis på att han varit där…

Frågan var bara om flickan verkligen skulle ha insett att vampyren låg bakom de trasiga gångjärnen om det skulle ha hänt. Vissa människor var av den uppfattningen att vampyrer inte kunde ta sig in i ett hus oinbjuden. Det var en myt, som så mycket annat kring levande döda, antagligen påhittad av människor som i desperata tider försökte invagga sig själva i en smula säkerhet, försökte göra sina hem till trygga borgar. Vem vet? Det var så lätt för myter att slå rot för i tiden, då människor i regel alltid var villiga att tro på allt som skulle kunna vara till deras fördel.

Han bar flickan raka vägen in igenom hallen, och hittade sängen snabbt eftersom lägenheten inte kunde klassas som stor direkt. Han tänkte att människor nog föredrog mjuka, varma ställen att sova på. De var så hopplöst olika honom – något han var oerhört glad för eftersom det var hans ras som ägde alla de positiva, överlägsna skillnaderna.

Han fnös när han tänkte på det. Han fnös när han kastade en blick på den svaga, bräckliga varelse som nu låg på det ljusblå täcket på sängen framför honom. Hon var som alla andra av hennes sort, så ohjälpligt underlägsen, ett så hopplöst fall. Var hon ens värd att bli dödad av honom? Han började tvivla. Men det skulle han väl snart få reda på...

... Så vad säger man? You tell me! Review! Press the green button below and make my day! I have no idea why I type this all in english, though...
Anyway, ni fattar vad jag menar! Give me some feedback, 'k? Överväger nämligen fortfarande att lägga storyn på is tills vidare, men jag finns alltid här för reviews! *Blink, blink* :)