Narcissa stirrade bedjande på sin syster. Bellatrix gav henne en tvivlande blick tillbaka.
"Och det tror du kommer att gå som planerat? Fortfarande!"
"Det kommer att fungera. Det måste fungera! Tänk bara vilka möjligheter!"
"Möjligheter? Ja, kanske. Men framförallt risker. Hur kunde du vara så dum att du gick med på detta!"
Narcissa reste på sig och gick fram till det stora fönstret istället. Stirrade ut över parken. Försökte föreställa sig hur Draco komma tillbaka, gående på stigen som han brukade fly bort på, kanske med Ginny i släptåg, hukande som en husalf. Men hur gärna hon än ville det så låg parken helt tyst. Inte minsta rörelse, inte minsta ljud. Ingen människa inom synhåll, inte ens en husalf. Hon hade redan förklarat varför hon hade gått med på det, förklarat vad hon trodde de kunde vinna på det, och Bella hade trott på henne. Fast det hade varit igår när hon kom tillbaka efter ceremonin och upptäckt att hennes syster väntade på henne. Nu började klockan bli mycket och Draco och Ginny var fortfarande försvunna. Vad kunde ha hänt? Om de inte var tillbaka snart så stod hon inför sitt största misslyckande som dödsätare. Och den enda nåd hon kunde hoppas på var att Mörkrets Herre avrättade henne direkt.
Men vad kunde ha gått fel? Hon var verkligen bunden. De hade alla sett det! Hon hade sett så söt ut i sin patetiska vrede efteråt, men den skräckfyllda blick hon hade riktad mot Draco hade varit äkta. Det måste den ha varit! Ingen kunde låtsas så att det syntes i ögonen. INGEN! Och skräcken hade lyst ur hennes ögon! Hur skulle hon kunna ha snärjt honom så snart? Skräcken – hon måste ha varit bruten. Hon MÅSTE!
Men ändå så låg parken alldeles öde, utan minsta spår av varken honom eller henne. Vart kunde de ha tagit vägen! Om bara inte Bella hade varit där, då hade hon kunnat ge sig ut att leta. Men nu måste hon hålla fasaden uppe, vägra visa minsta tecken på oro. Minsta lilla spår av oro kunde vara förödande! Och Bella skulle inte tveka att lämna ut sin egen syster.
Bella hade alltid varit den mest hängivna av de två. Redan från början hade hennes lillasyster överglänst henne i hängivenhet, från det ögonblick som hon introducerade henne i kretsen på Hogwarts, till valet att fortsätta leta efter Honom istället för att återgå till det vanliga livet och låtsas som om ingenting hade hänt efter Hans nesliga fall, vilket hade kostat henne många år i Dementorernas våld. Men tiden i Azkaban hade härdat henne, smitt henne till iskallt stål. Det perfekta vapnet i Mörkets Herres händer. Den perfekte Dödsätaren…
Hon nästan spottade ut den tanken. Själv hade hon mest gått med för att hon sympatiserade med dem, med deras idéer och för att hon såg fördelarna med att vara på Mörkrets Herres sida. Svartkonster hade alltid haft sin tjusning och hon mindes fortfarande när hon som sjuåring fick hänga med gammelfaster och gammelfarfar Black ut på mugglarjakt. Vilken tjusning! Hon rös av välbehag. Deras skrik, deras skräckfyllda böner, deras totala självutplåning! De hade behållit dem i nästan ett helt år som slavar innan de hade avrättas. Innan Ministeriet började lägga näsan i blöt!
Men nej, det var inte det hon skulle tänkta på. Hon tvingade sig att komma på något bra svar på Bellas fråga. "Du vet varför", började hon och försökte låta så självsäker som möjligt, försökte vinna lite tid. Sakta vände hon sig om för att visa att hon inte gömde sig för Bellas blick. "Du sa till och med att det var en bra plan. Har du ändrat dig? Passar det inte dina syften längre? Tror du inte din Herre vill veta av dig när han får reda på att du…", hon avbröt sig mitt i rörelsen, mitt i meningen. Och slängde sig på golvet framför fötterna på mannen som stod framför henne. Mannen som inte längre var bara en man, utan något mycket mer än en man.
"Herre…", andades hon.