Här kommer nästa kapitel! Okej, vill bara klargöra några saker först.
För det första så är den här sidan väldigt främmande för mig, så allt blir inte riktigt som jag tänkt mig. För det andra så blir kapitlena väldigt korta. Jag lägger ut denna fic på fler ställen, och där blir de inte så korta som här. Ska dock tänka på det inför nästa kapitel som jag skriver (kap 4).
För det tredje, tack I Wish I Was Mizz Cullen för din kommentar! :D Här kommer kapitlet:

KAPITEL 2

Efter ytterligare ett halvår började de prata om att flytta. Renesmee såg nu ut som en sjuåring och var kaxigare än någonsin. En eftermiddag när jag och Nessie hade varit ute och jagat stod hela familjen Cullen runt det stora matbordet i matsalen.
"Vad händer?" frågade jag förvånat.
Renesmee kilade fram till bordet och trängde sig in mellan Emmett och Alice för att ta sig en titt på vad det nu var.
"Vi ska flytta" meddelade Bella.
Jag stannade mitt i ett steg. Flytta?
"Va?"
"Vi ska flytta" upprepade hon.
Hennes röst lät underlig; tom på något sätt. Som om hon röjde undan alla känslor.
Jag tvingade mig att röra på benen och var med tre stora steg framme vid bordet. Föremålet som låg på det var en enorm karta.
Jag bara stirrade på den. Flytta. Vi skulle flytta. De skulle flytta. Vad skulle jag göra?
"Det är ditt beslut, Jacob" mumlade Edward.
Jo, jag visste det. Men hur skulle jag kunna lämna Renesmee? Jag hade svårt för att lämna henne ens för en sekund. Jag var tvungen att följa med. Flocken... eller det som skulle föreställa en flock - jag, Seth och Leah. Seth och Leah skulle bli tvungna att stanna. Jag kunde inte låta dem följa med, vart det nu var vi skulle.De behövdes i La Push.
"Vi vet inte än" sa Alice, som svar på en fråga jag inte hade hört. Det måste vara Nessie som undrat.
"Några idéer?" frågade jag rätt ut.
"Vi funderar på Saskatoon, Moncton och North Bay" sa Carlisle.
Jag nickade stumt. Naturligtvis hade jag inte varit i någon av städerna, så jag hade ingen åsikt.
"Jag... jag tror att jag måste till La Push och berätta" sa jag.
Carlisle nickade.
"Jag förstår att det här är svårt för dig, Jacob" sa han medlidande. "Jag önskar att vi inte behövde göra det här, men vi har stannat i Forks tillräckligt länge nu. Folk börjar undra."
"Jag vet" viskade jag.
Sedan försvann jag ut ur huset innan någon hann säga något mer.

Att övertala Seth och Leah var lättare än jag trodde. Det var inte lätt, men det var inte heller svårt. Fast, det kan ha berott på att Billy beordrade dem att stanna, men det behövde inte vara orsaken. Billy blev inte glad, men vad mer kunde man ha väntat sig? Han var min far, så hans reaktion var inte ett dugg konstig.
Själv visste jag inte vad jag kände. Det kändes som om jag, liksom Bella, försökte stänga av känslorna. Det kändes tomt.
La Push hade varit mitt liv. Jag hade vuxit upp här. Det var här mutt livs största äventyr, eller vad man nu skulle kalla det, hade börjat, för att sedan aldrig upphöra. Att leva med Nessie var ett äventyr i sig. Man blev hela tiden överraskad, fick nya upplevelser dygnet runt och det var oerhört spännande. Till och med simpla saker, som att hon helt plötsligt fick ett starkt behov av att städa köket (som redan var fläckfritt), förvånade mig.

När jag kom tillbaka, ungefär två timmar senare, stod allting kvar. Av någon anledning hade jag förväntat mig att alla möbler och allt skulle vara borta, påväg till det nya stället. Det nya stället jag inte ens visste låg.
"Vart går färden?" frågade jag.
"Moncton" svarade Renesmee, som kom skuttande nedför trappan.
"När?"
"Ikväll."
"Ikvä...?"
Jag stirrade stint framför mig. Vi skulle åka redan ikväll.
"Jacob." Bella stod plötsligt framför mig och tog mina händer i sina."Du kommer att kunna springa tillbaka och hälsa på. Jag kommer at följa med, för jag måste hälsa på Charlie, och jag kommer också att sakna flocken. Du klarar det här."
Jag såg länge in i hennes vackert gyllenfärgade ögon. Så mycket sades mellan oss, endast genom blicken. Jag älskade henne så otroligt mycket, även om det nu var på det mer vänskapliga viset.
"Tack, Bella" mumlade jag och kände hur jag till min irritation fick tårar i ögonen.
Bella slog armarna om mig och jag nöjde mig med att krama om henne tillbaka. Hon var lite för kort för att jag skulle kunna lägga kinden mot hennes hjässa eller något liknande.
Vi stod så en bra stund. Det kändes så tryggt, som om allt ar som vanligt. Känslan av att omfamna henne påminde mig så mycket om den tid då hon varit... borta. Min lyckliga tid, men hennes värsta.
"Vi är klara att åka nu" sa Edward milt bredvid oss.
Jag ryckte till och släppte Bella.
"Ska ni inte ha med er någonting?" undrade jag.
"Vi har ett hus där borta. Det är bara Alice som har tagit med sig sina saker."
Jag nickade.
Rensesmee kom fram till oss och sträckte ut händerna mot mig. Jag log svagt mot henne, lyfte upp henne i famnen och tvingade mig själv att fokusera på vad vi skulle göra. Resan gick tvärs över hela landet, vilket borde bli ganska tufft.
Ho lade sin hand mot min kind.
Är du okej?
"Ja, jag är okej. Nu åker vi."