Ginny satt och höll om en kopp hett te. Andades in de varma ångorna. Men hon gjorde mest av vana, den hemtrevliga ritualen skänkte henne ingen frid just nu. Mitt emot henne satt Draco och stirrade på den kopp med te som stod framför honom som om den var hans dödsdom. Hans trollstav låg fortfarande borta i hörnet där den hade landat. Hon kunde känna hur han tvingade sig själv att inte ständigt titta efter den. Och han hade all anledning till att vara nervös, i alla fall ur hans synvinkel sett. Bakom henne stod Bill med armarna i kors och tittade på honom med svarta ögon. Bevakade honom.
Frånvarande rättade hon till filten som hängde över hennes axlar. Hermione hade envisats med att hon måste hållas varm. Det var något med människor i chock som gjorde att kroppstemperaturen sjönk, hade hon snusförnuftigt förklarat. Fast om det var någon som skulle behöva en filt så var det nog Draco. Han såg verkligen frusen ut. Darrade. Nej, han frös inte. Han var arg. Och rädd. Mest rädd. Hon beundrade att han klarade av att sitta så lugnt och stilla, nästan med samma arroganta hållning som han brukade ha. Hela bandet fullkomligt skrek ut en lust att jämra sig, att vrida händerna och be om nåd. Ju längre tiden gick, desto lättare gick det för henne att läsa av bandet. Läsa av honom. Som om han hade blivit en del av henne själv, lika bekant.
Tvärt vände hon bort blicken från honom och tittade istället på Hermione som tog upp den andra bordshalvan. I knät hade hon en tjock bok uppslagen. Framför henne på bordet låg det en trave med böcker hon redan hade kollat igenom och en annan trave med böcker som hon hade sagt skulle kunna vara intressanta. Böckerna hade hon hämtat i Godric's Hollow, men hon hade inte gett sig tid att klä på sig. Ärligt talat utgjorde hon en ganska komisk anblick med morgonrocken hängande på trekvart, helt försjunken i böckerna. Emellanåt gjorde hon en anteckning på pergamentet – hon hade snart fått ihop en hel fot – framför sig eller slog upp något i en av de andra böckerna, men för det mesta skakade hon bekymrat på huvudet. Hon hittade inte det hon letade efter. Hermione hade inte sagt det högt, men Ginny förstod ändå vad hon gjorde. Hon försökte hitta något sätt att bryta bandet mellan henne och Draco. Hon lät henne hållas, fast hon hade inte stora förhoppningar om att hon skulle hitta något. Hur mycket det än skrämde henne så hade hon börjat acceptera att bandet skulle finnas där.
Hon skakade på huvudet åt tanken, som för att säga åt sig själv att sluta vara dum. Bandet hade funnits där i mindre än ett dygn, hon kunde knappats ha vant sig vid det än! Men hur mycket hon än försökte förneka det så kändes hans närvaro i hennes sinne inte längre som en inkräktare, utan som en del av henne själv. Precis lika bekant som hennes egna tankar. Precis lika mycket en del av henne som hennes armar och ben, som hennes egna händer och fötter.
Hon gav honom en panikslagen blick, och nu mötte hans ögon hennes för första gången. Bedjande ögon. Han förstod hennes tankar, delade hennes insikter! Hur skulle hon någonsin kunna leva och dela sin själ med honom? Hur skulle hon kunna överleva att få sin själ bortsliten från hans?
"Drick upp teet, det är inte förgiftat!", fräste hon, irriterad över sina egna tankar.