En mycket kort del, förlåt för det - men still, det är en ny del ;)
/JvJ

"Kom igen Sirius, kan vi inte gå ut, jag känner för att", Cassie tystnade och funderade ett tag medan Sirius lyssnade på henne med ett varmt leende, han visste att hon var impulsiv och att hon snart skulle komma på något totalt befängt, vilket passade honom utmärkt, han behövde göra något för att få uttrycka de känslor som blommat upp inom honom nu när han äntligen var tillbaka på skolan, den plats han kallade för hem, "jag vet, jag känner för att klättra så högt upp som möjligt i det högsta trädet som går att hitta här omkring", sa hon med ett brett leende och de ljusa ögonen glittrade entusiastiskt.
"Visst, " sa han med ett skratt och reste sig upp från soffan som han suttit i, "men lycka till med att hitta det största trädet som finns i den här skogen, det finns många träd där vet du".
Cassie struntade i vad han sa, vinkade hej då till resten av marodörerna som med ett flin satt kvar och drog med sig den svarthåriga pojken ut på slottsområdet.

"Okej, du lyckades", sa Sirius och blickade upp på den stora granen som tornade upp sig framför dem, de hade vandrat runt i skogen i ungefär en timme och mörkret började tätna.
"Så klart", sade Cassie med ett retsamt flin och började klättra med Sirius efter sig, "jag älskar att vara så här högt uppe, man känner sig så fri", sa hon när de satte sig på ett par tjocka grenar och såg ut över landskapet som bredde ut sig under deras fötter.
"Jag föredrar nog att ha alla fyra tassarna på marken", sade Sirius med ett flin medan han betraktade det stora slottet vars tinnar höjde sig mot den mörka skyn, Cassandra log men svarade inte, hon var djupt försjunken i tankar.
"Ska vi börja gå tillbaka?" Frågade Sirius efter ett tag, Cassie nickade och hennes ljusa ögon blänkte av någonting som han inte kunde tyda, han skakade lite på huvudet och började klättra ner med blicken oroligt fäst på flickan som dröjde kvar på grenen, han gillade inte att hon var så tystlåten och han anade att någonting skulle hända.
Plötsligt kastade hon sig ut i tomheten och Sirius var nära att ramla ned från trädet av förskräckelse, han såg hur hon i allt snabbare fart föll mot marken men sedan hur ett blått skimmer omslöt henne och plötsligt kretsade en ståtlig örn runt i luften, han skakade ilsket på huvudet och skyndade sig ned.

När han väl var nere satt den majestätiska fågeln på en gren och såg på honom med en blick som glittrade av okynne.
"Cassandra Rivvers, du får aldrig mer skrämma mig så där, du tror väll inte att jag kan komma ihåg vad du har för animagusform heller och jag borde förresten inte ha varit så dum att jag hjälpte dig att bli en, du skrämde ju nästan livet ur mig!".
Cassie förvandlade sig tillbaka till sin vanliga kropp och hoppade ner från grenen som hon suttit på, "Men Sirius, den där fågeln är en del av mig nu, om jag inte tillåts flyga med vinden ibland så kommer det att ta livet av mig", sade hon med ett varmt leende och tog hans hand, "jag vet att du inte gillar när jag gör så, men det blir ju så mycket mer spänning då och du skulle ha sett din min" sade hon med ett skratt, Sirius såg ogillande ut men skakade sedan på huvudet.
"Du kommer att bli min död en dag", sa han med ett snett flin och så började dem gå tillbaka till slottet i tystnad.

"Du Cassie, innan vi går in så måste jag få prata med dig" sa Sirius när dem närmade sig dörrarna och Cassandra nickade.
"Jag vill inte att du följer med oss på våra månliga vågspel", hon såg förfärat upp på honom men sade inget, "det är inte det att jag missunnar dig chansen till äventyr, men det är för farligt, jag vill inte att du skadas".
"Men det är okej om de andra skadar sig eller, jag är inte ens i närheten av honom när han är förvandlad och det är för att jag har lovat Remus att hålla mig undan, som varulv gillar han inte fåglar", sade hon med ett torrt skratt, "Sirius, du kan inte förbjuda mig att vara närvarande under månperioderna, dels så behöver ni någon med min blick som kan varna för fara och dels så klarar jag inte av att sitta uppe i tornet och bara vänta på att ni ska komma tillbaka, Remus är min vän med och jag tänker inte lämna honom i sticket", hon var röd i ansiktet av ilska och borrade in naglarna i handflatorna för att hindra sig själv från att gråta.
"Jag tänker inte förbjuda dig Cas, men jag vill inte att du blir skadad, hur ska jag annars överleva somrarna hemma hade du tänkt?" Frågade Sirius med en bedrövad min, Cassandra skakade på huvudet.
"Okej, nu glömmer vi den här diskussionen och går in, jag orkar inte älta det här med dig just nu", sade hon trött och gick i förväg upp för trappan och in i slottet, vad hade det tagit åt honom, varför var han inte som vanligt längre?

Så, äntligen fick ni läsare ytterligare en del :D
Jag hoppas att ni gillade den... det kanske inte hände så mycket men nu är allt det tråkiga över och nu kan den verkliga historian börja :)
Så om ni vill ha en fortsättning (jo, jag kan ju välja att bara lägga ut nästa delar på och strunta i att lägga ut dem här ifall ingen kommenterar) så ber jag er vänligt att kommentera så konstruktivt som möjligt :D

Vad var bra med den här delen? Vad kunde jag göra bättre? Vad tror ni kommer hända? Vad borde hända? KOMMENTERA!! /JvJ