Ett alternativt Ringaren i Notre Dame II - Frollos öde.

PROLOG: Slutstriden i klocktornet; hur Frollo blev besegrad men överlevde. DEL 2.

Quasimodo och Esmeralda pustade ut på utomhuspassagen vid taket på katedralen, där Quasimodo hade sprungit med Esmeralda.

"Vad skall vi göra om Frollo kommer efter oss?", sade Esmeralda.

"Det är konstigt att han inte har gjort det än", sade Quasimodo. "Spring och göm dig! Jag går tillbaka och tittar efter."

"Han är beväpnad!", sade Esmeralda. "Är du säker på att han inte kommer att hugga ner dig?"

"Jodå", ljög Quasimodo, "alldeles säker. Du kan lita på mig."

Quasimodo gick tillbaka mot klocktornet, men varken han eller Esmeralda hann särskilt långt förrän domare Frollo dök upp med draget svärd. Quasimodo sade: "Frollo, lyssna på mig, låt bli det här!"

Frollo fortsatte framåt med blicken spänt riktad mot Esmeralda, som sprang för att komma därifrån. Han knuffade Quasimodo in mot väggen. Då knuffade Quasimodo tillbaka, och Frollo föll över kanten.

Quasimodo trodde först att han hade dödat sin fosterfar Claude Frollo, så han sjönk ihop och fick tårar i ögonen. Sedan torkade han tårarna och tittade ner, och såg att Frollo hängde sig fast i en blyränna vid taket med båda händerna. Frollo släppte med ena handen och försökte få grepp om en vattenkastare som fanns intill, men det gick inte så bra, och sedan började greppet runt blyrännan med andra handen att lossna, så att han måste hålla i sig med båda händerna igen.

"Frollo!", ropade Quasimodo. "Jag kan dra upp dig, men då måste du lova att du lämnar Esmeralda ifred och att du varken försöker döda henne eller mig eller Febus! Hör du det?"

"Ja!", ropade Frollo.

"Lova!", ropade Quasimodo.

"Ja, jag lovar!", ropade Frollo.

Då drog Quasimodo upp Frollo. Denne sjönk flämtande ihop på golvet bredvid Quasimodo, som såg på honom och inte visste vad han skulle säga eller göra nu. Frollo reste sig och såg på sin hand; han hade gjort illa den när han hängde i blyrännan. "Quasimodo", sade han, "hjälp mig att riva loss en remsa från manteln så att jag kan förbinda handen!" Quasimodo rev loss en remsa från Frollos mantel och lindade den runt hans skadade hand.

"Frollo", sade Quasimodo, "du har inte varit dig lik på sistone. Vad har hänt?"

"Har jag inte sagt det till dig?!", sade Frollo upprört. "Har du inte rent av sett det med egna ögon?! Jag är förhäxad!"

"Jag kan svära på att det inte är Esmeraldas fel!", sade Quasimodo. "Förresten, kom ihåg att du lovade att inte skada henne, glöm inte det nu bara för att du är upprörd."

"Det var visst hennes fel", muttrade Frollo och ställde sig med armarna i kors lutad mot väggen och såg sur ut.

Nu började Esmeralda närma sig. Hon hade så sakteliga börjat smyga tillbaka redan när hon hörde Quasimodo erbjuda sig att dra upp Frollo. Hon stannade och tvekade, för hon var inte säker på att hon kunde betrakta Frollo som oskadliggjord. Frollo stirrade på henne, sedan vände han bort blicken på ett demonstrativt sätt.

Samtidigt hade Febus tagit sig upp för trappan och letade efter Esmeralda. Han hittade den gamle ärkediakonen Dieudonne, som låg på golvet och just höll på att försöka resa på sig. Febus drog upp honom och frågade: "Var är Esmeralda?"

"Jag vet inte. Frollo har blivit galen! Jag tror de sprang ditåt…"

Dieudonne pekade och Febus sprang ditåt. Han förstod snart att han hade sprungit åt rätt håll, för han hörde ett gällt skrik och såg att Frollo höll fast Esmeralda. Quasimodo stod bredvid och drog i Frollos arm och ropade:

"Frollo, släpp henne! Du lovade ju…"

"Släpp mig, din usle edsbrytare!", sade Esmeralda.

Febus sprang fram till dem. "Undan, Quasi!", sade han. "Du står i vägen!" Quasimodo backade några steg, hälften frivilligt och hälften för att Febus helt respektlöst föste honom bakåt. Sedan gav Febus Frollo ett hårt slag i huvudet så att han svimmade. Quasimodo tog emot honom i fallet, medan Febus och Esmeralda slängde sig i varandras armar.

"Så synd att även riktiga banditer och inte bara oskyldigt anklagade har fristad här i kyrkan", sade Febus och kastade en blick på Frollo. "Hoppas inte den uslingen lyckades skada dig?", fortsatte han, nu med blicken på Esmeralda.

"Nej då, det är ingen fara med mig", sade Esmeralda. Sedan kramades hon och Febus igen, medan Quasimodo satt och höll i Frollo.

"Hoppas han inte dog av det där", sade Quasimodo lågt.

"Det kan han inte gärna ha gjort", sade Febus medan han långsamt släppte Esmeralda, "men inte skulle jag sörja ifall han gjorde det."

Febus och Esmeralda gick nerför trappan, och efter dem gick Dieudonne och Quasimodo, som hjälptes åt att bära den fortfarande medvetslöse Claude Frollo. Sedan föste Dieudonne och Quasimodo in Frollo i en liten skrubb, och Dieudonne bad Quasimodo att hämta rep. Quasimodo pilade iväg.

"Alltså, det där att han skulle vara besatt av Djävulen tror jag inte en sekund på", sade Febus. "Det låter mest som en undanflykt som han drog till med för att slippa ta ansvar för sina handlingar."

"Du hörde inte när han sade det", sade ärkediakonen, "och inte vad han sade efteråt heller, och även om jag skulle kunna redogöra för det så har du inte känt honom lika länge som jag, och du har inte heller…"

"Tack, det räcker", sade Febus.

"Om han nu är besatt så är det i vilket fall både lögnaktigt och oförskämt att påstå att det är mitt fel", sade Esmeralda.

"Så klart att det inte är ditt fel", sade Dieudonne. "Om det vore så skulle väl knappast Den Onde ha försökt styra honom till att döda dig, förutom att nästan bränna ner hela Paris?"

"Kom, Esmeralda", sade Febus, "vi går ut och låter de där tokdårarna vara ifred."

Febus och Esmeralda gick ut, och folket som stod utanför katedralen hurrade. Paret höjde och sänkte armarna i takt med hurraropen, eller det kanske var det hurraropen som höjdes och sänktes i takt med deras armar. Sedan ropade Clopin:

"Nu är det Quasimodo som fattas för att hjältetrion skall bli komplett! Den här gången ska vi inte kasta ägg på honom, eller hur gott folk?"

"Nej!", ropade folket.

"Och inte tomater heller?", ropade Clopin.

"Nej!", ropade folket igen.

"Så, vill vi att Quasimodo skall komma ut så att vi kan hylla honom på riktigt som en hjälte av hans kalliber förtjänar?"

"Ja!", ropade folket.

Esmeralda log och sprang in i katedralen.