Krossade ägg

Ditte gjorde som de sa. Självklart gjorde hon som de sa. Matkassarna tyngd verkade ha mångdubblats sedan hon senast hållit i dem, samtidigt som hon knappt kunde känna hur plasthandtagen skar in i hennes handflator, även om hon visste att de gjorde det. Jack med militärrocken riktade fortfarande pistolen mot henne när han nickade åt henne att börja gå. Hon såg i ögonvrån hur Jack räckte över pistolen mot Ianto som motvilligt skakade på huvudet, men Jack tryckte pistolen i händerna på honom och det dröjde inte länge innan Ditte befann sig under pistolhot igen. Hon hann se hur Jack tog av sig militärrocken, svepte in den sjuka mannen i den och lyfte upp honom i famnen, innan de alla befann sig bakom henne. Hon kunde inte längre se dem, men hon kände fortfarande hur pistolmynningen brände hål i nacken på henne. De gick tysta i några minuter. Ditte bodde nära, alldeles för nära. Hon försökte se sig om efter en förbipasserande, vem som helst, men gatorna var märkligt folktomma. Hon mindes att det var säsongsfinal i någon populär tv-serie i kväll. Den skulle hon ha sett. Med hjälp av djupa andetag försökte hon lugna ner sig, samla tankarna. Försöka hitta på ett sätt att ta sig ur situationen, men det var lättare sagt än gjort, speciellt eftersom hon inte ens hade någon aning om vad det var för sorts situation hon befann sig i. De behövde uppenbarligen någonstans att tillbringa natten, men var det allt? Skulle en natt vara nog?

Hennes tankar avbröts av lätta steg som närmade sig bakom henne. Hon kunde inte låta bli att rycka till när en person slöt upp precis bredvid henne. Det var den mörkhåriga kvinnan.

"Förlåt", sa hon och lät faktiskt uppriktigt ångerfull. "Det var inte meningen att skrämma dig. Jag heter Gwen."

Ditte svarade inte med några försäkrande ord om att det inte var någon fara, men hon kunde inte tänka sig att kvinnan som hette Gwen förväntade sig några heller.

"Ska jag ta en av matkassarna? De ser tunga ut", Gwen lät fortfarande hjälpsam och vänlig. Ditte nöjde sig med att höja på ögonbrynet medan hon fortsatte titta rakt fram. Gwen gav inte upp.

"Vi är verkligen tacksamma för din hjälp."

"Din chef eller vad det är har väl rätt i att jag inte precis har något val?" Ditte blev stolt över hur spydig och kontrollerad hon lyckades låta. Spydigheten var annars en av hennes specialiteter, men hon hade aldrig behövt använda den i en liknande situation förut. Till hennes förvåning småskrattade Gwen.

"Jack ger inte alltid världens bästa första intryck, men han är schysst, även om det kanske är svårt att tro."

"Nej, nej. Det kan jag lätt föreställa mig."

Ditte bestämde sig för att sarkasm var det bästa hon kunde använda sig av. Bättre än att darra och gråta i alla fall. Hon förstod nog att de tillhörde någon slags kriminell organisation allihop. Gwen som fortfarande envisades med att hålla jämna steg med Ditte såg knappast ut som någon brottsling, men Ditte tänkte inte låta sig manipuleras.

De gick den sista biten i tystnad. När de kom in i den mörka lägenheten tände Ditte lyset och vände sig om för första gången. Hon blev förvånad över att se att Jack fortfarande bar mannen i sin famn. Han såg visserligen trött ut, men det var inget jämfört med den sjuka mannen. Den plågade grimasen var tillbaka.

"Har du något gästrum?" frågade Jack och hans röst lät ansträngd.

Ditte nickade.

"Där borta."

"Är sängen bäddad?"

"Ja."

Hon brydde sig inte om att följa efter Jack när han bar in mannen i hennes prydliga gästrum. Att vara en perfekt värdinna var knappast prioriterat just nu.

"Ianto!" ropade Jack från gästrummet. "Kan du laga middag åt oss? Jag tänker mig omelett. Och fråga Ditte om hon har någon pyjamas för män? Och en temp!"

Ianto stod fortfarande med skorna på i hallen. Pistolen höll han krampaktigt i sidan. Gwen hade gått längre in i lägenheten och hon inspekterade just Dittes familjefoton i vardagsrummet medan hon då och då kastade deltagande blickar åt hennes håll. Ianto gav Ditte en ursäktande blick och en axelryckning.

"Omelett på väg!" ropade han och utan att fråga tog han Dittes matkassar in i hennes kök och började packa upp dem. Ditte fann hela situationen bisarr.

Tvekande gick hon in i gästrummet där Jack just var i färd med att klä av mannen hans våta kläder. Trots att han var täckt av Jacks militärrock valde Ditte att titta bort.
"Jag har ingen pyjamas för män", sa hon och tittade på den mörkblå tapeten. "Temp och mediciner har jag i ett skafferi i köket. Och jag köpte inga ägg!"

Det sista ropade hon så att Ianto i köket skulle kunna höra. Hon var noga med att se till att hon använde ett irriterat tonfall.

"Åh, men jag vill ha omelett!" klagade Jack medan han lämnade rummet och gick mot köket. På vägen passerade de vardagsrummet och Jack åkallade Gwens uppmärksamhet samtidigt som hon vände sig mot honom med skyldig uppsyn.

"Gwen, gå till Doktorn. Lämna inte hans sida."

"Självklart, Jack."

Gwen log nästan medlidsamt mot Jack. I ett förvirrat ögonblick trodde Ditte att Jack hade ändrat sig och bestämt sig för att kontakta ett sjukhus i alla fall, och hon hann till och med undra vad all dramatik i så fall skulle ha tjänat till, innan Gwen gick in i gästrummet och stängde dörren efter sig. Så den sjuka mannen var en doktor. Det gjorde saker ännu mer förbryllande. Läkare var sällan brottslingar. Kanske var det ett kodnamn.

Ditte hängde med Jack in i köket. Ianto packade precis in de sista varorna i kylskåpet. Ditte blev för ett ögonblick fascinerad av hur snabbt Ianto verkade ha greppat hennes system för vart alla varor skulle placeras. Sedan mindes hon vad som egentligen föregick.

"Hur länge tänker ni stanna egentligen?" frågade hon och sneglade samtidigt mot pistolen som Ianto hade lagt ifrån sig på diskbänken. Jack såg vart hennes blick vandrade och inom några ögonblick hade han pistolen i handen. Han pekade den inte mot henne åtminstone, vilket var en trevlig omväxling.

"Inte länge", svarade Jack kort, innan han vände sig mot Ianto. "Hon hade inte köpt några ägg."

"Det var vad jag hörde", svarade Ianto och stängde kylskåpsdörren med en artig nickning åt Dittes håll.

"Du har väl åtminstone köpt bananer?" frågade Jack och vände sig mot Ditte igen.

"Nej, inga bananer. Jag tycker bättre om clementiner, och jag måste prioritera eftersom jag lever på studielån."

Jack såg eftertänksam ut och verkade inte bry sig om den extra informationen om Dittes privatliv. Ditte var inte säker på varför hon hade sagt det, det hade bara känts som något som var normalt att säga. Inte för att det här var en normal situation.

"Studentliv är tufft", sa Ianto som ett bidrag till den redan döda konversationen. Han lät som någon som var van vid kallprat. Ditte var inte det, så hon valde att vara tyst.

"Han kommer vilja ha en banan när han vaknar", muttrade Jack till synes inte till någon alls, sedan höjde han rösten. "Ianto, jag hoppas du kan hålla det här i huvudet. Vi behöver minst två ombyten av en pyjamas storlek medium. Lägg till andra typer av nödvändiga plagg när du ändå håller på. Sedan ägg. Två dussin. Och så bananer, många bananer. Plus alla hygienartiklar vi kan tänkas behöva, jag lämnar det åt dig. Du är bättre på det än vad jag är. Ta mjölk också när du ändå håller på. Mjölk behövs alltid. Fick du med allt?"

Ianto nickade kort. "Vill du att jag ska gå nu? Jag behöver lite tid för att söka reda på den mest närliggande affären."
Jack smålog och kastade en blick åt Dittes håll. "Ta med dig vår rara värdinna istället. Att fråga de lokala invånarna är alltid bäst när man vill ha rekommendationer. Utom om man befinner sig på Uhkarax och letar efter en dansklubb. Jag skulle inte ha flirtat med den bartendern. Alla sa att han var gullig men... jag glider ifrån ämnet lite här va?"

Jack harklade sig och Ditte blev lämnad i sina funderingar om Uhkarax var någon ö hon inte hört talas om, och om det i så fall var det walesiska namnet. Både Ianto och Gwen lät walesiska när de pratade.

"Är du säker på att det är en bra idé?" frågade Ianto.

Jack svarade inte med ord utan räckte bara över pistolen till Ianto som tveksamt fäste den i bältet medan han undvek Dittes blick. Ditte kunde ha svurit på att Jack blinkade åt henne innan han lämnade köket och gick mot gästrummet.

En av de stora livsmedelsbutikerna som även hade ett litet utbud av kläder hade fortfarande öppet. Inköpsrundan skedde till stor del under tystnad, utom när Ianto ville att Ditte skulle översätta en text på en schampoflaska eller berätta om ett visst tandkrämsmärke hade blivit rekommenderat av en tandläkare eller inte. Han verkade ha haft tid att gå igenom hela Dittes hus medan hon befunnit sig i gästrummet. Någon annan förklaring hade hon inte på att han köpte allt hon egentligen hade behövt påfyllning på, men inte haft råd med på grund av sin ostadiga ekonomi. Några gångar funderade hon på att springa ifrån honom, eller försöka åkalla någons uppmärksamhet, speciellt när han var som mest upptagen med att undersöka och känna på olika frukter och grönsaker, men hon visste inte vad nästa steg skulle bli. Hennes hem var fullständigt invaderat av doktorer, dansklubbsbesökande militärer och storögda kvinnor med misstänksamt mycket sympati i blicken. Dessutom skulle knappast någon tro på henne. Ianto såg väldigt respektabel ut, med välklippt frisyr, prydligt yttre, och kostym. Pistolen doldes nätt och jämnt under hans jacka, men skulle någon se den skulle de väl ta honom för någon slags ordningsvakt. Han såg knappast farlig ut. Ditte bestämde sig för att vänta. Långsamt började en plan ta form i hennes huvud.

Summan i kassan var högre än något annat Ditte sett någon handla för i hela sitt liv, men Ianto drog ett kort Ditte inte kände igen i betalningsautomaten utan att blinka, och snart var de som affärens sista kunder på väg tillbaka hem med fem överfulla kassar. Ianto bar de allihop. Självklart skulle han vara en gentleman tänkte Ditte bittert.
När de nästan var hemma och just passerade en gränd tog Ditte ett djupt andetag och satte sin plan i verket. De första hon gjorde var att skjuta ut sin fot så att den lade krokben för Ianto. Ianto gick i rask takt, så han lyckades inte hindra sig från att snubbla till. Ditte slösade ingen tid åt att förvåna sig över sin tur, utan använde Iantos tillfälliga obalans till att knuffa till honom. Han var mycket tyngre än han såg ut, men han tappade åtminstone alla kassar och fölls snubblande ner på knä in i gränden. Han hann med ett snabbt "Hörru!" innan Ditte hunnit få tag i den tyngsta matkassen. Hon dängde den så hårt hon kunde i huvudet på honom och kunde inte låta bli att grimasera när hon hörde ett krasande ljud. För ett ögonblick livrädd för vad hon skulle få se tog hon bort kassen och stirrade på Ianto, som nu var i liggande ställning. Han hade bara ett litet sår över ögonbrynet och såg snarare road ut än något annat.

"Så var det med äggen", sa han och gjorde en ansats att häva sig upp. "Skulle du kunna låta mig..."

Ditte for ut med ena knytnäven och lyckades träffa rakt på Iantos näsa. Ditte var inte säker på om hon inbillat sig det krasande ljudet den här gången eller inte men och han stönade till och föll tillbaka ner på marken. Ditte kastade sig över honom och kämpade för att få ur pistolen ur sitt fäste. Hon vågade inte titta på sin hand, rädd för att se samma blod som prydde Iantos ansikte. Till sist var pistolen lös och hon pekade den rakt mot Ianto och sträckte på sig. Hon hoppades att det inte syntes att hon inte hade någon aning om hur hon skulle göra för att osäkra den. Inte för att hon skulle gjort det ändå.

"Jag vill att du berättar för mig vilka ni är", sa hon och blev förvånad över hur andfådd hon lät.

Ianto stönade men lyckades fortfarande ha någon form av humor i rösten när han svarade:

"Jag skulle kunna skaka av mig dig hur lätt som helst. Du väger knappt någonting."

"Då skjuter jag", sa Ditte snabbt och tog ett fastare grepp om pistolen, även om hon tvivlade på att hon lät mer övertygande för det. Ianto småskrattade.

"Det gör du inte alls det. Du skulle använda den där pistolen lika lite som jag själv skulle göra det. Kanske lite mer när jag tänker på saken, men du skulle fortfarande inte skjuta."

"Jag hinner i alla fall några fler knytnävsslag innan du är uppe, och det är knappast som att du skulle slå tillbaka", sa Ditte och det kändes bra att hon kunde säga något som var närmare sanningen. Hon lade dock inte ifrån sig pistolen, men höll den lite lösare, rädd för att råka avfyra den av misstag. "Jag slår hårt."

"Det märkte jag", sa Ianto och grimaserade lite.

"Så berätta då", sa Ditte utan medlidande i rösten även om hon undvek att titta direkt om Iantos näsa.

"Jag sa till Jack att vi borde valt första bästa hotell istället", sa Ianto med en suck. Ditte vågade sig på att ruska hans axel lite med handen som inte höll i pistolen.

"Sluta försöka komma undan. Jag vill veta allt."

"Du skulle inte tro mig."

"Jag har redan fattat att ni inte direkt är något jag brukar stöta på i min vardag, så jag tror nog jag kommer acceptera vad du än säger."

"Vad jag än säger?"

"Så länge det är sanningen", rättade Ditte sig själv. "Jag förtjänar att veta det om ni ska ockupera mitt hem de närmaste dagarna."

"Du borde höra den från Jack, inte från mig."

"Jag tror du klarar av att berätta lika bra. Så kör på. Annars är jag i perfekt ställning för att nå kassen med raklödder och schampoflaskor, och jag tänker hälla ut alltihop."

Ditte blev förvånad över att det improviserade hotet verkade få effekt. Ianto spärrade upp ögonen i en min som nästan var komisk.

"Det är dyra märken! Och affären stängde just!"

"Helt korrekt, så det är bäst att du börjar prata."

"Jag är inte säker på att...", Ianto avbröt sig när Ditte sträckte sig efter kassen. Till skillnad från pistolskjutandet var det här ett hot hon utan problem kunde fullfölja.

"Vi är en organisation som heter Torchwood", sa han och suckade. "Jag vet inte om vi har någon svensk motsvarighet, men i Storbritannien är vi ganska kända."

"Vad exakt skulle i så fall en svensk motsvarighet bestå av? Och vad gör ni i Sverige?"

"Det är komplicerat."

"Varför behöver en så pass känd organisation pistolhota en studentflicka för att få tak över huvudet? Varför är de så rädda för att komma i kontakt med myndigheterna?"

"Jag sa att vi var kända, det betyder inte att vad vi faktiskt gör inte är topphemligt."

"Och är inbrott en vanlig arbetsuppgift för dig?"

"Mina arbetsuppgifter består faktiskt mest av att koka kaffe."

"Om du inte tar det här på allvar...", sa Ditte varnande och plockade ut den schampoflaska som Ianto tillbringat mest tid med att inspektera och lukta på ur kassen.

"Okej, okej!", Ianto såg äntligen ut som om han gav upp. "Vi arbetar med att leta upp utomjordingar och... handskas med dem."

Ditte rynkade på pannan. "Menar du att ni är några glada amatörstjärnskådare eller någon i den stilen?"

"Nej", sa Ianto och skrattade lätt innan han grimaserade av smärta. Ditte var glad över att den skada hon åsamkat åtminstone plågade honom lite, om han skulle fortsätta försöka få i henne en massa dravel. "Vi arbetar med faktiska utomjordingar. Den sjuka mannen, Doktorn, han är en utomjording. Vi försöker hjälpa honom."

"Åh, men då förstår jag allt", utbrast Ditte, vars tålamod hade tagit slut. "Jag är ju från Jupiter och jag visste väl att det bara var en tidsfråga innan ni skulle hitta mig. Tänker ni hjälpa mig att ringa hem?"

"Den var bra", sa Ianto och smålog, "men jag råkar veta att Jupiter inte har haft något liv på sin yta på flera miljarder år. Det var visst något hemskt inbördeskrig. Det vet jag från en säker källa. Han var faktiskt där själv."

"Okej, nu räcker det", meddelade Ditte. Hon använde sina tänder till att få upp schamposlaskans lock och kände en omedelbar tillfredställelse när hon tryckte till och den glansiga blåaktiga vätskan ringlade ner på asfalten.

"Låt bli!" tjöt Ianto och hävde sig upp med en kraft som överraskade Ditte. Hon föll baklänges och tappade flaskan med schampo som nu var halvfull, och även pistolen. Ianto reste sig ostadigt upp. Ditte såg sig hastigt om efter pistolen, men Ianto var snabbare än henne och snart var den tillbaka i hans bälte.

"Du vet att jag inte skulle använda den", sa han ursäktande samtidigt som han räckte henne en hjälpande hand, "men det är bättre för syns skull om det fortfarande är jag som har den när vi kommer tillbaka."

Ditte blängde på honom och tog sig upp på egen hand. Hon började omedelbart gå i rask takt utan att se tillbaka. Hon kunde dock höra hur Ianto hastigt plockade upp varorna som fallit ur påsarna innan han sprang ikapp henne.

"Ditte", sa han och försökte fånga hennes blick. Ditte vägrade se på honom. Han hade inte ens visat henne tillräcklig respekt för att berätta för henne vilka de verkligen var.

"Ditte!" sa han igen, med lite mer angelägenhet i rösten. Hon fortsatte ignorera honom.

"Ditte!"

Hon snabbade på sina steg.

"Ditte!"

"VAD?"

Hon vände sig om och stirrade på Ianto, som tydligen hade blivit överraskad för han tog ett steg bakåt innan han log igen, nästan lite generat. Med en lätt svullen näsa och utsmetat blod i hela ansiktet såg han utomordentligt fånig ut.

"Skulle du kunna vara så snäll och låta bli att nämna för Jack att du fick mig att ramla? Vi kan väl säga att jag snubblade på en sten eller så?"

"Och det skulle vara mindre pinsamt menar du?" Ditte blängde fortfarande, och nu kände hon sig dessutom lite förolämpad.

"Det skulle verkligen göra mig tacksam. Och om det skulle hjälpa något så såg jag att du hade flera tomma chokladförpackningar i din papperskorg men i dina skafferier fanns det ingenting, så jag tog mig friheten att fylla på ditt förråd."

"Så nu ska jag glömma och förlåta menar du?" sa Ditte, men hon kunde inte låta bli att snegla mot kassarna i Iantos händer.

"Nej, jag förstår att du är arg. Men vi kan väl börja med att om du låter bli att nämna att det var du som orsakade skadan på min näsa, som förresten gör förbaskat ont, så låter jag bli att visa chokladen för Jack, och de är helt och hållet dina."

"Kan sanningen om vilka ni är ingå i den överenskommelsen?"

"Jag tror det är bäst om du tar det där med Jack. Han kommer vara på bättre humör när han vet att Doktorn är i säkert förvar i sängen och han själv har ätit något."

Ianto betraktade henne, väntade.

"Har vi en överenskommelse?" sa han efter några sekunder.

Ditte tänkte efter. Chokladen var knappast jätteviktig, åtminstone inte livsviktig, men det såg knappast ut som att Ianto skulle erbjuda något annat att förhandla om. Hon gav det några ögonblick och sedan nickade hon.

"Okej."

Ianto gav henne ett flyktigt leende och tillsammans började de sedan gå hemåt. Det hade nu mörknat helt och vad Ditte kunde se var få människor ute. Därför förstod hon inte varför Ianto hela tiden såg sig oroligt om, såvida det inte hade med hela inbrotts- och pistolinnehavssaken att göra, eller så var han bara fåfäng när det gällde hans näsa. Oavsett vilket snabbade han på sina steg allt mer medan de gick, som om de förföljdes av ett osynligt hot Ditte själv inte kunde se skymten av.

...

Okej, det är möjligt att det blev snudd på en parodi där i mitten någonstans, men så kan det vara =D