Inne i köket i Kråkboet började det nu bli riktigt trångt, allteftersom fler människor vaknade och kom ner för att äta frukost, även om Hermione snart försvann med alla böckerna för att läsa vidare i lugn och ro. Det var många som sovit kvar där efter begravningen. Draco kände sig minst sagt malplacerad tillsammans med alla dessa människor. En del kände han igen från skolan, andra från trollkarlsvärlden i allmänhet. Det var en vid spridning av olika typer av trollkarlar och häxor, gamla och unga om vartannat, en del väldigt betydelsefulla, andra bara värda förakt. Men mycket snabbt hade han förstått, bandet till Ginny hade bekräftat det, deras samband – de var alla medlemmar i Fenixorden. Som dödsätare borde han noga memorera vilka som var där och vara redo, ja till och med ivrig, att rapportera detta till Mörkrets Herre, men han kände sig bara helt tom, totalt orklös. Han hade gett upp. Fullständigt.

Bandet till Ginny speglade hennes olika känslor och tankar allteftersom människorna dök upp. Det var betydligt effektivare än legilimens. Han kunde inte bara känna om hon ljög eller inte i största allmänhet, han kunde verkligen veta alla hennes tankar in i minsta lilla detalj om han bara fokuserade sig minsta lilla på det. Men de flesta tankar var inte speciellt intressanta, så ganska snart hade han slutat fokusera och lät hennes tankar blanda sig med hans egna någonstans i den bakre regionen av hans medvetande. Han kände inte om hon utforskade hans känslor och tankar på samma sätt som han hade gjort med hennes i början, men hon verkade inte ha reagerat på hans snokande – åtminstone hade hon inte försökt värja sig eller försvara sig – så han var inte säker på om det kändes.

Den första koppen te hade följts av en till. Och ännu en. Det var riktigt gott te, var han tvungen att erkänna. En av kvinnorna hade trugat på honom både rostat bröd med marmelad och bacon med äggröra. Men maten hade inte gett honom någon energi. Snarare hade han fått dåligt samvete. Hur många år hade han inte föraktat familjen Weasley? Och visst, de visade helt klart att han inte hörde hemma där – spänningen i rummet gick nästan att ta på, minsta lilla oförsiktiga rörelse från hans sida skulle antagligen ha resulterat i att köket förvandlats till ett slagfält – men ändå kände han en slags motvillig beundran för att de inte försökte svälta honom, tortera honom eller fråga ut honom. Att de mot all förmodan visade honom någon form av tillit. Okej, det sista var ett svaghetstecken – att ha tillgång till information var värdefullare än något annat. Att då låta något så patetiskt som medlidande och omsorg – ja, till och med kärlek – stå i vägen för kunskapen, det var helt klart…

Svärtan blixtrade helt utan förvarning till genom hela hans arm, trängde in genom varje por i huden, strålade upp i huvudet så att det kändes som om det skulle krossas. Knappt utan att kunna andas grep han tag om Märket, smärtans källa.

Hans Herre kallade på honom. Kallade honom hem till herrgården. Hans mor! Han anade det värsta… Krampaktigt körde han in fingrarna i armen, som för att slita bort Märket. Märket som orsakat så mycket smärta och lidande i hans liv. Han knep ihop läpparna för att inte jämra sig högt.

En mjuk hand på hans axel fick honom förvånat att titta upp. En lugnande hand, fast och mjuk på samma gång. Han registrerade känslorna innan hans hjärna klarnade tillräckligt mycket för att inse vems hand – Ginnys hand! – som låg på hans axel. Beröringen mildrade inte smärtan, snarare gjorde den smärtan ännu mer påtaglig, mer konkret. Men hennes närvaro mitt i smärtan – han kunde se smärtan stråla ut från hennes ögon, bandet lät henne känna dess fulla styrka, lät henne förstå vad som begärdes av honom – lugnade ändå ner honom. Hjälpte honom att kunna andas. Andas lugnt. Hon förstod. Och det var som om detta faktum fick honom att släppa alla spärrar och bara krama om henne. Tårarna flödade ut över hennes axel. All inre spänning han burit runt på så länge han kunde minnas släppte sakta men säkert, rann ur honom. Hennes armar runt honom uppmuntrade honom att bara fortsätta gråta, fortsätta ända tills gråten tog slut. Han tog ett djupt andetag och kramade om henne ännu hårdare, samtidigt som nya tårar välde fram.

"Bort med tassarna från min flickvän, du din…", morrade Harry och slet bort Ginny ifrån honom med ena handen samtidigt som han riktade trollstaven mot hans hjärta med den andra.