Draco släpade upp Ginny till sitt sovrum och slängde ner henne på sängen. Inte för att han hade några tankar på att fullfölja det löjliga 'äktenskapet', som hans mor hade kallat det. Bara själva tanken på det fick honom att börja koka av ilska och bli lätt illamående. Utan att riktigt veta vad han skulle ta sig till stod han mest och stirrade på henne där hon låg hopkrupen på sängen och försökte gömma sig under hans blick.

På något sätt kunde han tycka synd om henne, hon såg så rädd ut. Han skakade på huvudet – vart kom den tanken ifrån? Varför skulle han tycka synd om henne? En förrädares dotter! I stort sett inte bättre än en mugglare, en smutsskalle. En blodsförädare! Han knyckte föraktfullt på huvudet och lämnade rummet, dörren smällde han igen bakom sig.

Med långa kliv hade han snart lämnat huset utom synhåll. Han slog in på en stig han hade gått många gånger i sitt liv. Från parken bakom herrgården följde han stigen bort mot skogsgläntan som de använde som quidditchfält, vidare bort längs bäcken tills han nådde källan. Där satte han sig ner med ryggen mot den stora stenen. Med en frustrerad gest slängde han i en sten i källan. Han suckade. Så meningslöst! Så förnedrande! Hur hade han kunnat lurats till något så… Han slängde ännu en sten i vattnet.

Han hade suttit där ganska länge, säkert i ett par timmar, när han för femtielfte gången kom på sig själv med att fantisera om vad Ginny gjorde. Hittills hade han försökt värja sig mot det – varför skulle han bry sig om henne! – men nu orkade han inte kämpa emot längre och lät han tankarna vandra fritt. Och i hans inre formades bilder om hur hon hade lämnat rummet och försökte smyga sig ut ur huset. Hur hon kröp längs korridorerna. Hur hon blev stående och stirrade på porträttet av Anders Malfoy – varför just honom frågade han sig själv – hans farfars farfars farbror. Han kände hur porträttet fick obehagskänslorna att krypa längs ryggraden på henne. Hennes mjuka fötter som tassade lätt mot det hårda stengolven i korridorerna. Han hoppade nästan till själv när hon upptäckte en av husalverna som just höll på att raka askan ur en liten eldstad.

Nej, nu måste han skärpa sig. Han hade inte flytt huset för att ägna sig åt att låtsas vara där. Nej, han hade gått hit för att försöka klura ut vad han skulle ta sig till med Ginny. Så fort hennes namn blixtrade förbi i hans tankar så var han tillbaka i huset, tillbaka hos Ginny. Nu stod hon med handen på ytterdörren, redo att försöka fly.

Vad kom det där ifrån? Han hade aldrig haft livlig fantasi förut! Det var ungefär som om han kunde se in i hennes medvetande. Nej, vart hade han varit… Och så anföll insikten honom: han kunde se in i hennes medvetande! Han hade känt hennes rädsla för honom, han hade sett vad hon hade sett när hon försökte fly från herrgården. Han… Tanken fick adrenalinet att pumpa i hans kropp. Försiktigt försökte han medvetet hitta henne med tanken. Men… Ingenting! Han försökte en andra gång, men det var bara tomt.

Frustrerat tog han upp en sten och kastade i vattnet innan han försökte en tredje gång och nu var det som om lukten av gräs och ruttnande löv fyllde hans näsborrar. Han kunde känna hur grenarna på busken rev på hennes rygg samtidigt som hon försiktigt ålade sig fram under hans mors törnbärshäck. Hon låg länge blickstilla och väntade precis vid kanten på häcken, försiktigt spanande framför sig och så kastade hon sig plötsligt fram över gången och slängde sig ner i häcken på andra sidan.

Undra om han kunde…? Han tog ett fastare grepp om hennes sinne och befallde henne att ligga helt stilla. Han kände hur hon darrade i hela kroppen av ansträngningen, sliten mellan hans befallning att vara stilla och hennes egen vilja att fly.

Det här var ju kul! Han log med hela ansiktet och tvingade henne att resa sig upp. Han kunde känna hur häckens törnen rispade sönder hennes hud och kläder, hur hon blödde. Han brydde sig inte. Istället tvingade han henne att komma till honom. Riktigt varför visste han inte, men något måste han ju hitta på nu när han kunde kontrollera hennes sinne så här lätt, så fullständigt. Det här skulle bli riktigt skoj!

Han log.