Ginny lade försiktigt ner de tre vita rosorna på sin mors kista. Hon kunde inte fatta att hon verkligen var borta för alltid. Död! Hon bort torkade tårarna som rann nerför hennes kinder med handen.
"Farväl mamma", snyftade hon fram innan hon vände sig bort.
Charlie gav henne en varm kram. Även han grät. Åh vad hon önskade att det hade varit Harry som kramat om henne istället. Att se honom igen på Bill och Fleurs bröllop hade varit rena tortyren, se honom och veta att han inte längre var hennes. Hon hade varit på väg att prata med honom flera gånger, böna och be honom att ta henne tillbaka, men hon hade behärskat sig. Och nu stod hon här med sin storebrors armar omkring sig istället för Harrys.
Utan att riktigt tänka på det förde hon upp handen till halsbandet hon hade fått av sin mor till bröllopet. Det var en mycket vacker släktklenod – ett silverhalsband med stora, runda safirer. Hon hade länge tvekat om hon skulle ta det idag, men det var som om hon kände sig lite närmare henne när hon hade det på sig. Molly hade sagt att det var en tradition inom familjen att ge det till den första dottern som gifte sig, men att hon inte hade vågat vänta tills Ginny blev gammal nog att gifta sig, livet var så skört nu i krigstider. Precis som om hon hade anat… Och så kom tårarna med förnyad styrka.
Utanför kyrkan trängdes vänner och bekanta med släktingar och familj. Det var Ron och Hermione, Bill och Fleur, Percy och Penelope, Fred och George, Arthur som tog stöd mot Charlie. Remus, Tonks och Moody. Några från Ministeriet. Fler från Fenixorden. Alla hade inte fått plats i den lilla landsortskyrkan där begravningen hade ägt rum.
Hon hörde Hermione mumla något om att Harry inte var där. Hon var själv förvånad att han inte var där, Molly hade ju i den närmaste adopterat honom som en extra son, men hon var glad att han inte var där. Då kunde hon gråta i fred.
Återigen fingrade hon på halsbandet. Fann någon slags tröst i det. När hon hade satt på sig det till bröllopet hade hon tagit det som ett tecken att Harry skulle komma dit. Att det skulle bli de två ändå. Men det var väl klart att dyra smycken inte imponerade på honom!
Usch och fy, förmanade hon sig själv. Hon borde sörja sin mamma, inte tänka på att Harry inte längre var hennes! Hon skulle just ta ner handen från smycket när det på något sätt verkade dra ihop sig. Strypa henne, hann hon tänka innan hon insåg att hon hjälplöst förflyttades till en annan plats.