Nytt kapitel! När jag såg att det faktiskt verkade finnas några anonyma besökare där ute (bland annat från Costa Rica, så okej, många av dem kanske bara hamnade här av misstag) blev jag sporrad att skriva vidare lite extra fort, så jag kan komma till "the good parts", så att säga. Finns ni där ute, så lämna gärna en kommentar, jag tänker nog fortsätta skriva hursomhelst, men en liten kommentar, hur liten den än må vara, gör det alltid lite extra roligt. Enjoy! (eller lid er igenom det om ni nu hatar alltsammans).

Hon ville egentligen inte kalla det en kyss, för sättet han tryckte sina läppar mot hennes hade ingenting med tillgivenhet eller ömhet att göra, det var en brutal blandning av raseri svartsjuka och passion. Hon trodde det fanns mer känslor i den enda gesten än hon kunnat avläsa från honom på hela kvällen, trots att han inte hunnit mer än trycka läpparna mot henne, bestämt men flyktigt, innan hon knuffade bort honom. Men hans läppar hade gjort ett intryck, underligt nog kändes det som han med den gesten som inte ens kunde kallas kyss, hade blottat sig för henne. Där fanns ett maktbegär, men också en ny sorts sårbarhet. Hon skrek ut i frustration.

"Du kan inte bara våldkyssa mig när du känner för det Eric!"

Hon kunde lika bra ha inbillat sig att han faktiskt hade känt något nyss, för nu var hans ansikte hårdare än någonsin, strängt.

"Så provocera mig inte. Du må inte vara min i ordets sanna innebörd, men jag tänker inte låta dig göra mig till åtlöje genom att springa efter någon lågt stående varelse på min egen klubb."

Hans röst var kall, avskärmad. Han såg ut som en sann vampyr med andra ord.

En kort stund stirrade de endast varandra i ögonen, innan hon insåg att det var en kamp hon inte kunde vinna och marscherade ut därifrån, den här gången försökte han inte stoppa henne.

Det var antagligen många som följde henne med ögonen när hon lämnade Erics kontor. Men hon gick raka vägen ut till parkeringen med snabba steg utan att se sig om. Hon stannade inte upp förrän hon satt i bilen. Händerna skakade för mycket för att hon skulle kunna få in nyckeln i tändningslåset, och hon insåg att hon måste stanna upp och andas. Det var bara så mycket känslor som strömmade genom henne, vad hade egentligen hänt nyss? Och vad hade hon egentligen tänkt när hon åkte hit? Det var Erics klubb, och den var full av vampyrer, det var som gjort för problem och kunde omöjligen leda till något bra. Nu kallade Eric henne sin, och han hade kysst henne, igen. Men till hennes förvåning sjönk ilskan bort relativt fort, kvar fanns frågan, vad var det hon hade känt från honom? Hon kände sig övertygad om att det inte endast var Eric bete sig som en skitstövel hon sett ikväll. Visserligen utnyttjade han såklart situationen, men han ville skydda henne, och för en sekund var det som om hon hade skymtat något annat bakom fasaden, och det hände inte ofta när man hade med Eric att göra.

Hon skakade på huvudet för sig själv, och gjorde ett nytt försök att starta bilen. Den här gången lyckades hon utan svårigheter och påbörjade den långa bilturen tillbaka till Bon Temps. Till sin förvåning kände hon sig ovanligt klar i huvudet. Det var som om kvällens händelser hade tvingat henne att skärpa sina sinnen igen.

Vägen tillbaka till Bon Temps var inte speciellt spännande på något sätt, och eftersom det var så pass sent på en vardagskväll var det inte någon trafik på vägarna när hon väl kommit utanför Shreveport. Eftersom hon hade mycket att tänka på gick resan fort, snart var hon inne på de mindre vägarna i Bon Temps. Hon hade fortfarande en bit kvar hem när hon plötsligt såg en gestalt framför sig på vägen, mer än så hann hon inte se innan hon kastade sig på bromsen. I efterhand undrade hon om hon skulle ha gjort det om hon vetat vem det var som blockerat vägen framför henne. Hon hann bromsa in så mycket att hon faktiskt stannade strax framför gestalten på vägen med ett rusande hjärta. Om det fortsatte på det här viset skulle hon väl få en hjärtattack snart. Det tog ett par sekunder innan hon registrerade det välbekanta ansiktet, och vid det laget hade Bill redan slitit upp hennes dörr.

"Bill! Vad håller du på med?" sa hon förskräckt, fortfarande chockad.

Han höll upp handflatorna mot henne i en försonande gest.

"Jag vill inget illa, jag behöver bara prata med dig."

"Du kunde inte komma på ett bättre sätt än att ställa dig mitt på vägen?"

"Jag fruktade att du skulle stänga mig ute om du hann ända hem."

Det kunde nog stämma antog hon, så efter en kort tvekan nickade hon trots att hon var skeptisk. Såren han orsakat henne var fortfarande öppna, det gjorde ont att se på honom, och hon litade sannerligen inte på honom. Hon beslöt sig för att sitta kvar i bilen, han skulle bli tvungen att fatta sig kort.

"Du måste akta dig för Eric, han vet vad du är, han kommer försöka utnyttja det."

Hon höjde på ögonbrynen, det var klart hon inte litade på Eric. Hade han stannat henne mitt i natten för att påpeka det?

"Tror du inte att jag vet det? Han tömde mig nästan på blod, det är svårt att glömma", sa hon sarkastiskt.

"Ändå var du på Fangtasia ikväll."

Han spottade ut det utan att försöka dölja att han närmast verkade äcklad av detta, och lät både arg och sårad samtidigt. Då insåg hon med ens något väldigt viktigt.

"Har du spionerat på mig?"

"Bara för att skydda dig! Du måste förstå Sookie, du kan inte lita på någon som känner till vad du är. Vad Eric än säger, håll dig borta från honom! Det bästa vore om du lämnade Louisiana, då skulle han inte ha någon ursäkt för att träffa dig."

Hon skakade på huvudet, hon kunde knappt tro det. Han sa det inte ens som en varning, utan mer som en order.

"Uppenbarligen kan jag inte lita på dig heller, och du har ingen rätt att spionera på mig! Det är inte din sak att försöka skydda mig, jag kan ta hand om mig själv, och det angår inte längre dig vad jag gör på Fangtasia."

Hon drog igen dörren, han tryckte handen mot fönsterrutan och såg vädjande ut, men hon var tillräckligt arg för att trampa gasen i botten. Hon var trött på att folk försökte säga åt henne vad hon borde göra, som om hon inte klarade av någonting själv.

Väl hemma kastade hon sig på sängen, fortfarande fullt påklädd och lät tårarna rinna, det var alltsammans för mycket för en kväll. Hon ville hata Bill för det han gjort mot henne, men det gick inte förneka att hon hade älskat honom. Trots allt som hänt, trots att hon egentligen inte ens var mänsklig, så gick det inte att förneka att hon längst in bara var en kvinna som älskat för första gången, och blivit sviken. Någonstans inom henne ville hon fortfarande bara ringa honom och säga att allt var förlåtet bara han kom hit och höll om henne. Men hon kunde inte. Det kunde inte bli som förut och hon kunde inte lita på honom igen, han förtjänade det inte. Hon släppte ut alltsammans och till slut somnade hon utmattad.

Hon vaknade långsamt nästa morgon, för ett par välsignade minuter så var allt hon tänkte på hur solstrålarna kändes mot hennes kind, sedan sköljde gårdagens minnen över henne. Hon grimaserade och gick igenom snabbversionen i huvudet. Det var egentligen ingen... katastrof. Hon skulle bara hålla sig borta från både Eric och Bill i fortsättningen så kunde hon fortfarande hålla fast vid sin ursprungliga plan att lämna allt bakom sig. Hon tänkte också över vad Bill sagt, men kom inte på vad hon skulle kunna göra åt det. Eric visste, så enkelt var det, om han försökte utnyttja henne, ja då var det helt enkelt något hon fick ta tag i när det hände.

Livet fortsatte, hon tog sig ur den röda klänningen och slängde ner den i tvättkorgen och tänkte låta den ligga kvar där ett bra tag. Sedan tog hon itu med att tvätta bort smink och ta en lång dusch. Efteråt fann hon sig själv framför spegeln igen, endast iklädd en handduk. Vid det här laget var hon inte förvånad över att se det bleka ansiktet som tittade tillbaka på henne. Men hon mer kände än såg en annan förändring, idag var hinnan borta, idag levde hon. Var det nära döden upplevelser som skulle behövas för att hålla hennes låga uppe? Det vägrade hon tro på. Hon började torka sig torr med handduken och kände till sin förvåning att hon var lite öm på ett speciellt ställe på korsryggen, hon försökte snurra runt för att kunna se sin egen rygg i spegeln och hittade ett blåmärke på ryggen, antagligen efter att Eric knuffat in henne i skrivbordet antog hon. Hon strök med fingrarna över det, ingenting egentligen, hon kunde inte påstå att det gjorde ont, ändå ryste hon lite när hon rörde vid det. Hon kunde se Erics ansikte framför sig. Fortfarande med den bilden i minnet strök hon lätt med fingrarna över läpparna, som om han lämnat ett märke även där, bara inte synligt för blotta ögat på samma sätt, hon kände det fortfarande.

Efter en snabb frukost tog hon med sig en av hennes farmors stora favoritfiltar ut på gården och la sig i solen med en bok. Nästa punkt på hennes numera, nästan i alla fall mänskliga lista var att få tillbaka lite av sin forna färg. Hon lyckades nästan komma undan med att tänka på sig själv som människa, men det fanns en liten röst där som stoppade henne, hon visste att det inte var sant, men till skillnad från vampyrer kunde hon i alla fall skaffa sig en solbränna.

Hon måste ha somnat till, för hon vaknade till ljudet av bildäck som bromsade in på uppfarten. Hon tog stöd på armbågarna för att kunna se vem bilen tillhörde, det var inte ofta hon fick besök direkt. När hon fick se att det var Jasons pickup som just parkerat på uppfarten hittade ett överraskat leende fram, hon hade inte sett sin bror på veckor och med lite dåligt samvete insåg hon att hon inte direkt försökt få kontakt med honom heller. Med långa steg kom han mot henne där hon låg utsträckt på gräsmattan.

"Du ser ut att må bra syrran", sa han med ett typisk Jason leende, men hon anande något annat än den vanliga lättsamma Jason, vanligtvis var det i ärlighetens namn inte speciellt mycket som pågick i hans sinne, men nu verkade det annorlunda.

"Det artar sig. Du kan väl slå dig ner en stund?", sa hon och log tillbaka.

Han såg lite bekymrad ut, och hon snappade upp några av tankarna som flödade genom hans sinne... måste tillbaka till de andra, det är fortfarande mycket som måste göras... kan inte lämnas ensamma... lovade att skydda dem...

"Jag kan inte stanna länge, har lite annat för mig just nu, men jag tänkte se efter så du fortfarande fanns kvar i alla fall."

Hon granskade honom närmare, han var verkligen annorlunda, visst var han?

"Vad är det som händer Jason?"

Han såg lite besvärad ut. Han visste att hon kunde läsa tankar, men för det mesta verkade han försöka låtsas som om han inte gjorde det. Hans sätt att försöka vara snäll antog hon, behandla henne som om hon inte var annorlunda än någon annan.

"Det är en lång historia, men du skulle vara stolt över mig Sook, jag gör äntligen något bra med mitt liv", sa han med ett stolt leende och sträckte lite på sig.

Hon kunde inte låta bli att känna en viss tvekan, Jason hade även trott att Solens sällskap varit något bra, men sedan nickade hon och log tillbaka.

"Tack för att du tittade förbi Jason, du kanske kan titta förbi någon annan gång och berätta om det, från och med nu ska jag finnas här", sa hon bestämt.

Han nickade som om han tyckte att det var en bra idé och började gå mot bilen igen. Halvvägs framme vände han sig om som om han glömt något.

"Du har inte haft någon besökare förresten?"

"Nej, vem skulle det vara...?"

"Bara undrade, jag mötte en bil på vägen hit som verkade komma härifrån. Kände inte igen den, och det finns inte så många hus här förutom ditt."

Han ryckte på axlarna och gick vidare till bilen. Sookie rynkade lite på ögonbrynen medan hon tänkte. Jason kände antagligen igen majoriteten av bilarna i trakten, och han hade rätt, hennes hus låg väldigt avsides, hon kunde inte tänka sig vem som haft vägarna förbi här. Kanske någon som åkt vilse. Hon kastade en blick på mobilen hon haft med sig ut och insåg att det var dags att göra sig redo för jobbet.

Sam verkade nästan lättad att se henne när hon dök upp på Merlotte´s, ibland undrade hon om han hade någon form av sjätte sinne som bara ägande sig åt att oroa sig för henne. Å andra sidan, med hennes historia, vem kunde klandra honom? Hon borde prata med honom, försöka knyta ihop det som en gång varit en bra vänskap, men gästerna fortsatte att strömma till och just då fanns det ingen tid. Med tanke på hur bra humör hon varit när hon kom dit blev hon förvånad när samma känsla från igår snart började smyga sig på. Hon kände igen ansiktena, men de... var inte desamma. Hon längtade nästan efter att någon skulle försöka ta henne på rumpan eller fälla en fräck kommentar, så som det en gång varit. Hennes namn dök visserligen upp i flera av gästernas tankar, men de verkade nästan rädda för henne, de tog avstånd och utan att veta vad som förändrats så förstod hon dem, hon kände på samma sätt, hon var inte en av dem.

Hon gjorde sitt bästa för att ignorera känslan av utanförskap och låtsades som om allt var som vanligt. Hon slutade lyssna, det borde hon inte göra hursomhelst. Så småningom började baren tömmas på folk, och det blev lugnare igen. Arlene tog hand om de få beställningar som kom medan Sookie städade och sorterade lite bakom baren. Hon hade märkt att Jessica arbetade ikväll, men de få gånger hon sett Jessica under de senaste veckorna hade de bara vinkat lite besvärat till varandra. De hade egentligen aldrig varit vänner, deras enda gemensamma nämnare var Bill, och Bill var det sista hon ville prata om just nu. Men som sagt, det var väldigt lite att göra och så småningom hamnade Jessica bakom baren med henne själv.

"Så jag antar att du och Bill fortfarande bråkar?" frågade helt plötsligt Jessica, bara sådär.

Sookie höjde på ögonbrynen, bråkar var nog inte rätta ordet.

"Det skulle jag nog inte kalla det, det är slut."

"Men ni har varit ihop i typ för alltid, och alla kan se hur mycket han älskar dig. Ni kommer nog att komma över det", sa Jessica uppmuntrande. För att vara vampyr var hon väldigt... glad.

"Det tror jag inte. Vissa saker kan man inte bara glömma Jessica".

Jessica tvekade och verkade inse att hon inte gärna ville prata om det.

"Då antar jag att jag får vara glad att jag flyttat ihop med Hoyt, Bill är verkligen jobbig när han bara går runt och surar."

Sookie såg förvånat på henne, hade hon flyttat ihop med Hoyt? Hade hela världens vänts uppochner medan hon var borta? Men hon var glad för Jessicas skull, det var hon verkligen. En del av henne hade haft dåligt samvete för Jessicas skull, hade det inte varit för henne så hade hon troligen aldrig blivit omvänd från första början.

"Det visste jag inte, vad roligt för er Jessica, jag är verkligen glad för din skull", sa hon med ett leende. Jessica strålade mot henne, helt klart stolt.

Hon kramade om den glada tonårsvampyren lätt och sedan kom det några gäster som Jessica gick och tog hand om. Tänka sig, en vampyrservitris på Merlotte´s. De flesta verkade acceptera henne. Om de kunde släppa in en vampyr, varför kände hon sig så utanför? Tänkte hon. Eftersom det fortfarande inte fanns mycket att göra, faktum var att baren stängde snart gick hon bak till Sams kontor, knackade lätt på dörren och öppnade sedan utan att vänta på svar. Sam satt vid sitt skrivbord och tittade upp från några papper när han hon kom in.

"För all del, kom in bara... ", mumlade han.

"Förlåt, är du upptagen?"

Han suckade.

"Egentligen inte, trött bara. Men du får gärna distrahera mig en stund, siffrorna börjar gå in i varandra."

Hon gick in och satte sig på skrivbordskanten.

"Är allt som det ska?"

"Det går runt. Jag har mycket att tänka på nu förtiden, det var lättare när jag bara hade mig själv att ta hand om."

"Hur är det med Tommy?"

Sookie hade bara råkat på Tommy vid ett fåtal gånger, men hon visste så mycket som att han var Sams bror och verkade bo med Sam för tillfället. Hon var osäker på vad hon tyckte om honom, han var nog en bra kille, men som nykomling i Bom Temps borde han nog försöka tona ner attityden. Sam tvekade innan han svarade.

"Inte så bra, men han har mycket att brottas med."

Kanske hade hon insett just hur mycket av Sams och alla andras liv hon hade missat. Hon la en tröstande hand på hans arm, och fick faktiskt ett leende som belöning.

"Men nog om det, hur är det med dig Sookie?" Han lät allvarlig.

Hon ryckte lätt på axlarna.

"Det är okej, jag vill bara att allt ska vara som vanligt, som innan jag blev tillsammans med Bill och allt blev så komplicerat. Men jag kan inte säga att det är så det känns. Merlotte´s har alltid varit mitt andra hem, nu verkar jag plötsligt ha blivit en främling på något sätt. Ingen har ens kallat mig galna Sookie idag".

Hon försökte le som om hon skämtade, men egentligen kände hon inte för det. Nu när hon sagt det högt blev hon bara mer säker på att det sant, och det skrämde henne.

Sam såg ut att tänka över det hon sagt noga innan han svarade.

"Mycket har förändrats här på senaste tiden Sookie. Många av oss är inte de vi brukade vara, och om jag ska vara ärlig så har du också förändrats. Jag kan inte sätta fingrat på vad det är, men du verkar annorlunda på något sätt."

Han rynkade lätt på ögonbrynen och studerade henne, som om han skulle kunna komma på vad det var. Själv visste hon nog redan.

Hon hjälpte Sam att städa undan och sen var det dags att åka hem. Hon såg faktiskt fram emot att komma hem till huset, det kändes åtminstone fortfarande som det brukade. Hon var så trött att hon hade lite svårt att hålla ögonen öppna på vägen hem och skrek nästan rakt ut när hon blev tvungen att väja från en mötande bil som körde med en hastighet alldeles för hög för den lilla vägen. Hon tutade ilsket när bilen passerat, men hon hade inte känt igen den, vilket var underligt eftersom hon nästan var hemma, hon kände till alla som bodde i de närmaste husen. Inte förrän senare drog hon någon parallell till bilen Jason pratat om tidigare samma dag.

Hursomhelst kom hon hem helskinnad och hade nästan glömt bort den främmande bilen när hon kom innanför dörren där hemma. Hon gick raka vägen upp till sovrummet och slängde av sig kläderna, gjorde sig redo för att sova. När hon sedan la sig på sängen märke hon att hon lagt sig på något, något som prasslade. Hon sökte med handen och hittade en papperslapp. På lappen var ett kort enkelt meddelande skrivet med bokstäver urklippta från en tidning.

"Han är min, inte din. Jag vill se blod."