Kriget var över! Hon satt stilla ett ögonblick och tog in orden. Kriget var över. Det var det här ögonblicket de hade väntat på. Det var för de orden som de hade setat och lyssnat efter på radion, i flera timmar, i flera månader.
Andy såg på sin make Ted. Han hade setat lika stilla som hon men ett leende hade börjar smyga fram i mungiporna. Sen började han skratta, det där vackra, klara skrattet som hon hade förälskat sig i på Hogwarts. Det hon inte hade hört på flera veckor för att de inte hade någonting att glädja sig över. Han skrattade av lättnad, de hade överlevt, alla tre.
Hon såg ner på sin dotter som hon höll i famnen. Barnets hår hade varit brunt, lite ljusare än hennes eget, sedan de hade packat deras saker och flytt från deras gamla hem. I nästan ett halvår hade de varit på rymmen undan Dödsätare och mugglarhatare. Nu hade Doras hår ändrat färg som vanligt. Trotts att hon inte var mer än åtta år var hon en skicklig metamorfus, hennes hår började lysa i onaturliga färger och ögonen glittrade av guld. Snart klingade även Doras skratt, ett ljust flickaktigt skratt.
Andromeda slog armarna om sin make och dotter. De levde och kriget var över.
Hon såg sig omkring med glädjetårar rinnande ner för kinderna. De satt i ett litet hus mitt ute i skogen, familjen var de enda människorna på flera kilometers radie. Vardagsrummet hade bara en slocknad eldstad, radion på golvet och en ensam fåtölj. Andy satt där med Dora i knätt och Ted på armstödet.
Det var så lite, så simpelt men det var hennes värd. Alla hennes sagodrömmar hade gått i uppfyllelse, hur dumt hennes mor än hade tyckt att de var.
Ted hade varit hennes prins och hon mindes den kvällen för flera år sedan, när han hade väntat på henne utanför hennes fönster med hennes kvastkäpp. Han hade sett på henne som om hon var hans prinsessa, som om han skulle ge upp hela sitt kungadöme för henne. Vilket var lite ironiskt med tanke på att det var hon som gav upp namnet Black för honom. Den natten hade de flugit iväg på varsin kvast med månen ovanför dem och med deras lyckliga slut framför dem.
Nu var de kung och drottning i sin egen värld och i deras egna ögon. Dora var deras älskade lilla prinsessa.
Huset kanske inte hade mer än två rum men allting var perfekt i det ögonblicket. Andromeda satt på tronen till hennes eget drömslott, för det var så det kändes. Hon kunde aldrig önska sig mer.
Lappen i hennes ficka hade visserligen brända kanter men texten var fortfarande tydlig.
A/N: Efter att det har varit dött här i… tja, länge… går det nu i hundrasjutio. Den fjärde och avslutande delen kommer snart. De blev ganska korta kapitel, förlåt för det, men jag hoppas att ni tycker att de är bra i alla fall. Snälla, lämna en kommentar, alerta, lägg till bland favoriter eller vad ni nu känner för!