Draco stirrade intensivt på platsen där hon borde dyka upp. Han begrep inte varför hans mamma hade insisterat på att det var han som skulle göra detta. Visst kände han en bitterljuv tillfredsställelse över förtroendet, men han hade en känsla av att det egentligen var något annat som pågick.
Han fingrade på dolken som låg i hans ficka. Äntligen skulle han få sin hämnd på Potter, få något som var hans. Det var lite synd att de hade gjort slut – hur ljuvligt hade det inte varit att sno hans flickvän, då hade det varit perfekt – men det låg väl något ädelmodigt skäl bakom om han kände de två rätt. Som om inte allt och alla kunde se hur de gick och trånade efter varandra som en kåt getabock och hans löpande hynda.
"… och så skall segern komma oss alla till del. Genom offrandet av…", malde Dödsätaren på. Han hade malt på det här sättet i flera timmar nu. Vem han var eller vad han hette visst han inte, och han brydde sig inte heller. Om han inte hade varit nödvändig för ceremonin så hade han kört dolken i honom istället för i Ginny.
Luften framför hans fötter skälvde till och så materialiserades Ginny Weasley där det förut bara varit en tom cirkel. Hon såg faktiskt ganska bedårande ut med handen på flyttnyckeln och ögonen röda av gråt. Det röda håren var elegant samlat i en fläta som hängde ner över den svarta klänningen, som smet åt kring hennes välformade kropp. I en halv sekund trodde han att hon skulle trilla baklänges och sätta sig på rumpan, men så fick hennes fötter stadga och hon höjde förskräckt blicken och stirrade trotsigt in i Dödsätarnas masker. Lojt klev han in i cirkeln, precis innan de framviskade besvärjelserna fick cirkelns fina linje på marken att bli till en solid vägg, en bur utan möjlighet att slippa ut ur. Detta var möjligheten till att han hade kniven istället för sin trollstav, den som använde sig av magi inne i denna bur skulle bli ohjälpligt bunden till den andre för evigt. Ett obrytbart löfte. Han log.
"Så Ginny, du tyckte att det var dags att komma alltså. Dags att förena dig med oss för evigt", han drog upp den vänstra ärmen och visade henne Mörkrets märke, som just nu lös rött mot hans bleka hy. "Nåväl, sådan mor, sådan dotter. Förräderi tenderar att smitta, det är inget att skämmas för." Han kunde se hur hon i det närmaste skakade av ilska, men envist höll hon munnen stängd. Så hon anade en fälla? Han såg fram emot leken det skulle bli att knäcka henne.