Ginny drog ett djupt andetag och torkade generat bort tårarna. Dracos mantel och axeln på hans klädnad var genomblötta efter hennes utbrott. Hennes egen tröjaxel var dyngsur av hans tårar. Han log ett skälvande leende mot henne. Hon visste så väl vad han hade tänkt och känt, vad han fortfarande tänkte och kände, även om han försökte maskera det just nu. Hur hade hon kunnat tycka att detta band var en förbannelse? Nej, det var en gåva. Att helt klart kunna se in i en annan människas hjärta, att känna minsta tanke och reaktion.
Men hur kunde hon känna sig så trygg? Med Draco av alla människor! Han var ju trots allt en Dödsätare. Något han hade valt helt frivilligt. Han gillade att orsaka andra människor smärta. Han föraktade hennes familj, hennes liv. Men ändå så visste hon att hon var helt säker tillsammans med honom. Att han inte var… Nej, nu lät hon önsketänkandet ta över! Han var det mesta av det han gav sken av att vara, men ändå så var han inte alltigenom den hemska människa hon alltid hade trott. Han var absolut ingen god människa, men det fanns något som sa henne att han inte var helt igenom ond heller.
Hon kände hur han plötsligt rodnade och stelnade till. Paniken rusade genom bandet. Hela Fenixorden stod och bevakade dem! Hon lyfte huvudet och tittade in bland träden. De var inte svåra att få syn på. Rodnaden brände i hennes kinder också. Hon tog ett skälvande andetag, men innan hon ens hann fråga så nickade han. Just nu ville de vara ifred, inte bevakade av hela hennes familj och Ordensmedlemmarna. Demonstrativt tog hon tag i hans hand och passerade deras skyddande ring, och fortsatte långsamt bortåt längs stigen. Genom bandet berättade hans ögon för henne att Bill och Fleur började följa efter, men hon vände sig om och gjorde en avvärjande gest. Motvilligt nickade hennes bror och hejdade resten av Fenixorden från att följa efter.
Först då noterade hon att Harry var inte längre kvar i gläntan där hon hade lämnat honom, vilket hon var tacksam för. Hon visste inte om hon hade orkat träffa honom så snart igen.
"Varför accepterade du inte hans kärleksförklaring?" Dracos fråga kom så oväntat att det dröjde en sekund innan hon förstod vad han menade. Vad dum hon var! Klart Draco kunde följa hennes tankar lika lätt som hon kunde följa hans.
"Det var för sent. Hur skulle jag kunna ge mig hän åt att älska någon med dig i huvudet? Det skulle inte bara vara pinsamt för oss, och för dig, det skulle…", hon tog ett djupt andetag och försökte hitta ordet som matchade hennes känslor. "Det skulle vara som att dela alla ens hemligheter med någon annan än sin bästa vän – och dela denna så kallade 'bästa väns' hemligheter också!"
"Hum", muttrade han. "Men… Men då vinner dem ju?" Han behövde inte säga det högt, hon hörde det lika klart som om han hade skrikit ut det. Dem – Dödsätarna, förrädarna! Att han själv var dödsätare, var något han på sätt och vis var stolt över. Att vara förrädare var något helt annat. Det var smutsigt!
"Ibland måste man acceptera att livet inte blir som man har tänkt sig." Hon ryckte på axlarna. "Är det att ge upp? Kanske. Kanske inte. Du är ju här istället för där med dem. Vi" –hon betonade ordet som svar på frågan han ännu inte hade hunnit ställa – "är här. Tillsammans." Hon tryckte hans hand förtroligt och lade in varje gnutta känsla, all ärlighet hon kunde uppbåda och försökte förmedla det genom bandet till honom.
"Vad händer nu då?" Hon kunde känna den nakna rädslan bakom orden. Smärtan som fortfarande sköt ut som strålar från märket på hans arm genom hela hans kropp.
Hon ryckte på axlarna. "Jag vet inte. Återvänder till Hogwarts? Våra familjer, våra vänner, våra världar är i krig med varandra. Men vad gör vi? Oavsett vilken sida vi ställer oss på kommer de använda oss som vapen i kriget. Det är inget vi kommer att kunna förhindra. Eller vill vi försöka att gömma oss – skulle vi ha någon möjlighet att lyckas – eller ska vi välja sida? Har vi redan valt sida?" Hon ryckte på axlarna igen, hon visste inte.
"Och vad blir det av oss…?", han nästan viskade fram frågan.
Hon stannade och tittade honom djupt i ögonen. Försiktigt lade hon hans hand över hennes hjärta. "Oss? Jag vet inte. Vågar vi ens vara vänner i en värld där vi alltid varit fiender? Kan man låta bli att vara vän med den som man inte kan dölja något för?"