Draco satt kvar inne i köket i Kråkboet när Ginny och Harry försvann och försökte se lagom tuff ut, arrogant utan att vara hotfull. Nu när Ginny inte var här och kunde försvara honom så visste man inte riktigt vad de där Ordensmedlemmarna skulle ta sig till med en ensam Dödsätare utan trollstav…

Fast just det brydde han sig inte så mycket om, om de skulle hoppa på honom så skulle han inte kunna göra speciellt mycket åt saken genom att oroa sig för det innan de gjorde något. Det han egentligen ägnade sig åt var att försöka komma på ett sätt att maskera bandet till Ginny. Han ville verkligen inte dela hennes känslor och tankar om de där två blev sams och började hångla eller något i den stilen. Men han lyckades inte alls, ingen av hans kunskaper om ockumulering eller något annat hade minsta verkan. Å andra sidan de verkade mest gräla – och hon ansträngde sig för att inte böla – så än så länge så var han säker för just det.

Han tvingade sig själv att ta upp smörgåsen och ta några tuggor, tvingade sig att tugga sakta och metodiskt, allt för att verka avslappnad. Om han hade varit känd för att le och vara glad så hade han varit tvungen att tvinga fram ett leende nu, men tack och lov så slapp han i alla fall det! Istället kunde han luta sig tillbaka och blänga på dem, det var det som förväntades av honom. Det var den attityd som hans pappa hade lärt honom att utstråla från dess han var liten, en roll som han kunde spela så väl att han inte längre var säker på om han hade blivit den personen eller om det fortfarande var en roll han spelade. En roll han kunde lägga av om han tröttnade på den.

Smutsskallen stod och viskade med Vesslan – han kände ett sting av ilska genom bandet – i ena hörnet. Hermione, han betonade tanken utifall Ginny tjuvlyssnade, såg bekymrad ut, så hon hade väl inte kommit fram till något om svartkonstritualers biverkningar i sina böcker. Att hon ens hade lämnat dem så här länge! Tänk om någon annan hittade informationen före henne! Han fnös föraktfullt.

Smärtan i armen brände till med full styrka igen. Hans Herre var INTE nöjd med honom. Han tvingade sig själv att sitta kvar, att inte försöka springa iväg och gömma sig. Han lade ifrån sig smörgåsen och tog tekoppen i ett stadigt grepp för att hindra sig själv att försöka klösa bort märket ut armen, inte för att det skulle ha hjälpt eller ens vara möjligt, men det hade åtminstone varit ett sätt att få utlopp för smärtan. Han skrattade tyst för sig själv, faktum var att han hade just hittat sättet att slippa störas av Ginny – smärtan drev ut allt annat från hans medvetande, inklusive henne! Eller han slapp henne nästan, han kunde känna hur hans smärta fick genklang i hennes smärta och hur ett stråk av medlidande tvingade sig in i hans medvetande.

Åhh, han kunde inte vara kvar här längre! Han reste sig hastigt upp. Stolen for i golvet. Konstigt, han hade inte ens märkt att den föll. Smärtan gjorde honom alldeles omtöcknad. Fly!

Hans flykt varade i tre steg. Sen stod hela Fenixorden runt honom. Riktade sina trollstavar mot honom.

Ett kort ögonblick försökte han fundera ut en lögn. Om att han behövde gå på toa eller något. Men all värdighet, all kreativitet var borta. Den enda han kunde tänka på var att försöka fly från smärtan! Han försökte tränga sig genom den försvarsmur som deras kroppar utgjorde.

Riktigt vad som hände sen förstod han inte. Det var som om han först slungades bakåt, som om all luft pressades ut ur hans lungor och allting blev verkligt klart för en sekund. Det var som om han kunde se sig själv liggande på golvet, men även se Ginny ute i skogen.

Hon behövde honom! Insikten fick honom att tvinga sig själv att andas igen.

"Ginny", stönade han. Han kunde inte hejda det. Och så tog han sats igen, och den här gången hindrade de honom inte. Vart han sprang visste han inte, han bara följde instinkten. Trängde sig genom grenar och buskar. Hans fötter slog som trumpinnar mot marken.

Och plötsligt var hon bara där. I hans famn! Han kramade om henne och lät smärtan få utlopp, lät tårarna rinna. Brydde sig inte längre om någon såg det. Det var som lugnet i stormens öga – hela världen omkring honom höll på att gå sönder, men i hennes famn var han hemma.