Begravningen upplöstes i kaos efter Ginnys försvinnande. De som inte var medlemmar i Fenixorden skickades hem och Orden samlades i Kråkboet för närmare överläggningar. Kvar utanför kyrkan blev bara Ron och Hermione. Planlöst sökte de runt kyrkan, men utan att hitta några nya spår efter Ginny.
Ron var i upplösningstillstånd. Hans lillasyster!
Hermione tvingade sig själva att lugna ner sig och tänka logiskt istället. Hennes bästa väninna var borta, men om hon fick panik så skulle hon inte hjälpa Ginny.
Ron anklagade henne för att inte bry sig. Hans lillasyster var BORTA!
Hermione svarade med att kylig logik var bästa sättet att se sanningen, att få panik gjorde att man missade de mest uppenbara ledtrådar.
Ron blängde surt på henne. Helst skulle hon väl sticka näsan i en bok och glömma att det fanns levande människor här i världen också! HANS LILLASYSTER VAR BORTA!
Hermione kände hur hennes hjärta sårades och sprack. För att han inte skulle få se hennes tårar flydde hon bort från honom.
Ron skrek efter henne. Hon var en okänslig skit, inte värd att vara deras vän längre!
Hermione sprang ännu snabbare. Helst skulle hon spöktransförera sig bort från platsen – vart som helst, bara hon kom bort härifrån, bort från Ron – men just nu skulle hon inte kunna koncentrera sig tillräckligt. Istället sprang hon över kullen och in i skogen som låg på andra sidan. Där stannade hon och försökte lugna ner sig. Tog några djupa andetag, men kände fortfarande hur det tryckte över bröstet. Ilsket torkade hon bort tårarna gång på gång, men hon kunde inte sluta gråta. Förtvivlat sjönk hon ihop på marken. Varför skulle hon älska Ron? Varför förstod han inte det? Varför var han tvungen att såra henne! Förstod han inte att hon ville dela hans smärta, hjälpa honom? Förstod han inte att hon älskade Ginny som en lillasyster och vän? Varför anklagade han henne för att vara hjärtlös? Förtvivlat skrek hon ut all sin sorg och förvirring.
Ron trampade nervöst runt på kyrkbacken. Varför hade han skrikit åt henne? Varför hade han låtit sin sorg och förtvivlan efter Ginny gå ut över henne? Han skulle säga förlåt när hon kom tillbaka, lovade han sig själv. Varför kom hon inte tillbaka? Skulle han gå efter henne? Nej, hon var säkert fortfarande arg på honom. Det skulle han ha varit om hon skrikit efter honom. Ytterligare någon minut gick. Fortfarande ingen skymt av henne. Han började gå efter henne, upp mot kullen dit hon hade sprungit. Han kände sig fånig! Han vände. Men hon var hans vän! Varför skulle hon komma tillbaka till honom när han hade sagt att hon inte var det? Han måste säga förlåt till henne. Han började gå uppför kullen. Fast det var nog bättre att hon fick lugna ner sig lite innan han kom och bad om förlåtelse. Han vände tillbaka igen. Men om hon råkade illa ut? Tänk om det fanns dödsätare i närheten? Tänk om de angrep henne när hon var själv? Han sprang uppför kullen. Han skulle försvara henne! Han skulle offra sitt liv för henne, han skulle inte förlora henne också! När han kom upp på krönet stannade han till. Han såg henne inte. Det var nog trots allt bättre att han återvände till kyrkan, hon skulle nog komma tillbaka dit. Just som han vände sig om för att börja gå hörde han hennes skrik. Hans hjärta stannade. Inte hon också! Hans fötter stod som spön i backen, han flög in i skogen för att rädda henne.
Hermione var inte medveten om tiden. Hon brydde sig inte. Hon bara grät och grät. Lät alla tårar rinna fritt. Tårar av sorg, tårar av smärta. Hon var inte medveten om något förrän Ron slängde sig över henne. Vart var de? Han skulle försvara henne! Hon skakade på huvudet, hon var själv.
Han såg på henne. Såg hennes tårar för första gången. Långsamt, försiktigt, sjönk han ner på marken bredvid henne. Kramade om henne. Tröstade henne. Smekte henne över ryggen. Sa förlåt.
När Ron och Hermione flera timmar senare återvände till Godrics Hollow och upptäckte att Harry också var borta, så drog de den förödande slutsatsen att Ginny och Harry hade stuckit iväg tillsammans. Det vore inte första gången som Harry hade gömt sig under sin fars osynlighetsmantel, och det skulle ju förklara varför han tillsynes inte hade varit närvarande på begravningen. Riktigt varför de skulle ha stuckit iväg sådär mitt bland allt folk, helt utan förklaring och förvarning, förstod de inte, men det kändes som om tanken var vettig ändå. Ginny kunde ju inte spöktransförera sig, och visst hade hon sett förvånade ut innan hon försvann? Om det var Harry som hade tagit henne med sig så skulle det förklara mycket. Om de hade varit med på Ordens möte skulle de ha vetat att Harry inte hade varit i närheten av Ginny. Istället för att varsko Fenixorden om Harrys försvinnande gick de nu, trygga i sin förvissning om att det måste ha varit så det hade gått till, och sov.