Ron vaknade av ljuden som kom sig av att någon spöktransförerade sig in i huset i Godric's Hollow. Innan hans hjärna riktigt hade hunnit inse vad det var som hade väckt honom hade han redan flugit upp ur sängen och stod redo med trollstaven – försvar eller attack, han var redo!

Försiktigt, utan att uttala orden, så som Snape – den förrädaren! – hade lärt dem, lade han en trollformel som gjorde hans steg absolut ljudlösa och lämnade rummet han sov i. Han hoppades innerligt att vem det nu var inte hade hört dunsen när han hade hoppat ur sängen.

Kunde det verkligen vara Dödsätarna som hade kommit? Lupin hade berättat att huset var skyddat mot spöktransförens, det skulle bara släppa igenom vissa människor som huset kände igen. Hermione hade förnuftigt nickat – så klart hon kände till att man kunde göra så! – och ställt diverse frågor om hur formeln fungerade och vilka kriterier som fick huset att godkänna en människa. Själv hade han inte förstått speciellt mycket av Lupins förklaringar, men om hans Hermione hade förstått så räckte det för honom.

Han stannade och knackade så tyst han kunde på hennes dörr. Hans Hermione? Sen när hade hon varit hans? Det var bara hans egna fåniga förhoppning! Hon visste nog knappt att han fanns, inte att han tyckte om henne på det sättet… Varför öppnade hon inte! Han knackade igen, lite högre. Tiden började rinna ut! Om det var dödsätare så hade säkert fler än en enda kommit till huset! Och vilka andra skulle kunna…? Ifall det var någon från Orden så borde de ju ha hojtat. Nej, tystnaden var helt klart misstänkt. Han knackade en tredje gång, utifall att hon inte hade hört, men då inte heller det gav någon reaktion så öppnade han dörren och kikade in och – Hon var inte där! Först försvann Ginny, sen Harry och nu hans Hermione! Det kunde bara innebära… Han själv mot ett helt hus fyllt med dödsätare! Paniken steg inom honom, men även beslutsamheten. Han skulle visa dem! Han skulle visa att han var en värdig gryffindorare han med. Så med ett ännu fastare tag om trollstaven började han smyga sig neråt. Försiktigt, steg för steg. Hur han än tittade så såg han dock inget som rörde förrän han kom fram till köket. Böjd över köksbordet stod – "Harry! Vad gör du här!"

Harry for runt och viftade med en bit pergament. "Vad menas med detta! 'Ginny är i Kråkboet, kom så fort du kan. /Hermione'?"

"VA! Är hon… Tack och lov!"

"Vad menas med detta! SVARA MIG!"

Tankarna for fram som dunkare genom hans huvud. "Vet du inte? Var du inte med henne? Men vad skulle du då göra här? Ginny försvann under begravningen. Vi trodde att du… Att ni… Vi måste genast till Kråkboet! Varför väckte Hermione inte mig!"

"Vadå försvann?", Harrys ögon såg ut som om de var på väg att tränga sig ut ur ögonhålorna.

"Ja, liksom bara försvann… Mitt i tomma intet. Bara försvann!" Han tog ett djupt andetag. "Vart har du varit om du inte var med Ginny?"

"Varför skulle jag har varit med henne? Har hon också varit försvunnen!" Han skakade på huvudet. "Nej, jag har inte varit med Ginny. Jag… Jag stack. Jag ville inte utsätta er för fara längre. Jag stack… För att leta själv. Efter horcruxarna. Jag… Jag tänkte mig inte för. Är det många som letar efter mig? Förlåt."

"Det var det mest korkade jag någonsin har hört från dig! Om vi ville vara utan fara så skulle vi inte ha gått med på att leta tillsammans med dig! Skulle vi inte ha bett dig om att få hjälpa till att leta! Du har ingen rätt att…" Så slog tanken honom. "Är det därför vi bara har 'städat huset' hittills? För att du inte har velat 'utsätta oss för fara'?", formligen skrek han ut. Men så tog han några djupa andetag, han skulle visa Hermione att han visst inte lät känslorna ta överhanden. Han skulle tänkta kallt och logiskt, som när han spelade schack. "Nej, ingen letar efter dig. Vi trodde att Ginny och du hade stuckit tillsammans från begravningen för att prata ut. Ni har gått runt som två… Som två stinkbomber, redo att explodera."

"Har vi?", Harry lyckades se både generad och paff ut på samma gång. "Jag… Vi… Jo, vi borde kanske prata ut…"

Han kände sig minst sagt dum. Han borde inte ge Harry råd! Det var Hermiones roll. Det var alltid hon som visste vad som borde göras. Och kärleksråd? Det var hans lillasyster han pratade om! "Det borde ni definitivt göra." Det lät i alla fall som något Hermione kunde ha sagt.

"Förlåt…", bad Harry ännu en gång, med riktigt skuldmedveten min.