BellasPOV

Jag gick fram längs skogsstigen, det gröna ljuset omkring mig var väldigt välkomnande. Egentligen förstod jag inte riktigt vad jag gjorde där, men jag kände att jag sökte efter något.

Plötsligt föll en ljusstråle ner genom de täta trädtopparna. Ett kraftigt gnistrande ljus dök upp precis där ljusstrålen var, ett gnistrande ljus som jag kände igen.

Jag började springa mot ljuset och jag märkte att det kom närmare. Jag ökade farten ytterligare och var tvungen att gripa tag i ett träd för att inte falla. Edward var här, det var inte möjligt. Ändå såg jag honom och jag hade bara några tiotal meter när jag plötsligt föll till marken.

Plötsligt fanns en hand framför mig, en smal, blek, vacker hand som inte längre gnistrade. Jag lyfte på huvudet och följde armen med blicken, över till axlarna och upp till ett smalt, vackert ansikte, täckt av ett eldrött hår. Jag mötte ett par stirrande, röda ögon och jag fylldes av en iskall kyla.

Victoria böjde sig långsamt framåt, grep tag i min handled och förde den närmare sig. Jag skrek…

"… Bella! BELLA!"

Någon skrek mitt namn men jag kunde inte höra vem det var genom det gälla skriket som ekade runt mig. Någon grep tag i mina axlar och skakade om mig, samma sekund insåg jag att skriket kom från min mun. Sedan ökade smärtan i min axel.

"Bella!"

"Bella!"

"Jacob, vad hände?"

Flera röster kom mot mig. Jag slutade skakas fram och tillbaka och lades mot den kalla marken.

"Jag vet inte", svarade Jacob förfärat. "Hon låg först där, plötsligt började hon skrika…"

"Bella, Bella, lugn", sa en kvinnas röst och två personer lades på mina armar, jag la märke till att jag legat och vridit mig i kramper. Skriket dog ut och jag la mig och andades tungt.

"Bella?" sa Jacob vädjande och la en hand på min axel igen. Jag kunde inte hålla tillbaka ett skrik nu.

"Jacob! Ta bort handen! Jacob!"

Handen slets bort från min axel och jag andades ut.

"Ring en läkare någon, hon måste in till sjukhuset", sa en ny röst som inte pratat innan, men som kom från min högra sida.

"Ne…. nej…." fick jag fram medan jag kipade efter luft.

"Bella", sa Jacob sorgset. Jag öppnade ögonen och mötte hans blick. Jag såg någon resa sig upp och springa iväg. Var var jag? Jag kände inte igen mig i liggande ställning. Det fanns inte många träd i närheten, ute i ögonvrån kunde jag se att det började ljusna, hur länge hade jag varit borta? Plötsligt kom jag på något viktigare.

"Charlie?" frågade jag snabbt medan jag långsamt började få ordning på andningen igen.

"Han vet inget än", sa Jacob lugnande och la försiktigt sin hand på min arm efter att jag lätt ryckt till.

"Sam! De är på väg!" ropade den personen som sprungit iväg och tydligen ringt efter ambulans.

"Nej", pep jag och satte mig upp tvärt utan att tänka efter. Jag kände hur alla stelnade till och stirrade på mig.

"Bella, nej!", sa Sam snabbt. "Emily, hjälp henne", sa han sedan medan jag började andas väldigt häftigt och en smärta spreds genom hela kroppen.

"Bella, lägg dig ner igen", sa Emily och försökte trycka ner mig mot marken, men det gick inte, det gjorde för ont. Jag började andas häftigare.

"Sam!" skrek Jacob och jag kände en varm hand läggas på min arm igen.

"De är snart här, Jared, spring ut och se till att de hittar, det är bråttom!" sa Sam bestämt.

Jag hörde någon skrika igen och förstod att det var jag igen, det gick inte att stänga inne. Mina ögon började svida samtidigt som jag kände flera rörelser omkring mig. Jag visste att jag inte skulle kunna överleva en sån här smärta. Jag hade bara känt något värre fysiskt tidigare och då hade Edward varit där och räddat mig, nu var han borta.

Jag kände att jag lyftes från marken och sedan att jag sattes på ett mjukare ställe.

"Jac… Jacob", fick jag fram och kvävde ett skrik.

"Jag är här Bella, jag följer med", sa han lugnt. Jag blev plötsligt mycket lugnare, ovanligt lugn, men innan jag kunde komma på anledningen till detta föll jag in i en tung dimma.