Rummet var en enda röra. Alla lådor var utdragna och sakerna slängda på golvet. Lucretia letade febrilt efter den idiotiska boken, hon måste hitta den innan hennes make kommer hem. Andy stod i dörröppningen, för rädd för att röra sig.

"Var har du gömt den?" skrek modern när hon hade letat överallt för fjärde gången.

Andy stod lika tyst, hon hade sänkt blicken för att slippa se på hur hennes mamma förstörde hennes rum och allting i det.

Lucretia gick fram mot sitt barn, tog ett stadigt tag om håret och slet upp det (tear it up). Ett hjärtskärande, ljust tjut hördes från dottern.

"Var är den djävla boken?"

Andromeda försökte få fram någonting annat än sitt smärtframkallade jämmer. Det tog ett tag men tillslut pekade hon mot ett hörn där en av golvbräderna var lösa. Hennes mamma släppte taget om hennes hår och stora testar med avslitet hår föll mot golvet.

Modern hittade tillslut boken, med färgglada bokpärmar och vackert illustrerade bilder inuti. Det är alltså det här som har förvridit huvudet på mitt barn, tänkte Lucretia.

Hon slog upp en sida på måfå. Bilden på sidan föreställde en flicka i skogen som pratade med smådjur. Helt orörlig i jämförelse med en trollkarsbild (så fånigt). Hon såg på de granna färgerna och tittade sen upp på Andy.

Hon strök handen över sidan. Det är det här som har förstört Andromeda, sa Lucretia till sig själv och beslutsamt tog hon tag i ett dussin sidor och drog ut dem.

"Mamma! Snälla! Jag ska inte läsa dem, jag lovar. Bara du inte har sönder den. Snälla." Tårarna hade börjat tränga fram i flickans ögon.

"Böla inte 'Dromeda, det passar inte för en dam." Modern lämnade det kaosartade rummet med boken och de utrivna sidorna, men Andy tog tid på sig att torka tårarna på ärmen innan hon följde efter.

När hon kom in i köket satt Lucretia på knä framför den öppna spisen och kastade in boksidorna bland lågorna. Hon rev ut fler sidor, mer bränsle till elden.

Andromeda stod och försökte hålla tillbaka tårarna. Om hon var stark kanske mamma skulle låta henne behålla en historia. Hon hoppades förgäves.

Lucretia fortsatte tills det inte fanns några fler sidor att riva ut och allt hon höll i var de tomma bokomslaget.

"K-kan jag få behålla den?" Andys röst lät svag och darrade lite men hennes mamma sa inte ett ord innan hon slängde in omslaget bland lågorna. Andy vågade inte säga något mer.

Elden slukade alla ord, alla bilder och med dem alla flickans drömmar och förhoppningar.

Modern reste sig upp, borstade av sig sot från kläderna.

"Det är för ditt eget bästa." Med de orden gick hon ut ur köket.

Andromeda såg på när boken brann upp tills det bara var en askhög kvar. En tår trillade ner för hennes kind innan hon sträckte sig in i eldstaden, kanske kunde hon rädda någon sida.

Askan var fortfarande varm.

Hon hoppades att det skulle finnas någonting, minsta lilla, kvar bland stoffet. Kanske, kanske kunde hon trolla fram någonting, hon var faktiskt häxa. Hon slött ögonen hårt och önskade att hennes mamma aldrig hade hittat boken. Om hon kunde få tiden att gå baklänges skulle hon göra så att hon aldrig nämnt sagorna i huvudtaget.

Askan låg fortfarande där, lika uppbränd som någonsin.

Andromeda såg på högen med tomma ögon. Hur kunde någonting så gott och vackert som sagor brinna så lätt?

Hennes mamma hade sagt att vara en Black var mycket bättre än en prinsessa. Det kunde inte stämma, för Andy kände sig så vilsen och obetydlig.

Sen såg hon det.

Ett vitt hörn stack upp från allt de svarta. En bit papper hade undvikit eldens lågor, den var inte större än hennes lillfinger men hon kunde se texten tydligt. Det var ett mirakel, eller kanske magi. Sagor kunde existera, drömmar kunde bli verkliga och hon kanske skulle få sin prins. Andy torkade de sista av tårarna. Mamma skulle aldrig få veta om det här, tänkte hon.

Hon läste orden på den räddade biten.

…and they lived happily ever after. The end.