En liten kommentar från författaren: Tack så mycket för kommentarerna, Ditte! Jag tackar här också även om jag redan tackat dig irl för att inte se ut som en total bitch som ignorerar sin enda läsare :p Iaf, jag äger fortfarande ingenting!
En fråga om nationell såväl som internationell säkerhet
När de kom hem igen satt Gwen ensam vid köksbordet och såg ut att vara inne i egna tankar. När Ditte och Ianto kom in såg hon däremot upp och hälsade på dem med ett trött leende. Ditte log inte tillbaka. Det dröjde inte länge innan Gwen spärrade upp ögonen.
"Ianto, vad hände med din näsa?"
"Jag snubblade."
Ditte tittade bort när Gwen bröt ihop i en fnissattack.
"Badrummet är i hallen", sa hon torrt.
Medan Ianto var och tvättade sig ren började Gwen med en tveksam gest plocka ur kassorna. Ditte var sliten mellan att vägra hjälpa till och att ta över alltihop, eftersom Gwen lade allting på fel ställen. Hon var i alla fall snabb med att rycka åt sig chokladen, som hon gick och lade i sitt rum. När hon kom tillbaka satt även Jack vid köksbordet. Han och Gwen var upptagna i ett samtal.
"Han vaknar inte, Gwen, bara ligger där. Hans feber är fortfarande hög, och jag förstår inte! Enligt vad han har sagt tidigare blir han inte sjuk. Inte på det sättet."
"Vi får ligga lågt helt enkelt. Så länge det inte blir värre så finns det inget annat vi kan göra. Han sa ju själv att det enda han behövde var vila."
"Men det var nästan två dygn sedan! Vad händer om han inte vaknar? Om de kommer tillbaka? Om de kommer så..."
Han avbröt sig när han blev medveten om Dittes närvaro i rummet.
"Hej."
Ditte nöjde sig med att nicka. Jack såg tröttare ut än Gwen. Han såg inte alls ut som ett lika stort hot som han gjort innan, men hon såg ändå till att hålla ett avstånd mellan sig och honom. Det var tyst i några sekunder, sedan sträckte sig Jack efter påsen med hygienartiklar och började packa upp dem på köksbordet. Det var ett löjligt stort antal olika produkter, och av de olika produkterna fanns det olika märken. Ditte kunde inte låta bli att le belåtet inombords när Jack kom till flaskan hon nästintill tömt därute i gränden. Jack såg den och log brett.
"Ianto kom ihåg mitt favoritschampo! Det är förstås bara min favorit eftersom han säger att det får mig att dofta...", Jack rynkade pannan och lät överdrivet besviken när han lyfte upp den. "Men var är alltihop? Kommer alltid schampoflaskorna med så här lite i i Sverige?" frågade han vänd mot Ditte, med ett nästan anklagande tonfall, vilketDitte tyckte var väldigt drygt med tanke på situationen. När Ditte inte svarade harklade sig Gwen.
"Uhm, Ianto snubblade tydligen på vägen hem från affären. Den kanske föll ut då. Alla äggen är krossade också."
Jack lade genast ifrån sig schampoflaskan och såg orolig ut. Han kastade en snabb blick på Ditte innan han höjde rösten.
"Ianto! Kom hit!"
"Vad är det?" frågade Ianto när han kom in i köket. Han var fri från blod men området kring hans näsa var redan lätt svullet och blått. Jack lutade sig bak i stolen han satt i, en vit stol med brett ryggstöd, den första möbel Ditte köpt själv till sin lägenhet.
"Gwen sa att du hade snubblat?"
"Ja, många kassar", Ianto knyckte med nacken åt köksbordet där plastpåsarna log i en rörig hög och allt Gwen inte kunnat finna någon plats åt låg huller om buller. Han log generat. "Jag såg inte vart jag satte fötterna."
Jack såg ut att tänka efter några ögonblick, sedan log han och Ditte lyckades inte helt behålla sitt känslokalla uttryck när han reste sig upp och gav Ianto en långvarig, öm kyss på kinden. "Bara du tar det försiktigt i fortsättningen så", Ianto log nästan lättat när Jack satte sig på stolen igen och såg ut att vara redo att byta samtalsämne. "Så tappade schampoflaskor, krossade ägg och svullna näsor. En väldigt händelsefull shoppingrunda måste jag säga. Är det något mer jag borde känna till?"
Ianto såg ut som om han tänkte säga något, men Ditte bestämde sig för att det var hennes tur att hoppa in.
"Inte mer än att Ianto försökte smälla i mig att ni jagar rymdvarelser och att jag har en utomjording sovande i mitt gästrum. Ni kanske har någon bättre historia? Ni kanske i själva verket är tidsresenärer som driver ett daghem för dinosaurier? Jag är idel öra!"
Ditte var inte säker på vad hon hade väntat sig för reaktion, men det hade i alla fall inte varit att få höra Jack och Gwen stöna i kör och tittade anklagande på Ianto, som stod med svagt röda kinder och armarna utsträcka mot Ditte som i ett tamt försök att nå ut med händerna för att täcka över hennes mun.
"Ianto!" utbrast Jack förebrående. "Vi har inte hur mycket retcon som helst!"
Ditte såg från Jack till Ianto som harklade sig.
"Retcon?" sa hon frågande.
"Oroa dig inte", sa Gwen och såg precis som hon från Jack till Ianto. "Du har inte fått något än. Det skulle ha fått dig att glömma oss, när vi är redo att ge oss av."
"Tänkte ni droga mig?" frågade Ditte och kunde inte låta bli att låta förskräckt, samtidigt som det var Ianto och Jacks tur att stöna unisont.
"Gwen!" sa de båda anklagande. Gwen såg tillbaka på dem och ryckte på axlarna. Hon hade samma ansiktsuttryck som ett envist barn.
"Hon förtjänar att få veta!"
"Tänkte ni droga mig?" upprepade Ditte upprört.
"Ni vet båda två lika bra som jag att ju mindre hon vet ju lättare blir processen sedan", sa Jack med ett spelat tålmodigt tonfall. "Så fort som möjligt ska vi åka härifrån och hitta ett hotell och då blir det smidigare ju mindre vi har berättat för henne!"
"Vad har ni berättat? Vad!" Ditte såg från den ene till den andra, men ingen verkade uppmärksamma henne.
"Vi kan inte göra så mot henne!" sa Gwen upprört och ställde sig upp. "Hon kommer förlora flera dagar av sitt liv. Ni talar med någon som känner till känslan!"
"Tror du inte jag gör det också?" Jack ställde sig upp han också och lät lika upprörd han. Ditte backade in i diskbänken. "Jag vet att det är hemskt, men det är det enda sättet!"
"Men det här är inte hur vi gör saker Jack!" skrek Gwen och pekade i Dittes riktning utan att titta på henne. "Vi pistolhotar inte oskyldiga! Vi gör inte inbrott! Har du glömt det?"
"Och har du glömt honom?" fräste Jack och pekade också han, men i riktning mot gästrummet. "Jag gör det här för att jag måste!"
"Nej!" nästintill vrålade Gwen. "Du gör det här för att du är rädd, Jack! Och om det är på det här sättet du tänker handskas med situationen så föreslår jag att vi ger oss av redan imorgon, så slipper åtminstone oskyldiga ta skada! Folk som aldrig borde varit inblandade! Folk som det är meningen att vi ska skydda, Jack!"
"Men hon är inblandad nu! Tack vare att Ianto har berättat för henne om allt om utomjordingar! Du kunde inte ens lämna ute dinosaurien, eller hur?"
Det sista snäste han direkt riktat till Ianto, som hade backat in mot väggen i den motsatta änden av köket mot den Ditte stod vid. Ditte stirrade på honom och han gjorde ett mellanting mellan att knycka med nacken och rycka på axlarna. Hans skuldmedvetna leende nådde inte ögonen.
"Han nämnde aldrig någon dinosaurie, det var bara jag", sa Ditte men hennes röst var svag och hon hade egentligen ingen aning om vad hon egentligen pratade om.
"Då är det väl bäst att vi gör som Kapten Jack vill!" fräste Gwen utan att ta någon notis om Ditte. "Vi ger henne ett glömskepiller och tar in på ett hotell och hoppas att allt på något magiskt vis löser sig!"
"Det kanske är bäst!" vrålade Jack.
"Det kanske det är!" vrålade Gwen tillbaka.
"Jag tänker inte ta något glömskepiller", sa Ditte men hennes röst lät på något sätt ännu svagare. Hon kände sig yr, mycket mer än när hon hade haft en pistol riktad mot sig. Då hade hon åtminstone trott att hon haft ett hum om vad som pågick.
Det var tyst i några sekunder, sedan tog Ianto till orda. Hans röst lät nästan lika svag som Dittes till en början, men den växte i styrka medan han pratade.
"Jag tror inte att det vore en bra idé. Att ta in på hotell menar jag."
"Och varför i helvete inte då?" frågade Jack och lade armarna i kors medan han tittade på Ianto.
Ianto svalde. "Jag tror vi bör hålla oss borta från offentliga platser. Det var nog bra att jag handlade så mycket som jag gjorde. Jag tror att de är här."
Det blev knäpptyst i ytterligare några sekunder. Gwen flämtade till, medan Jack såg ut som om han mådde illa.
"Här?" upprepade han efter en stund. "Här, i förbannade, jävla Sverige? Hur kan de ha... Jag teleporterade oss hit bara för att det är ett av de ställen där minst tid- och rumenergi har mätts upp. Hur kan de ha följt efter oss hit? Inget händer här!"
"Jag vet", sa Ianto och gick långsamt fram till Jack som andades tungt. Han lade en hand på Jacks axel.
"Det finns inget sätt du hade kunnat förespå det här på", sa Gwen och Ditte skulle fascinerats över hur snabbt hon gick från att ha vrålat i raseri till att låta tröstande, om hon inte haft andra saker att tänka på.
"Vad pratar ni om? Vilka är här?" frågade hon. Rädslan de andra så tydligt visade fick hela henne att känna sig spänd, och hon fick plötsligt en klump i magen.
Jack ignorerade henne och såg på Ianto. "Såg du dem?"
Ianto skakade på huvudet. "Jag tror inte det, det är ju svårt att veta hur de ser ut, eller hur? Men jag kände dem. Tror jag i alla fall. Det var så kallt och det kändes som en elektrisk spänning i luften."
Ditte hade aldrig hört något liknande i hela sitt liv. Det kunde förstås sägas om det mesta hon hört under kvällen, men hon uteslöt snabbt alla tankar hon haft på ryska maffior och gerillatrupper. Istället började hon allvarligt överväga möjligheten för en hjärnskada, antingen för de andra i rummet eller för henne själv.
Det var alldeles tyst och de andra verkade fördjupade i egna tankar. Ditte började känna sig mer och mer sinnesjuk för varje sekund som gick, så hon bestämde sig för att försöka fråga igen, om inte annat så för att testa hur djupt vanföreställningen hon så uppenbarligen led av gick.
"Vilka är det ni pratar om?"
Jack såg på henne. "Vi vet inte", sa han enkelt. "Vi har bara känt av dem, och vi har ingen aning om hur man bekämpar dem. Vi vet bara att de är farliga. Doktorn skulle kunna berätta mer för oss om han bara vaknade."
Något han själv sagt verkade ha fått Jack att rycka till. Han försvann ut från köket i en halv minut och när han återvände var det med ett besviket ansiktsuttryck.
"Jag tänkte att allt vårt skrikande kanske hade väckt honom", sa han med en suck. "Men han är fortfarande helt däckad."
Han vände sig mot Ianto och Gwen. "Jag skulle behöva prata med Ditte. Skulle ni kanske kunna bre några smörgåsar så länge? Det kommer inte dröja länge."
Gwen och Ianto nickade och Jack såg på Ditte. "Finns det någonstans där vi kan tala ostört?"
Ditte nickade utan att riktigt tänka. "Mitt sovrum?"
Jack slog sig obesvärat ner på Dittes sängkant, men Ditte stannande i dörröppningen, för äntligen hade hennes tankar hunnit ifatt henne.
"Tänker du tvinga i mig ett sådant där glömskepiller nu?" frågade hon och svalde.
Jack skrattade lätt men han såg inte road ut. "Vi fick en rätt så dålig start va?" frågade han och klappade på täcket bredvid sig. "Faktum är att jag tänker förklara. Vill du slå dig ner?"
När Ditte stannade där hon var höll han upp handflatorna mot henne. "Jag lovar, inga tabletter, inga piller."
Ditte rörde sig långsamt framåt och satte sig på andra sängänden, så långt ifrån honom hon kunde.
"Sätt igång då."
Jack nickade. "För att göra en lång historia kort så talade Ianto helt och hållet sanning. Vi är en organisation som heter Torchwood. Vårt uppdrag är att hitta utomjordingar och utomjordiska saker som förvirrat sig till Jorden och ta hand om dem. Helt enkelt, ja: rymdvarelser existerar."
Han pausade som för att se om Ditte hängde med. Hon nickade långsamt, för hon kunde inte komma på något annat att göra. Jack fortsatte.
"Mannen inne i ditt gästrum är ingen man, i alla fall inte vad du skulle kalla en man. Han är en utomjording, men han är sjuk och vi försöker hjälpa honom. Problemet är att han har, inte med flit förstås, lockat hit en extra ondskefull utomjordisk art, som vi sedan dess varit på flykt från. De är efter honom, och vi vet inte varför. I vanliga fall skulle vi ha letat upp dem och försökt kommunicera med dem, och få ett slut på det här en gång för alla, men eftersom vi inte vet vad det är vi har att göra med..."
Han lät meningen dö ut och tog återigen en paus. Den här gången verkade han förvänta sig någon form av kommentar. Ditte sa det enda hon kunde komma på.
"Men han ser mänsklig ut? Mannen i mitt gästrum, den där Doktorn. Inga tentakler eller... flugögon."
Jack skrattade. "Tro mig, den sorten finns också. Men det är sant, han ser mänsklig ut. På utsidan åtminstone, säg det inte till honom bara. Jag är rädd för att han skulle ta det som en förolämpning."
Ditte bara tittade på Jack.
"Jag är verkligen ledsen att det blev så här", sa han. "Vi flydde till Sverige helt utan plan och vi behövde någonstans att gömma oss. Det fanns inte tid att förklara, och jag tror tyvärr att vi verkligen skulle behöva stanna här ett tag till. Tror du det skulle gå? Och kan du förlåta mig?"
Jack såg på henne, med fullständig uppriktighet i ögonen. Ditte såg ner på sitt täcke.
"Hur vet jag att du talar sanning?" frågade hon och ignorerade hans frågor.
Jack suckade, tog upp sin mobil och verkade skriva ett sms. Han skrev långt. Ditte väntade, tyst. Till sist skickade Jack det. Han la ner sin mobil och det gick någon minut. Hela tiden log han artigt mot Ditte. Ditte inspekterade sina väggar. När Jacks mobil ringde hoppade hon till, men Jack tog bara upp den och räckte den till henne.
"Det är till dig", sa han enkelt. "Du kan svara på svenska."
Ditte såg på honom, men hans artiga leende avslöjade ingenting. Osäkert tog hon emot mobilen och svarade.
"Hallå?"
En mycket välbekant mansröst svarade i andra änden. "Pratar jag med Ditte Roslund? Det här är statsministern."
Och så började det märkligaste telefonsamtal Ditte någonsin varit med om. Statsministern förklarade att Torchwood i allra högsta grad var verkligt, att det här var en fråga om nationell såväl som internationell säkerhet, och att Dittes hjälp var mycket uppskattad, och att hon självklart skulle få en riklig ersättning för de besvär denna situation vållade henne. Den exakta summan kunde han inte nämna, men han gissade att de kunde komma upp i en siffra som var nog för att få Ditte att skruva på sig. Ditte kunde inte mer än att humma och göra små läten för att visa att hon hade förstått.
"Så vad tror du?" frågade Jack med ett litet skratt när telefonsamtalet var avslutat. "Får vi sova här i några nätter?"
Ditte väntade i några sekunder med att svara för att hitta sin röst igen.
"Ja", sa hon till sist. "Men ni får ta sofforna."
"Självklart", sa Jack och nickade. Han reste sig upp. "Ska du med och ta en macka?"
Ditte skakade på huvudet. "Inte hungrig."
"Okej", sa Jack och började gå ut, men i dörröppningen stannade han och vände sig om. Han såg på Ditte med en eftertänksam min innan han började prata. "Och Ditte? Om du någonsin disfigurerar Iantos näsa eller någon annan del av hans kropp igen så har du gjort mig till din personliga fiende."
Ditte lyckades till sin förvåning le, för hon hade inte missat att Jack hade blinkat åt henne. "Det är uppfattat", sa hon. "Och om du eller någon annan någonsin pekar med en pistol i min riktning igen så kan du förvänta dig något liknande."
Jack log och gjorde honnör. "God natt då."
Ditte nickade, plötsligt för trött för att svara, och när Jack gått ut och stängt dörren efter sig lade hon sig ner på sängen, fortfarande fullt påklädd, och somnade direkt.
...
Jag vet att statsministern inte skulle presentera sig som "Statsministern", men eftersom det här utspelar sig några år i framtiden ville jag inte ha med ett namn :p