Nytt kapitel! Själv är jag ganska förtjust i det, hoppas ni blir det också.

Telefonens gälla ringsignal slet henne obarmhärtigt från hennes drömmar. För ett par sekunder så tittade hon sig bara förvirrat omkring, och fann sig själv inte så oväntat hemma i sin säng, där hon alltid sov. Som tur var låg telefonen på nattduksbordet.

"Hej Sookie", sa Sams röst i andra änden. Hon hälsade yrvaket.

"Förlåt om jag väckte dig, kan du ta ett tidigare pass idag? Arlenes barnvakt är sen och..."

"Inga problem, jag fixar det."

Hon la på luren och sjönk tillbaka ner i den mjuka madrassen. Hon var inte säker på om hennes drömmar hade förbättrats eller förvärrats. På sätt och vis kunde hon inte förneka att drömmen hon nyss haft var behagligare än hennes mardrömmar, men... Eric var den sista hon ville drömma om just nu. Trots att han bara var ett foster av hennes fantasi, så hade hon en känsla av att den riktiga Eric skulle ha sagt samma sak. Men det var hans blod som orsakade det här, så vad kunde hon förvänta sig? Såklart det verkade till hans fördel.

Hon tog tag i sig själv och tvingade sig upp i sittande ställning, för att se det från den ljusa sidan så hade hon knappt tid att tänka mer på sina drömmar om hon skulle ta första passet. Men när hon åt frukost kunde hon inte släppa tanken på att hon på något vis kände för att göra något galet, något... annorlunda, något som skulle kännas. Hon kunde fortsätta som den arbetsnarkoman till zombie hon varit de senaste veckorna, men de senaste dagarna hade en röst inom henne börjat göra sig hörd, en röst som snart skulle börja skrika i vanmakt om hon inte fick känna något verkligt och meningsfullt igen. På något sätt visste hon att hon var tvungen att ge utlopp för detta nya behov, men ännu visste hon inte hur.

Hon kom till Merlotte's lagom för lunchrushen, och fick sätta igång att jobba direkt. När hon tog emot beställningar och serverade märkte hon att hon kände sig underligt avskärmad från gästerna. Bon Temps invånare var knappast perfekta, men hon hade alltid känt sig som en av dem. Nu... visste hon inte riktigt. Även om hon varit telepatisk så hade hon trots allt varit människa, nu visste hon bättre, och det verkade som om blotta vetskapen hade skärmat av henne från dem. Även gästerna verkade se på henne annorlunda, hon hade alltid varit galna Sookie, men ändå en av dem, av någon anledning var det som om även de såg henne som en främling. Hon försökte skaka av sig känslan, men den fanns fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet.

När hon väl uppmärksammat denna känsla av utanförskap så hade hon svårt att sluta tänka på det, och det gjorde henne ännu mer beslutsam om att hon måste göra något, vadsomhelst, för att få uppleva något genuint, något levande istället för att känna som hon tittade på omgivningen inifrån en bubbla.

Hon hade hoppats att Tara skulle komma in innan hon gick av sitt pass, deras vänskap hade gått igenom så mycket att hon hade hoppats att den skulle kunna överleva det här också, men när hon hade tio minuter kvar hade Tara fortfarande inte dykt upp. Hon gjorde sig redo för att gå när Sam kom fram till henne.

"Tack för att du kunde komma in tidigare idag Sookie."

"Det är jag skyldig dig Sam", sa hon med ett leende. Det verkade som om han hade något mer att säga, men inte visste riktigt för han skulle uttrycka det. Han skruvade lite på sig och hon väntade.

"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, du verkar må bra men... jag har en olustig känsla bara, du är väl försiktig? Du skulle väl inte göra något... dumt?"

Hon gav honom en förvånad blick, hon visste att Sam brydde sig om henne, men med tanke på att det inte fanns något sorts hot mot henne var det underligt av honom att komma med sådana förmaningar. Samtidigt undrade hon om hans olustiga känsla hade något att göra med den underliga känslan av utanförskap hon haft hela dagen.

Hon la en hand på hans arm, något som hon hoppades var en trösterik gest och log.

"Vad skulle kunna hända? Jag gör inget annat än att sova och arbeta." Tanken var att hon skulle låta lite sarkastisk, men en bitterhet smög sig in i rösten.

Sam såg fortfarande väldigt tveksam ut, men hon gav honom inte en chans att svara utan vände sig om för att gå.

På vägen hem tänkte hon på det hon sagt, och insåg hur sant det var. Hon hade inget liv, trots att det gått nästan en månad sedan hon kom tillbaka till Bon Temps. Åter igen kände hon för att göra något galet, men till skillnad från tidigare så verkade det nu uppenbart vad hon måste göra. Hon ville leva, känna adrenalin i kroppen igen, och hon kände till det perfekta stället för något sådant.

Istället för att gå och lägga sig direkt när hon kom hem så började hon leta igenom garderoben efter något passande. Längst in hittade hon en enkel röd halterneck klänning som slutade strax innan knäna, tajt upptill, men vidare nertill Hon visste inte när hon köpt den, men den kändes helt rätt för tillfället. Hon borstade snabbt håret och satte upp det, men lämnade några slingor som fick hänga ner i ansiktet. Eftersom hon tagit igen sömn på senaste tiden så var påsarna under ögonen inte lika påtagliga, hon var fortfarande blek, men det gjorde sig faktiskt ganska bra till det röda tyget, och det lite rödare läppstiftet hon använt. På det hela var hon faktiskt nöjd, hon såg bra ut, kunde till och med hon erkänna. När hon satte sig i bilen och körde mot Fangtasia var hon full av förväntan.

Hon hade ingen direkt plan, hon visste bara att så fort hon fått idén hade hon känt en kittlande känsla i magen som hon inte känt på länge. Spänning, förväntan. Hennes besök på Fangtasia hade inget med Eric att göra egentligen, hon var fortfarande besluten att hålla honom utanför hennes liv, men hon hoppades ändå att hennes besök skulle reta honom lite, det förtjänade han. Hon tänkte inte åka dit för honom, men kanske... för något annat. För spänningen, kanske skulle hon träffa någon. Det var en del av det hela att inte veta, att inte ha någon plan. Att göra något så olikt det som vanligen var hon. Hon var redan hög på själva idén, och det kändes underbart, som om hon vaknat upp ur en djup sömn. Någonstans inom henne undrade hon om det här kunde räknas som "något dumt" som Sam bett henne att hålla sig undan för, men hon bestämde snabbt att det inte gjorde det.

Sist hon såg Fangtasia hade det knappast varit i så gott skick, men Eric hade varit snabb med att återföra det till sin forna glans, det var redan kö utanför. Någonstans inom sig var hon rädd att hon skulle tappa modet om hon var tvungen att vänta för länge. Det visade sig att hon inte behövde oroa sig, vissa kanske fick stå i kö hela natten, men för unga kvinnor gick kön förvånande snabbt, ett fenomen hon hittills varit ganska omedveten om eftersom hon aldrig egentligen gått på klubbar. I öppningen stod en kvinnlig vampyr klädd i läderkjol och ett åtsittande linne som såg uttråkad ut, hon brydde sig inte ens om att kolla leg på ungdomarna som gick in. Uppenbarligen kände inte vampyren igen Sookie heller, utan släppte in henne utan att egentligen titta på henne.

När hon gick in genom dörren sköljde en våg av blandade känslor och minnen över henne, dels välbehag, det kändes verkligt och spännande, men även rädsla för första gången sedan hon fått vad som verkat en brilliant idé. Några av hennes värsta mardrömmar utspelade sig på just denna plats, hon kunde peka ut den exakta platsen där den sönderbrända Russel suttit medan hon vaktade honom. Fangtasia kändes trots det som en annan plats just nu, fullt av besökare och musik. Trots att hon satt upp sina mentala barriärer kunde hon inte låta bli att även känna av besökarnas upprymda sinnesstämning. Besökarna var av en väldigt blandad skara, vampyrer, vampyrgroupies, äventyrssökande ungdomar, och vem vet vilka andra varelser. Vid det här laget litade hon inte på att något av det hon trott var myter skulle förbli det. Naturligtvis skannade hon även klubben efter Eric innan hon gick in, men "tronen" på scenen var tom och hon såg honom ingen annanstans heller. Fint, han kanske inte ens var här ikväll, då behövde hon inte ens se honom.

När hon trängde sig fram genom massan för att komma fram till baren så vände sig en del ögon efter henne, till sin egen förvåning kände hon sig inte speciellt obekväm med det.

"En gin och tonic", sa hon till bartendern, ytterligare ett nytt ansikte. Kanske kunde hon komma igenom kvällen utan att stöta på någon hon kände igen.

De flesta av gästerna höll till på dansgolvet, så hon satte sig på en av barstolarna för att sippa på sin drink en stund. Hon var inget stort fan av alkohol, men det passade hennes äventyrliga sinnesstämning.

Det dröjde inte länge förrän platsen bredvid henne blev upptagen av en mörkhyad man med sitt svarta halvlåga hår i små tunna flätor som log mot henne när han slog sig ner. Han hade stora kastanjebruna ögon och finlemmad kropp, mer smidighet än styrka, men fortfarande av imponerande längd. Onekligen måste han också vara vampyr, för hans sinne talade inte till henne överhuvudtaget.

"Du ser ensam ut, så jag tänkte att jag borde varna dig... Det finns många verkligt dåliga män på en klubb som den här som skulle kunna säga vad som helst för att få göra dig sällskap", sa han med en mörk förtrolig röst, med en underton av lekfullhet. Hon låtsades tänka över det han sa och anlade ett lite bekymrat ansiktsuttryck, medan hon fortfarande log.

"Tack för varningen främling, hur ska jag göra för att kunna undvika dessa... dåliga män?"

"Åh, det bästa vore förstås om du kunde hitta någon som kunde agera som ditt sällskap, till exempel en mörk stilig vampyr, det skulle skrämma bort de dåliga männen, och dessutom skulle du förstås inte behöva vara ensam längre." Han log bredare och blinkade åt henne.

Hon tvivlade inte på att han hade sina egna avsikter att komma fram och prata med henne, hon var osäker på om hon någonsin skulle tänka gott om en vampyr igen, men hon brydde sig egentligen inte. Han hade fångat hennes uppmärksamhet och hon tyckte om hans sätt. Dessutom hade den kittlande känslan spridit sig i kroppen, och den dunkande musiken drog i hennes kropp, fick henne att vilja dansa.

"Det bästa vore förstås om du bjöd upp mig för att dansa, då skulle ingen av de dåliga männen ha en chans att komma åt mig", föreslog hon.

Någonstans var hon djupt chockad över sitt beteende, hennes tiden med Bill hade förstås gjort henne lite modigare, men att flirta var fortfarande ett väldigt avlägset beteende. Det här var en ny Sookie hon inte en sett förut, och den nya Sookie ville dansa med en mörk främling till gryningen, ville känna musikens rytm i hela kroppen. Delvis drogs hon nog med i stämningen hon inte kunde stänga ute, men en del av henne ville verkligen det här.

"Nöjet är helt på min sida...", sa främlingen och höll ut en hand mot henne. Hon tog den och följde honom till det fullpackade dansgolvet. Förutom den dansande massan så såg hon Erics leksak Yvetta dansa runt en påle i en i stort sett genomskinlig klänning med endast lacktrosor under. Underligt nog verkade Yvetta av alla människor faktiskt känna igen henne, för hon stannade kort upp gav henne en lång blick innan hon återgick till dansen, om man nu kunde kalla den det. Hon hoppades att hon och Eric var lyckliga tillsammans, de förtjänade varandra.

Hon glömde snart bort Yvetta, när hon och främlingen utan namn började röra sina kroppar i takt till musiken. Till en början mittemot varandra med en halvmeters avstånd, men sedan närmare och närmare... Hon förlorade sig i musiken och i sina rörelser, i sin partners rörelser. Men hon rörde honom aldrig mer än flyktigt, det var inte honom hon var ute efter egentligen, endast rushen. Dansen började just bli intressant, när en vit kompakt massa plötsligt skilde dem åt. Till en början såg hon bara en rygg, men det blev snart klart vem den tillhörde.

"Om du har någon som helst önskan att leva längre än till soluppgången lämnar du den här klubben omedelbart och kommer aldrig tillbaka. Hon är min."

Erics rasande ögon sköt blixtar medans hans röst var dödligt lugn, men de blottade huggtänderna sände ett klart buskap. Hennes främling såg förvånat på Sookie och sedan på Eric. Han stelnade till i kroppen och backade undan samtidigt som han bugade kort.

"Förlåt mig Eric, jag visste inte."

Hon hade inte ens en chans att se vilket håll han försvann, plötsligt var han bara borta. Tydligen var det ingen tvekan om att Eric fått tillbaka sin maktposition. Egentligen brydde hon sig inte alls vart den fega främlingen försvunnit, hon var minst lika rasande som Eric.

"Vad i helvete tror du att du håller på med?"

Människorna (och vampyrerna) runt omkring dem hade slutat dansa nu och riktade istället sin fulla uppmärksamhet mot dem, på minst en meters avstånd ifrån dem vill säga. Eric verkade inte lägga märke till dem, eller mer troligt brydde han sig inte. Utan att säga något eller ens titta på henne tog han tag om hennes överarm och trots hennes protester drog han henne bort från dansgolvet och knuffade in henne på hans kontor med en sådan kraft att hon var tvungen att ta stöd mot skrivbordet för att inte ramla omkull. Han smällde igen dörren efter dem. Till slut riktade han sin blick mot henne, en blick så rasande att hon skulle ha backat ännu ett par steg om hon inte redan stod med ryggen mot skrivbordet.

"Vad jag håller på med? Har du blivit självmordsbenägen? Du praktiskt taget kastade dig över honom! Vad tror du skulle hänt om han smakat ditt blod? Tror du att han skulle slutat förrän han tömt dig? Kanske han skulle låta sina vänner smaka också innan han tömde dig helt, kanske borde jag låta honom, då kanske du skulle förstå att vampyrer inte är något man leker med."

Samtidigt som han talade kom han allt närmare tills han stod alldeles intill henne. Det hade nästan varit bättre om han skrek, men det gjorde han inte, han var helt klart arg, men åtminstone hans röst var behärskad. Av hans blick att döma var hon nästan rädd att han skulle ta tag i henne och kasta in henne i väggen. Hennes hjärta dunkade fortare än hon kunde minnas att det någonsin gjort, men hon gjorde sitt bästa att för att låta lugn när hon talade.

"Om jag vill låta honom smaka mitt blod är det mitt beslut, inte ditt." Hon svalde, hennes röst var kanske inte helt stadig, men hon såg honom rakt i de rasande blå ögonen, som liknade ett vildsint hav.

"Inte på min klubb", sa han kort. Han morrade tyst, men vände sig sedan om och började gå fram och tillbaka i rummet innan han stannade upp en bit ifrån henne den här gången. Kort undrade hon om det var för att han var rädd att tappa kontrollen och faktiskt göra henne illa annars.

"Så länge du tillhörde Bill så gav det ett visst beskydd, men det gäller uppenbarligen inte längre. Så därför tillhör du nu mig, det är enda sättet att hindra andra vampyrer från att smaka ditt blod och få reda på vad du här. De skulle antagligen inte förstå vad det handlade om, men smaken skulle göra det omöjligt för många unga vampyrer att hejda sig själva."

Hon var mållös, och stirrade på honom med halvöppen mun. Hon hade lärt sig snabbt att det var så det fungerade i vampyrsamhället, vampyrer och deras människor. När Bill kallat henne sin hade hon tyckt att det på sätt och vis ändå var ganska kärleksfullt, men det var en helt annat sak med Eric.

"När ska ni vampyrer lära er att jag inte är någon leksak ni kan utnyttja som ni vill? Jag tillhör mig själv och ingen annan."

Hon var så arg att tårar började stiga upp i ögonen. Trött på att bli behandlad som en bricka i ett spel. Hon skulle aldrig ha låtit den där vampyren dricka av henne, hon hade bara... Nu efterhand var hon inte säker på vad hon gjort. Vad det än var som uppfyllt henne rann det ur henne nu när hon insåg vad hon gjort.

Eric hade varit tyst en stund nu, och studerade henne noggrant. Långsamt kom han närmare igen. Något verkade ha gått ur honom också, han var mer som han brukade vara, lugn.

"Jag vill bara beskydda dig Sookie, om någon fick reda på vad du är... Tro mig, de skulle inte bry sig om vad du ville. Jag är fortfarande Sheriff och rykten sprider sig fort, om de tror att du tillhör mig kommer det att vara nog för att skrämma bort de flesta. Det handlar om din överlevnad, så snälla lyssna i alla fall." Hans röst lät förvånande omsorgsfull. Hans ögon stirrade inte längre på henne med samma raseri, utan med något annat hon inte kunde avgöra vad det var. Det var inte första gången hon önskade hon kunde höra hans tankar, hon var aldrig säker på om han spelade spel eller helt enkelt var uppriktig, kanske båda delarna. Vad han och hon ansåg vara hennes bästa var sällan samma sak.

Men han hade en poäng och hon tvekade.

"Och om jag vägrar?"

Han ryckte på axlarna.

"I ärlighetens namn spelar det inte så stor roll vad du säger, få vampyrer bryr sig om vad en människa säger om saken."

Hon tryckte ner en ny våg av ilskna känslor, han gjorde det inte lätt för henne, men hon antog att han hade rätt. Kanske spelade det även in att hon i efterhand insett att flirta med en främmande vampyr inte varit hennes smartaste drag, men hon ångrade det inte, den här kvällen var fortfarande den första på länge då hon känts sig levande.

"Fint. Men du har fortfarande ingen talan om hur jag lever mitt liv Eric."

"Jag inte ens försökt, det var inte jag som sa åt dig att komma till min klubb, men jag antar att det bara var en tillfällighet, det är trots allt bara en och en halv timmes körning och du går ut på klubbar hela tiden... Det kan absolut inte ha haft något med mig att göra."

Det fanns något självbelåtet i hans leende och medan han pratade hade han smidigt lagt armarna på varsin sida så att han lutade sig mot skrivbordet, fångade in henne. Hon svalde, hon trodde aldrig att han skulle skada henne, åtminstone inte om det inte fanns tillräckligt mycket för honom att vinna på det, men efter att ha sett honom så rasande för bara en liten stund sedan... Ändå bestämde hon sig för att inte låta honom komma undan med det. Hon puttade bort hans armar, eller rättare sagt så lät han henne kanske göra det.

"Innan du kom och störde, så minns jag att jag hade en läcker mörk vampyr som dansande intill mig i mörkret..." Hon tog ett djupt andetag och lutade sig närmare istället för att backa. "...han, var en väldigt bra orsak för att komma hit. Vem vet, om jag skyndar mig kanske jag kan möta upp honom på parkeringen."

Hon hade bara velat provocera honom egentligen, hon övervägde det inte på allvar. Men hennes ord fick större effekt än hon trott, det leendet funnits där försvann och hans ögon förändrades, i dem brottades ett antal känslor hon inte kunde sätta ord på. Hon blev överraskad över hur mycket tillfredställelse det gav henne att hon lyckats komma ut vinnande ur deras lek. Hon log för sig själv och började gå mot dörren, bort från honom.

Hon kom ett par steg innan hon kände hur han greppade tag i hennes överarm igen och drog henne intill sig, hårt. Hon hann inte ens protestera.

"Om han så mycket som rör dig, dödar jag honom."

Det var ett enkelt konstaterande, inte ens ett hot. Innan hon hade tid att komma med svar på tal la han andra handen på hennes rygg och pressade sina läppar mot hennes.