Harry satt längst ut på klippan och dinglade med fötterna över avgrunden helt omedveten om vad som hade hänt i Ottery St.Catchpole på Mollys begravning. Visserligen hade han gärna varit med på Mollys begravning, men han var ändå tacksam för att tillslut få vara helt ensam. Ensam, och på så sätt inte heller utsätta någon annan för fara.
Han hade aldrig trott att han skulle vilja återvända till detta ställe, men nu när han hade gjort det så kände han ändå en viss frid i hjärtat. Det var som om platsen andades lite av den beslutsamhet, den kampglädje som hade kännetecknat Dumbledore. Det, i kombination med att han slapp se grottan under vattenytan. Eller var det bara vissheten om att det var här han för första gången verkligen hade känt sig vuxen uppgiften? Som om det inte bara var något som en gammal profetia hade tvingat på honom utan även något han verkligen kunde välja? En möjlighet att kämpa en kamp som inte längre var helt hopplös?
Han drog in havets lukt av salt och tång i näsborrarna. Vinden piskade hans magra kropp. Luften fylld med små vattendroppar som kändes som nålar mot hans hud. Himlen täckt med svarta, hotande moln. Det höll på att dra ihop sig till storm. Ändå kände han ingen vilja att flytta sig från klippan. Här var han – för första gången på många år – hel fri.
Det var nu sjuttonde september, han borde vara på Hogwarts och plugga i lugn och ro under McGonagalls ledning, men hade valt att inte fara dit detta sista år. Istället hade han städat och lagat sina föräldrars hus i Godric's Hollow med hjälp av Ron och Hermione. Det var ett ganska stiligt hus, med en stor portion charm, även om det var sunkigt efter ha stått obebott i snart sexton år. Egentligen visste han inte om han brydde sig så mycket om huset egentligen, det var bara det att han inte haft hjärta att ta itu med uppgiften att lokalisera horcruxarna så länge som Ron och Hermione var med. Och just det var anledning till att han nu satt ute på klippan vid havet istället för att vara på Mollys begravning. Nu var han fri att börja sökandet utan att riskera sina vänners liv.
Varken Hermione eller Ron kände till detta ställe, än mindre dess betydelse. Den enda han kunde tänka som skulle kunna ha något ärende hit var Voldemort själv, men om han inte hade upptäckt att horcruxen var borta så varför skulle han komma just nu? Nej, han trodde att han kunde vara ganska säker för upptäckt här. Så han hade fixat ett rum på det enda mugglarhostelet som fanns i den lilla byn under förevändning att han skulle studera trakten för att eventuellt använda den i en bok han höll på att skriva. Hostelägaren hade sett minst sagt skeptiskt ut, så det var väl inget som normala sjuttonåriga mugglare gjorde, men hade inte kommit på något bättre just då. Eftersom han kunde betala för sig hade han fått stanna.
Han hade tillbringat förmiddagen och en stor del av eftermiddagen med att prata med äldre människor om platsens historia, om barnhemmet – fast han hade fått höra att de säkert hade varit åtminstone tio, tjugo stycken olika barnhem – som hade besökt trakten förr om åren. Han trodde sig ha uppsnappat några minnen av Tom Dolder, men det var inget som var tillräckligt matnyttig information, ingen ny ledtråd. Och framförallt ingen ledtråd om vart den mystiske R.A.B. kunde ha tagit vägen med den verklige horcruxen.
Till viss del saknade han Hermiones logiska tänkande. Hon hade säkert kommit på något sätt att komma vidare i sökandet. Visserligen hade han tagit med sig alla hennes böcker om horcruxar som han hade hittat efter att hon och Ron hade stuckit iväg till begravningen, men eftersom hon inte hade hittat någon ledtråd i dem under två och en halv månads idogt letande så hade han inte så stora förhoppningar om att hitta något vettigt han heller. Nej, om man skulle ha någon bok som berättade något viktigt om hur horcruxar skapades och oskadliggjordes så skulle han bli tvungen att leta igenom hela Svartvändargränd och dess vidriga svartkonstartiklar. Han såg inte fram emot det.