Ginny låg ihopsjunken på marken. Hur länge hon hade gjort det kunde hon inte minnas. Med en ansträngning satte hon sig upp istället. Hon var alldeles kladdig av blod. Hennes eget blod. Det hade dröjt länge innan hon hade givit upp, innan hon hade försökt slå sig ut. Innan hon hade skrikit. Men vad hade det hjälpt? De hade bara skrattat åt hennes fåfänga kamp. Draco hade grymtat till någon gång när hon hade fått in en rejäl snyting på hans ansikte i bästa mugglarstil, men det hade varit kattens lek med råttan, och det var hon som hade varit råttan!
Hon kunde fortfarande känna av Dracos närvaro, trots att han stod flera meter bort och ignorerade henne totalt. Hon hoppades att det skulle vara en övergående förbindelse. Tänk om hon skulle gå runt och vara medveten om honom resten av livet! Men de hade kallat det ett obrytbart löfte. Hon var bunden till honom som en husalf till sin herre. Nej, en husalf var mer fri än vad hon var. Hon suckade uppgivet.
Hon visste inte om hon skulle tro på att det var hennes mamma som hade sålt henne. Hur skulle hon kunna göra något sådant! Inte Molly! Hon skakade förtvivlat på huvudet, men någonstans inom henne sa en liten röst att det dem sa var sant, det var hennes egen mor som hade sålt henne. Det var nog därför hon inte grät. Hon hade inte gråtit en enda tår sen hon kom hit. Allt annat hade hon givit upp, men hennes ögon hade förblivit torra. Hon hade inte gråtit av smärtan tidigare, och inte heller nu grät hon av uppgivenhet. Hon bara satt på marken och väntade. Väntade på att Draco skulle säga åt henne vad hon skulle göra. Det var det mest förnedrande av allt.
De andra Dödsätarna tog ingen större notis om henne. De visst att hon var bunden med något som var starkare än rep. Om hon hade varit fem fortfarande så hade hon stampat med fötterna och bultat med knytnävarna i marken av frustration, men livet som enda tjej med sex äldre bröder hade lärt henne att det inte hjälpte. Att de inte ens höll ett litet getöga på henne! Gjorde något som visade att de inte litade på henne fullkomligt. Men nejdå, hon var ju Dracos lilla knähund. Klart hon…
Raseriet blixtrade genom hennes medvetande. Varför hade hon blivit så oförsonligt arg? Nej, det var inte hon, det var Draco! Draco som var tvärilsken för något. Och han var på väg mot henne. Hon kröp ihop lite till och hoppades att det inte var hon som hade gjort honom fly förbannad. Han grep tag i hennes handled och drog henne upp på fötter, ilsket muttrande, och släpade bort henne från de andra Dödsätarna. Sen svor han ljudligt. Och innan hon visste ordet av så förflyttades hon med hjälp av spöktransferens till okänd ort.