Harry gick långsamt förbi de olika butikerna och tittade förundrat in genom skyltfönstren. Han var så sällan i Diagongränden nuförtiden att det kändes konstigt att se alla trollkarlssaker ligga framme. Att folk sprang runt i spetsiga hattar och trollkarlsklädnader helt öppet. Han skakade försiktigt på huvudet. Hemma gömde han sina trollkarlssaker mycket noga längst in i en låst kista i klädkammaren under massor med annat bråte. Det var mer än femton år sedan han hade tagit detta, det öppna trollkarlslivet, som det självklara. Mer än femton år sedan han hade vänt trollkarlsvärlden ryggen. Nu var han en främling här. En legend som firades och som det skrevs böcker om. Inte längre en riktigt trollkarl, utan något mer. Något, inte längre någon, att…
Han skakade på huvudet igen som för att jaga bort tankarna. Deras avgudadyrkan efter segern mot Voldmort hade skrämt honom mer än vad Mörkrets Herre någonsin hade gjort. Det enda han hade velat ha av dem var att bli accepterad. Kanske att bli älskad. Inte för att han var speciellt, nej nej!, utan för att han var människa, en av dem. Det, och…
Som om själva tanken hade lockat fram henne, fick han plötsligt syn på henne i skyltfönstrets spegling. Förtvivlat tittade han efter något ställe att gömma sig, men helt uppenbart hade hon redan sett honom, för hon och Diana var redan på väg rakt mot honom. Det var ju typiskt att den människa han ville undvika mer än allt annat, mer än alla andra, skulle vara den ende som såg igenom hans förklädnad! Förb-, han svor för sig själv. I nästa sekund vände sig ilskan inåt, det var inte hennes fel. Visserligen, om han skulle vara helt ärlig, var hon den främsta orsaken till att han i vanliga fall höll sig borta från trollkarlsvärlden, men det var hans val, inte hennes.
"Harry!", han backade skyndsamt undan när det verkade som om hon tänkte ge honom en kram och gav henne en mörk blick. Hoppas att ingen hade hört! Då skulle ju hela det här spektaklet med förklädnaden var förgäves. "Det var länge sen! Vad gör du nu för tiden?"
"Ginny!", han nickade åt henne i försök att släta ut det barska intryck han nyss gjort. "Jobbar. På ett mugglarställe. Min svärfar fixade det åt mig för några år sedan, och det är rätt trevligt, så…" Han ryckte på axlarna. Det spelade inte så stor roll. Att orsaken till att han var här i Diagongränden – trots allt – hängde samman med ett jobberbjudande från trollkarlsministeriet, kände han inget behov av att avslöja. "Och försöker hinna umgås med familjen såklart. Du minns säkert hur krävande det är att ha småbarn." Han gav Diana ett överseende leende.
Diana skakade på sitt huvud så att det röda håret – så likt sin mammas – flög som en fågelvinge över hennes rygg. "Jag har småsyskon. Det räcker!"
"Ja", log Ginny. "Det är sannerligen en hektisk period av livet. Hur många barn har du och… Vad heter hon nu igen? Cassandra? Casablanka? Din mugglare."
"Cass. Egentligen Cassandra, men alla säger bara Cass", tala om udda samtalsämne! Han kände hur det hettade i kinderna. Sin fru var det sista han ville diskutera med henne. För det hände fortfarande att han kunde drabbas av fåniga dagdrömmar om att svinga sig upp på kvasten och kidnappa Ginny och leva lycklig med henne resten av livet i en liten stuga långt bort från allt och alla. "Vi väntar vårt andra barn. Jess – Jessica – fyller fyra om en månad." Han tog ett mentalt järngrepp om sig själv och tvingade sig att ställa frågan, trots den smärtan som det orsakade honom. Åhh, han kunde inte hjälpa att han älskade henne fortfarande! "Hur mår övriga familjen då?"
"Diana ska börja på Hogwarts i september, så vi är här och handlar allt hon behöver inför det. Hon är lite nervös, men annars mår vi finfint. Draco är hemma och leker med småttingarna. Tänk att han som var så arrogant när han var yngre skulle bli en riktig mjukispappa." Hon log mjukt. Lyckligt. Det kändes som om någon just hade fyllt hans lungor med frätande syra. Han ville bara skrika ut sin smärta. "Vad gör du här då?"
"Jag ska på…", han avbröt sig tvärt. Nej, han tänkte inte berätta för henne påminde han sig själv! "Jag behövde… Jag behövde lite ingredienser från apoteket", hittade han på. "Mugglarna har ännu inte kommit på någon fungerande bot mot förkylningar", fortsatte han som svar på hennes frågande blick. Nå, just det var ingen lögn i alla fall. "Alltid bra att ha ett lager hemma när man har småttingar i huset." Hon log mot honom. Han kunde se att hon trodde honom, hon skulle inte le på just det sättet annars, men lögnen sved i honom.
"Jo, det är ju sant. Hur står du ut att leva som mugglare?", hon höll avvärjande upp händerna. "Nej, nej. Du behöver inte svara på det. Det är ditt val. Inget jag har att göra med. Jag har gjort mitt…", hennes röst dog bort som om hon insåg vad hon stod och sade. Ja!, ville han skrika. Du gjorde ditt val, du gav mig inte ens någon chans! Jag hade varit beredd att försöka, men du tillät mig inte. Han kände hur tårarna började bränna i ögonen och vände besvärat bort huvudet. Drog några djupa andetag. Det var ju så länge sen, varför kunde han bara inte acceptera det och gå vidare med sitt liv?
Han hade gått vidare påminde han sig själv. Han var gift och hade barn, hans egen lilla familj som han älskade. Var allt detta en lögn? Ett substitut? Nej! Nej, nej och åter Nej! Han älskade dem verkligen, på riktigt. Men det hade… Om han bara hade fått en chans så hade det inte gjort så ont! Eller…?
"Vad gör du då?", tvingade han sig att fråga trots att han egentligen visste. Det var mer för att säga något. Tvinga sig själv att tänka på något annat.
"Jag jobbar fortfarande som helare på Sankt Mungos. Det har jag gjort nu i… Vad blir det? Snart tretton år? Fjorton? Det måste du väl ändå ha hört?" Ja, Fred hade berättat det. Fred som hade vägrat att acceptera att han vände trollkarlsvärlden ryggen. Det var förresten säkert Fred som hade berättat för Ginny om Cass också. Vem kunde det annars vara? Det var i princip bara Fred och Angelica han umgicks med fortfarande.
Cass hade skällt på honom ganska ofta i början för att han vägrade att "visa upp sina vänner". Hon hade till och med lovat att det inte spelade någon roll om det så var häxor med vårtor på näsan, luktade troll och hade ormar i fickorna – vilket visade hur mycket hon ansträngde sig eftersom hon var livrädd för ormar – så ville hon träffa hans vänner. Få se hans värld. Men han hade vägrat och sagt att de var döda. Och det var ju nästan sant. Ron och Hermione var döda. Molly och Arthur. Hagrid. Dumbledore. George, Bill och Charlie. Och så många fler! I princip alla som stod honom nära. Listan på folk som hade överlevt kriget var mycket kortare än på de som inte hade klarat sig. Han drog ett djupt andetag och försökte blinka bort tårarna.
"Skulle du inte in på apoteket?" Ginnys fråga ryckte tillbaka honom till nutiden. Och så kom han på vad han hade ljugit ihop.
"Ja, det skulle jag. Tänkte visst på annat. Vi syns kanske en annan gång. Hälsa till Fred och Angelica."
"Det ska jag göra. Sköt om dig."
"Visst, sköt om dig med. Ha det så kul på Hogwarts Diana!"
Han lyfte armen och vinkade efter dem när de försvann bort i vimlet av trollkarlar och häxor. Snart skulle han kanske vara tillbaka i den här världen, vara en av dem som strosade på Diagongränden som om det var ens självklara rätt att göra det. 'Auror' hade det stått i brevet. Att det var turbulens igen och att de behövde honom. Behövde? Han som knappt hade satt sin fot här sedan kriget slutade för snart sjutton år sedan. Skulle han verkligen kunna bidra med något? Knappast! Antagligen så ville de ha honom som affischpojke. Någon att skylta med. "Se här, Harry Potter hjälper oss igen! Sov lugnt, vi har allt under kontroll." Men Cass hade vägrat lyssna på det örat och tvingat iväg honom hit idag. Tvingat honom att lova att tänka på saken åtminstone. Och kanske hon hade rätt ändå, kanske var det här han hörde hemma, inte på någon mugglarverkstad.
Han kastade en sista blick över gatan och andades in doften. Ja, han skulle tänkta på saken. På riktigt, inte bara på låtsas. Och så gick han in genom dörren till apoteket, han kunde lika gärna köpa de där ingredienserna nu när han ändå var här. Som sagt var, förkylningar och småbarn var en oundviklig kombination.