Ginny försökte förtvivlat vinna tillbaka herraväldet över sin egen kropp. Hon försökte tvinga sig att vända, att stanna, att… Men allt var förgäves, obönhörligt fördes hon framåt längs stigen.
Trots att hon aldrig hade varit här så kändes det ändå som om det var bekant. Som om hon hade varit här många gånger förut. Nej, inte hon. Han! Draco… Det var Dracos minnen, Draco som hade vandrat denna stig otaliga gånger. Det var Draco som styrde henne nu, och på något sätt hade det gjort att hon fått del av hans minnen. Insikten var ganska skrämmande, men hon var egentligen inte förvånad. Om hon kunde få del av hans känslor, så varför skulle hon inte kunna få del av hans minnen? Det var väl antagligen så länken fungerade.
Tanken fick henne att rysa. Hon kunde fortfarande känna av smärtan när hennes försvarsformel slog tillbaka på henne själv. Fast cirkeln hade på något sätt manipulerat den och fått den att lägga sig som ett järnband kring hennes huvud så att hon hade blivit alldeles omtöcknad. Hon kunde inte riktigt minnas vad som hade hänt sen efter det, men hon mindes i alla fall hur en gyllende länk hade förenat henne med Draco. Och hur hon kunnat se rakt in i alla hans tankar och minnen. Känna hans känslor! Hon hade inte insett det då, hon hade varit alldeles för chockad och dåsig av förhäxningen som hade slungats tillbaka på henne själv. Det enda som hade stått klart för henne då var att hon var bunden till honom för alltid, utan återvändo.
Var det såhär det kändes för Harry? Att tvingas dela Lord Voldemorts sinne? Att vara länkad till Mörkrets Herre? Att ständigt känna sig besmittad, att veta att man inte är att lita på. Att man kan nyttjas till spion vilket ögonblick som helst, utan att man har makt över sig själv? Hon kunde fortfarande minnas när hon själv hade varit slav under Voldemort. Det var inte riktigt såhär. Då hade hon haft minnesluckor, barmhärtiga minnesluckor som gjorde att hon inte behövde minnas vad hon hade gjort. Men Harry och Voldemort hade en helt annan relation, var det mer som det här?
Synen av Draco där han stod och väntade på henne i gläntan med ett självbelåtet flin på läpparna gjorde henne illamående. Insikten att oavsett vad han tänkte göra med henne så var hon helt maktlös, utan möjlighet att kunna protestera minsta lilla.
Hon stannade – nej, han stannade henne – på en armlängds avstånd ifrån honom. Sakta gick han ett varv runt henne, beskådade henne närgånget. Hon riktigt kände hur han älskade makten han hade över henne. Njöt av att se hennes meningslösa kamp mot honom. Åhh vad hon önskade att ge honom en rejäl snyting, att sudda ut hans hånfulla leende, men hur hon än försökte hängde armarna livlösa längs hennes sidor.
Ett kort ögonblick tyckte hon att hon kände förvirring från honom. Förvirring och osäkerhet. Men ögonblicket senare höjdes sig hennes armar och gav honom en kram. Hennes läppar pressades mot hans. Illamåendet steg upp i hennes hals – han kunde väl verkligen inte mena…! Hans händer letade sig in under hennes tröja. Maktlös fick hon lov att finna sig i att han tog av henne den och slängde bort den. Han gav henne ett maktfullkomligt flin och knäppte upp hennes behå. Han tänkte verkligen…!
"Sluta! Sluta! Bort! Bort, bort, bort! Försvinn!", hennes skrik ekade i gläntan, förstörde friden. Draco flög bakåt som om han hade blivit stungen av en geting. Fortfarande hade han hennes behå i händerna. Han tittade fånigt på den, på henne och tillbaka på behån. Automatiskt höjde hon händerna för att skyla brösten.
Sekunden efteråt insåg hon att hon kunde röra på sig efter eget behag och rusade fram och gav honom en rak höger så att han med en duns satte sig på marken, samtidigt som hon snappade åt sig behån och tröjan. Hon gav honom en mördande blick, nåde honom om han följde efter henne, och rusade bort med kläderna fortfarande kvar i handen.