Hermione skyndade sig att slå armarna om Ron. Hindrade honom att springa fram till Ginny och Draco. Hon kände hur han anades djupt, flämtande. Rädslan blandades med raseri, förtvivlan med andfåddhet. Det var ju hans syster! Draco fick inte… Det var inte svårt att läsa hans tankar just nu. De var också hennes egna. Men om hennes låtsassyster – den enda kompis hon någonsin hade haft som hon vågade vara helt avslappnade med, som hon vågade pröva att vara helt galen, men samtidigt också den hon verkligen vågade vara sig helt och hållet sig själv med, precis som en äkta syster borde vara; åtminstone som hon tänkte sig det, hon hade inga riktiga syskon som hon kunde jämföra med – var trygg nog att gråta på Dracos axel så, så fick det vara bra nog åt henne själv också.

Ordernsmedlemmarna som hade rusat efter Draco när han plötsligt stack från Kråkboet trängde sig nu försiktigt fram bland träden med tysta, vaksamma steg. Långsamt omringade de gläntan, utifall att Draco skulle göra något mer oväntat. Bill och Fleur hade tagit posto strax bredvid dem på ena sidan och Arthur och Charlie på den andra. Tårarna rann ner för Arthurs kinder, hur orolig måste han inte vara för sin enda dotter! Bara tanken på att förlora henne, så snart efter Mollys bortgång måste vara outhärdlig…

Försiktigt låssade hon greppet om Ron och strök honom sakta över ryggen, försökte få honom att lugna ner sig. Och hon lyckades för en sekund. Sen insåg han exakt vem som kramade honom, vem som smekte honom på ryggen. Och att ALLA kunde se på! Och en helt ny röd färgton spred sig blixtsnabbt över hans ansikte.

Hon kunde inte låta bli att le själv, lyckligt förälskad i denna passionerade man. Helt på ögonblickets infall böjde hon sig sakta fram och pussade honom. Inte på kinden, utan mitt på munnen!

Han stirrade chockartat tillbaka på henne. Som om han inte kunde ta in vad som just hade hänt. Ögonen lyste vita mitt i det röda ansiktet, så rött att till och med håret bleknade i jämförelse!

Hon log och svalde. De hade aldrig pussats! Det var bara något de gjorde i hennes drömmar! Varför hade hon valt att pussa honom just nu? Av alla idiotiska tillfällen! Förskräckt släppte hon honom och vände sig bort. Hennes blick svepte över Draco och Ginny, som stod och grät mot varandras axlar, inneslutna i sin egen värld av sorg och smärta. Lustigt att de skulle söka tröst hos varandra, när det måste vara den andra som orsakade deras smärta.

Hennes blick fortsatte vidare. Längst bort i gläntan stod Harry. Helt övergiven. Handfallen. Likblek. Hela hans varelse utstrålade… Nej, rättade hon sig själv, inte 'utstrålade', för det var den totala brist på utstrålning, som skakade om henne. Han som brukade utstråla kraft, beslutsamhet. Odygd och upptåg. Nu bara stod han där. Axlarna slokade och ögonen… Hon försökte få ögonkontakt med honom, men det var som att försöka kommunicera med en sten. Det hade inte gett mer effekt! Hans ögon var helt tomma på liv, glanslösa. Döda.

Hon kände en hand på axeln och vände sig om. Remus nickade åt henne, han hade också sett Harrys trångmål. Med beslutsamma, men ändå ljudlösa steg gled han fram mellan buskarna, i riktning bort mot Harry. Efter honom tassade Tonks. Hennes tidigare bubbelgumrosa hår, hängde nu ner i mjuka lockar längs ryggen, i en diskret skogsbrun färg. Kvinnan var alltså inte så dålig på att smyga som hon gärna ville ge sken av, log Hermione för sig själv.

Hon tvingad sig att vända bort blicken från Harry, Remus och Tonks, tvingade sig att titta tillbaka på Ron. Hans blick var fortfarande frånvarande, men han hade lyft handen till munnen, som om han ville känna efter om det hade varit verkligt…

Nu var det henne tur att rodna och stirra ner i marken. Vad hade hon tänkt med egentligen!

När hans hand plötsligt rörde vid hennes kind, rykte hon nästan till, innan hon försiktigt vågade titta upp på honom. Och sakta, sakta böjde han sig fram och kysste henne, långsamt och försiktigt.

Utan att riktigt kunna hejda sig lade hon armarna om honom, tryckte sig lika mjukt och försiktigt mot honom och kysste honom tillbaka. Hennes värld var hel. Hans värld var hel. Mitt i mörkret spred sig en liten stråle av ljus kring dem. Vad som än kom emot dem, så hade de åtminstone varandra.

De andras olycka kunde inte rubba dem. De visste att världen inte var perfekt. Det hade de aldrig begärt. Men ändå så kunde inte mörkret vinna, inte så länge kärleken brann i människors hjärtan, i deras hjärtan.