"Släpp mig, din idiot!", skrek Ginny och slet sig loss från Harrys grepp och gav honom en snabb, mördande blick.

Förvirrat backade han undan och såg hur hon tittade intensivt på Draco. Vad Draco gjorde här var mer än han kunde förstå. Kunde han ha något med Ginnys försvinnande att göra? Men varför skulle hon då sitta i hans knä? Trösta honom när han grät? Och varför accepterade människorna från Orden att en Dödsätare fanns mitt ibland dem! Och… Och… Han förstod ingenting! Varför grät Draco!

"Harry, vi måste prata." Ginnys röst avbröt hans tankar.

"Va? Ja, jo. Ehh. Ja, vi måste pr…", han insåg att han bara härmade henne och stängde munnen istället för att avsluta meningen.

"Vi är strax tillbaka", nickade hon till resten av människorna i köket, och marscherade ut med arrogant rak rygg, utan en blick tillbaka på honom för att se om han följde med. Med en lätt förvirrad suck och en sista misstänksam blick mot Draco skyndade han efter henne.

De hade hunnit förbi ängen där de brukade spela quidditch när hon så plötsligt vände sig om, att han nästan sprang rakt in i henne innan han hann hejda sig och blev tvungen att backa tillbaka ett steg. "Detta fungerar inte, Harry. Du måste försvinna ur mitt liv."

"Försvinna! Jag älsk…"

"Säg det inte! Jag vill inte höra det!"

"Men Ginny, jag…"

"Säg inget mer. Bara acceptera det och försvinn. Okej?", hennes bedjande ögon slet sönder hans hjärta. Varför ville hon inte älska honom? Varför…?

"Vad är det med dig? Varför vägrar du lyssna på mig, det var du som sa att du ville prata!" Han grep tag i hennes axlar för hindra henne att försvinna bort, vred henne så att hon tvingades titta på honom. "Så lyssna då på mig: jag älskar dig mer än livet. Om du dör, om du så bara blir skadad vet jag inte vad jag ska ta mig till. Är du arg på mig för att har försökt hålla dig utanför?" Tårarna blänkte i hennes ögon och den för henne så konstiga, atypiska arrogansen han hade sett inne i Kråkboet hade runnit av henne. Hon skakade envist på huvudet, men han fortsatte. Vägrade låta sig hindras. "Jag vet inte om jag skulle klara av att slutföra det jag måste om du inte fanns kvar. Men vill du vara med så tänker jag inte hålla dig utanför längre. Stå vid min sida inför hela världen, stå vid min sida när världens öde ska avgöras, om det är det du vill. Så länge du accepterar min kärlek så accepterar jag allt, alla dina villkor."

"Åhh, Harry", suckade hon. "Hur jag har längtat, hur jag har drömt om att få höra dig säga detta. Men det är försent. Åhh, jag älskar dig jag med, men det skulle aldrig fungera! Det är försent! Det har hänt för mycket. Jag…", och så välde tårarna fram med full kraft och rösten försvann bland i snyftningarna. Han försökte dra henne till sig, trösta henne, men hon knuffade bort honom. Vände sig bort. Han sträckte sig efter henne, men hon skakade våldsamt på huvudet. "Gå Harry, bara gå…" fick hon fram. "Jag orkar inte mer!"

"Men… Vad…?", stammade han förvirrat fram. Men allt han fick till svar var hennes rygg och ljudliga gråt. Han sträckte fram handen än en gång för att försöka trösta henne, när han hörde ljudet av någon som kom gående mot dem. Förskräckt vände han sig om och trevade i fickan efter trollstaven, men innan han hann uppfatta vem det var hade Ginny sprungit förbi hans axel och slängt sig om halsen på Draco!

Han kände hur han tappade hakan fullständigt, samtidigt som ilskan började koka i honom. "Du?", väste han nästan fram.