Liten kommentar från författaren: Hej! Jag vet att ingen kommer läsa det här utom min lillasyster, men välkommen ska du vara i alla fall. Jag äger ingenting är väl också bäst att säga.

Kapitel 1 - En udda hallucination

Det fascinerade nästan Ditte mer än skrämde henne att hon redan efter tre månader på universitetet hade börjat lida av hallucinationer. Det var inte ens den normala typen av hallucinationer: svävande, luddiga prickar, glittrande feer eller dansande pianonoter. Den typen av hallucinationer hade hon blivit varnad om av sin studiekamrat Lisa när de suttit i hennes rum klockan tre på natten, höga på koffein.

Denna skymmande novemberkväll hade Ditte inte ens druckit något kaffe, för hon gillade det inte och såg det endast som ett uppiggningsmedel, vilket hon inte hade behövt den senaste veckan då hon hade några lediga dagar att se fram emot efter allt plugg. För första gången på flera veckor var hon alltså utvilad, på gott humör och fri från alla sorts substanser som inte hörde hemma i hennes kropp. Alltså hade hon ingen som helst förklaring till att hon på vägen hem från mataffären plötsligt ett tiotal meter framför sig såg något hon inte ens kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi.

Det första hon hade lagt märke till var den långa, mörkhåriga mannen i en militärrock. Bara militärrocken var nog för att få henne att haja till, men när hon fick en skymt av hans ansikte, så välskapt och fullt av utstrålning att det kunde ha varit taget ur en av de retuscherade bilderna på schamporeklamen utanför mataffären, höll den ena tunga matkassen på att glida henne ur handen.

Hon fortsatte dock framåt, långsamt. Bredvid militärrockskillen stod en man i kostym, alldeles för välklädd för att stå ute på en blöt gata i november. De hade även sällskap av en mörkhårig kvinna som satt knäböjd på marken. Ditte var nu så nära att hon kunde höra deras röster. Låga, intensiva – grälade de? I vilket fall lät de alldeles verkliga, och Ditte var beredd att släppa sin teori om hallucinationer. Men varför stod de där alldeles stilla? Och varför var en av dem klädd som om han varit på bröllop, medan en annan av dem verkade komma direkt från en maskerad? När Ditte närmade sig allt mer fick hon svar på åtminstone en av sina frågor. De stod stilla för att de omringade något, eller snarare någon. En kropp, huvudet låg i den mörkhåriga kvinnans knä och Ditte antog att det var därför hon inte sett den förut. Det såg ut att vara en man. En skadad man? Ditte skyndade på stegen. Än så länge verkade de vara upptagna av varandra. De två männen pratade viskande med varandra – ohörbara, medan kvinnan bara hade ögon för mannen med huvudet i hennes knä. Ditte småsprang de sista stegen. Situationen verkade nu stå klar för henne och hon kom fram till dem med bultande hjärta och med ena handen redo på mobilen i fickan.

"Hur är det med honom?" frågade hon medan hon försökte få en bättre skymt av den liggande mannen. "Ska jag ringa efter ambulans?"

Ditte hade väntat sig, om inte tacksägelser och leenden, så åtminstone några lättade suckar. Det som hände var istället att alla, utom den liggande mannen som verkade vara medvetslös, unisont flämtade till. Den mörkhåriga kvinnan såg upp från mannen och mötte Dittes blick med uppspärrade ögon. Kostymnissen, som Dittes hjärna under något oövervakat tillfälle bestämt sig för att kalla honom, kliade sig i håret och tittade bort. Mannen i militärrocken verkade återhämta sig snabbast. Han betraktade Ditte med uppgiven blick, men när han pratade var det tydligt att han adresserade de andra.

"Great", sa han på amerikans engelska. "Somebody knows some damn swedish?"

Det tog några sekunder under vilka Ditte inte visste vart alla engelskaglosor hon lärt sig tagit vägen. Hon bestämde sig för att skylla det på chock. Ungefär samtidigt som kostymnissen och den mörkhåriga kvinnan hade hunnit skaka på huvudena – ingen överraskning där – höjde Ditte rösten igen.

"No worries", sa hon, van vid engelska uttryck efter att ha tillbringat ett år i London som servitris. Hon fortsatte på engelska, lättad över hur lätt den fortfarande flöt över tungan bara hon kom igång. "Jag frågade bara om er vän. Är han sjuk? Ska jag ringa efter en ambulans?"

Om inte annat hade hon åtminstone trott att nu hade varit ett bra ögonblick för den där tacksamma lättnaden att dyka upp på militärmannens ansikte. Av något sådant syntes dock inte ett spår. Om inte annat såg mannen om möjligt ännu mer uppgiven ut för ett ögonblick, innan han log artigt.

"Det behövs inte. Vi klarar oss. Tack ändå."

Han uttalade orden med nästintill kylig röst och Ditte kände sig omedelbart förolämpad. Hon rynkade pannan och försökte återigen få en skymt av mannens ansikte. Nu när kvinnan tittade upp och hennes hår inte längre dolde något fick Ditte en tydligare bild. Mannens ansikte var blekt, svettigt och då och då antog det formen av plågad grimas. Nu när Ditte stod så nära kunde hon höra att mannen, även om han tillsynes var medvetslös, även utstötte små kvidande läten. Det var tydligt att han var, om inte skadad, så mycket sjuk. Ditte såg upp och mötte militärmannens blick igen.

"Vad är det med honom?"

"Inget allvarligt. Som jag sa, vi klarar oss. Bara baksmälla. Ianto?"

Tydligen hade han tilltalat kostymnissen för han vände sig mot Ditte med ett lika artigt leende som militärmannen. Hans ton var dock kort och lät stressad.

"Baksmälla, precis. Vi kommer från en fest. Vår vän behöver bara vila lite. Det råkar, öh, inte finnas något hotell i närheten? Att föredra skulle vara om de erbjuder kaffe och rena handdukar, men kaffet är viktigast."

Ditte höjde på ena ögonbrynet medan hon funderade på det han sagt. En fest? Det var kanske troligt, åtminstone de två stående männen såg ut som om de kunde ha kommit från någon slags tillställning. Om det var baksmälla mannen på marken led från dock, var det en mycket allvarligare version än Ditte sett hittills. Dessutom var klockan bara sex på kvällen. Hon slutade fundera, utan att ha ägnat en tanke åt någon hotellrekommendation, när mannen på marken plötsligt började skaka i något som liknade frossbrytningar.

"Det där ser inte ut som baksmälla tycker jag", sa Ditte och förvånades över sitt eget mod. Tänk om det var brottslingar hon pratade med, och mannen på marken var ett förgiftat offer?

Ett ögonblick hade militärmannens uppmärksamhet vänts bort från Ditte och han hade tittat på den skakade mannen vid sina fötter med oro i blicken, men med en lätt nick från kvinnan vände han sig återigen mot Ditte. Den här gången log han ett vänligare leende och när han pratade var det med en röst med mer lugn, även om där inte fanns någon värme.

"Vi är jättetacksamma för din hjälp, men den behövs verkligen inte. Allt vi behöver är att du pekar i en riktning där det finns ett hotell."

"Men jag tror att mannen..."

"Han är bara sjuk. Vi kommer ta hand om honom."

"Jag trodde han hade baksmälla?"

"Ja, men då misstog vi väl oss båda, eller hur?"

Den lilla gnuttan irritation som hade smugit sig in i mannens röst fick Ditte att bestämma sig. Det var tydligt att han inte hade någon aning om vad han pratade om. Med en darrande hand satte Ditte ner sina matkassar och drog fram sin mobil ur fickan. Hon fäste blicken på mannen på marken. Han skakade fortfarande. Det bruna håret var fastklistrat av svett mot hans panna och Ditte kunde skymta fräknar på hans bleka kinder. Han såg ung ut.

"Vad gör du?" militärmannens röst var hård. Ditte kastade en blick på honom och såg att han tittade på mobilen i hennes hand.

"Jack?" kvinnan talade för första gången. Hon lät avvaktande.

"Jag tänker ringa en ambulans", sa Ditte och blev imponerad över hur lugn hon lät. "Jag tror ni har fel. Jag tror den där mannen behöver hjälp."

"Jag tänker säga det en gång till", mannens leende var borta och han talade långsamt, som till ett litet barn. "Vi behöver ingen ambulans, lita på mig. Det är det sista vi behöver. Du kan gå. Vi klarar oss."

Kostymnissen som hette Ianto och kvinnan på marken tittade oanvänt på diskussionen som pågick framför dem, men de sa inget själva.

"Det kan inte skada med en koll", sa Ditte i ett försök att prata förnuftigt med mannen som tydligen hette Jack. Han hade faktiskt visat oro när han tittade på mannen på marken, så någonstans var han tvungen han bry sig. Det hoppades Ditte i alla fall.

"Lita på mig, det kan vara till mer skada än du tror", svarade Jack och han lät för första gången uppriktig.

Ditte tvekade. "För er eller honom?"

"För oss båda, mest för honom.

"Vad kan det bero på?"

"Vi kan väl säga att han helt enkelt inte gillar sjukhus och låta det stanna vid det?"

"Om han behöver vård då?"

"Gud, du gillar att upprepa dig va? All vård han behöver kan vi fixa själva. Vi vill inte skicka ut någon ambulans i onödan, det är allt."

Militärmannen Jack log återigen. Han hade ett fint leende, även om det var ansträngt. Långa rader av vita tänder och fylliga läppar. Ditte ruskade på sig. Han var alldeles för gammal för henne. För att inte tala om hur misstänkt allt han sa var! Och Ditte kunde faktiskt se med egna ögon hur sjuk mannen på marken var. Det kunde knappast vara hälsosamt för honom att ligga där så länge. Det var kallt och blött ute. Hon var tvungen att ta ett beslut. Ringa en ambulans eller rekommendera ett hotell? Hon kände inte ens till något bra hotell, hon var alldeles för nyinflyttad. Ditte ruskade på sig igen. Militärmannen Jack framför henne log fortfarande, och såg mer avslappanad ut, även om han då och då sneglade mot mannen på marken. En man som såg ut att vara van vid att ha kontroll såg han ut som. Kanske för van? Kanske borde Ditte ta beslutet den här gången?

"Jag tror inte det är någon fara", sa hon snabbt. "Jag ringer. Det blir mitt ansvar"

Hon tog upp telefonen, slog numret och satte luren mot örat. Jack suckade, muttrade något om att inte ha tid. Sedan hände allt blixtsnabbt. Han grep efter något i sidan. Kostymnissen Ianto flög ut med händerna mot honom med verkade ångra sig efter en millisekund och han drog tillbaka dem. Kvinnan på marken ropade förskräckt militärmannens namn, och för första gången i sitt liv befann sig Ditte med en pistol bara en meter ifrån sig. En pistol riktad rakt mot henne.

"SOS 112, vad har inträffat?" en medelålders kvinnoröst dök upp i örat på henne.

Som i slow-motion såg Ditte hur Jack höjde handen som inte höll i pistolen. Han satte sitt pekfinger mot sina läppar och skakade på huvudet. En gest svår att missta sig på.

"Förlåt, jag ringde fel", sa Ditte med en röst som darrade alldeles för mycket och hon tryckte snabbt på avsluta samtal, stoppade lika snabbt in mobilen i fickan igen. Hon var rädd för att tappa den annars.

"Vilka är ni?" frågade hon och försökte få kontroll över sin röst medan hon torkade av handsvetten mot sina jeans.

"Det är inte viktigt", svarade mannen vid namn Jack och han lät nu helt känslokall. Han lät som en man som försörjde sig genom att ta död på människor. Handen som pekade pistolen mot henne var fullständigt stadig.

Det blev tyst och även om Ditte hade haft något att säga var hennes mun alldeles för torr. Vagt, långt borta, hörde hon kvinnan prata. Fråga om mannen visste vad han gjorde. Han svarade att hon inte skulle oroa sig. Att hon inte skulle oroa sig. Ditte skulle ha skrattat men verkade ha glömt bort hur man gjorde. Jack började prata igen.

"Jag är väldigt ledsen för det här", började han utan att låta som om han menade det ett dugg, "men vi behöver veta ditt namn, din adress och om du bor ensam"
Han vände sig mot Ianto. "Tyvärr är jag rädd för att vi är förbi punkten där vi kan prata om vita handdukar och hotellfrukostar."

Ianto nickade och han tog upp något som såg ut att vara alldeles för avancerat för att bli kallad mobiltelefon. Han höll den i riktning mot Ditte och ett surrande ljud hördes. Ditte valde att ignorera det.

Hon tittade rakt mot Jack och höll rösten så stadig hon bara kunde. "Jag heter Linda Eriksson, bor alldeles i närheten med min pojkvän som är hemma och väntar på mig."
Jack log retsamt och tittade mot Ianto.

"Ianto, är du färdig? Jag börjar få kramp i armen."

"Bara några sekunder till", svarade Ianto. Han höll upp mobiltelefonen som omöjligt kunde vara bara en mobiltelefon framför sig och verkade läsa innantill när han sa: "Ditte Roslund, tjugo år och snart tre månader gammal. Studerar statsvetenskap på universitetet. Singel, bor ensam på Askgatan 8a. Fjärde våningen. Du har en väldigt fin utsikt. "

Det sista sa han direkt mot Ditte. Hans leende verkade försöka förmedla någon slags ursäkt, men det hindrade inte fasan som växte inom Ditte. Jack såg belåten ut.

"Jaså du, Ditte. Var det Linda du sa? Jag måste säga att jag gillar ditt riktiga namn bättre."

"Vilka i helvete tror ni att ni är?"

Alla leenden försvann. Jack tittade på Ditte och lyckades trots den stora svarta pistolen låta medlidsam.

"Jag förstår att det här är svårt för dig. Det enda du behöver veta om oss är att vi har en väldigt sjuk vän, det hade du alldeles rätt i. Vi kan inte ta honom till sjukhus, men vi behöver din hjälp för att kunna hjälpa honom. Tro mig när jag säger att han förmodligen är en av de viktigaste personerna i världen just nu. I det förflutna också förresten. För att inte tala om framtiden."

"Jack, är det här verkligen nödvändigt?" det var kvinnan som ställde frågan. Hon talade bedjande. "Det måste finnas något annat sätt..."

"Jag tänker inte svika honom, inte efter allt han har gjort för mig ", avbröt Jack kvinnan. Han tittade på Ditte igen. "Jag vill att du plockar upp matkassarna, går framför oss och leder oss hem till dig. Raka vägen. Inga villospår. Ianto kommer veta om du försöker leda oss vilse."

"Varför skulle jag göra som ni säger?" frågade Ditte och försökte svälja men hennes mun var alldeles för torr.

Jack såg på henne med något som faktiskt såg ut som äkta sympati i blicken.

"Jag tror pistolen riktad mot ditt huvud räcker som anledning, tror inte du?"