Halloj. :) Tack för kommentarerna och kul att ni gillade prologen. Den var lätt att skriva för jag tyckte det var rätt enkelt att få fram systrarnas personligheter när de var barn. Nu känns det svårare. Kommentera och säg vad ni tycker om hur jag lyckas beskriva Bellatrix, som det här kapitlet handlar om.

Alla karaktärer tillhör förstås Rowling. Kan hända att jag hittar på några egna, men jag försöker hålla mig till dem jag hittar på HP-lexicon.

---

Kapitel 1

Bellatrix fryser, trots att elden sprakar i spisen på motsatta sidan av rummet. Det är ett hemtrevligt rum med mjuka fåtöljer och en stor soffa, ett litet soffbord i knähöjd där det står ett halvdussin urdruckna glas, en mjuk matta på golvet och mörkröda gardiner som för tillfället är fördragna. De har samma färg som tyget på soffan och fåtöljerna. Och allt är väldigt lyxigt och hon trivs, men inte tack vare möblerna.

Utan för att Han är där.

Han, som är så kall att hon känner det fastän han står vid spisen och hon sitter i en av fåtöljerna. Hon älskar hans kyla, hans oberoende, hans makt, hans fullkomlighet. Men speciellt hans kyla. Den kryper fram mot henne genom rummet och letar sig upp genom sulorna i hennes skor och sprider sig långsamt i hela kroppen som vågor av friskt vatten som rullar in över en strand. Och vattnet stiger och snart har det översvämmat hela stranden och varje litet sandkorn väts ner, ingenting får vara torrt. Kylan gör henne klar i huvudet och avlägsnar whiskeyns effekt.

Hon märker att de andra inte påverkas på samma sätt av honom. Rodolphus, hennes man, halvligger i fåtöljen bredvid hennes och andas tungt. Hon vet inte om han sover och bryr sig inte heller. Hon bryr sig överhuvudtaget inte om sin make och älskar honom definitivt inte. Det är hennes föräldrar som har valt ut honom åt henne. För att föra renblodigheten vidare tillämpar alla stolta, renblodiga trollkarlsfamiljer arrangerade äktenskap, vilket inte är vidare populärt bland ungdomarna som tvingas gifta sig med en person de knappt känner och kanske till och med ogillar, men likväl låter de sina egna barn genomgå samma plåga.

Javisst, livet är grymt. Men Bellatrix är stolt över att tillhöra familjen Black, den gamla ärevördiga släkten Black.

Så är det Rabastan, bror till Rodolphus. Han delar soffan med Nott, en äldre dödsätare som Bellatrix bara vet efternamnet på. Hon stannar gärna på den punkten, har inget begär att lära känna honom bättre. Rabastan känner hon tyvärr redan. Han är inte mycket till karl, gör vad som helst så länge han blir bjuden på ett glas vin, eller hurudan sprit som helst, efteråt. De båda männen ligger utslagna på soffan och det är svårt att avgöra om de är vid medvetande eller ej.

I den tredje och sista fåtöljen sitter Mulciber, en dödsätare i samma ålder som Nott. Han ser lite trött ut och ler mer än vanligt, men är ännu inte lika redlöst full som Rodolphus och de två i soffan. Mulciber är Bellatrix bekant med. Han är en av de ytterst få dödsätare hon tål, för han behöver inte mutas och är heller inte någon dåre som tror att han är odödlig. Han har ett förstånd som de flesta andra i gruppen saknar och påminner faktiskt lite om Bellatrix jordnära syster Andromeda, men det finns dock skillnader. Stora skillnader, vilka ligger i sättet de använder sitt förnuft. Mulciber är skoningslös och det på ett listigt sätt. Han tänker efter, och det gillar Bellatrix hos honom.

Den siste dödsätaren i rummet är också den som varit involverad längst. Han heter Rosier och är den enda i rummet, förutom Mörkrets Herre, som faktiskt skrämmer Bellatrix lite. Det säger ganska mycket, eftersom hon inte ens är rädd för Mulciber, vars expertområde är imperiusförbannelsen vilken är den som Bellatrix skyr mest. Mulciber skulle, om han ville, kunna få henne att göra vad som helst. Vad som helst. Och det utan att hon kan kontrollera sig själv. Ändå är hon inte rädd för honom, utan för Rosier vars kunskaper inom det området är något av ett skämt.

Saken är den att Bellatrix fascineras av Rosier. Han kan visserligen inte utföra en imperiusförbannelse ordentligt, men när det kommer till tortyr är han rent utav omänsklig.

Men för det mesta tänker Bellatrix inte så mycket på Rosier, utan på trollkarlen som står mittemot honom. De för ett lågmält samtal och hon kan inte höra vad som sägs, men det betyder bara att orden de uttalar inte är menade för hennes öron och därför ser hon till att inte spetsa dem och tjuvlyssna. Istället sitter hon med slutna ögon och ser hans ansikte innanför ögonlocken, hoppas att hon ska få en pratstund med honom innan han ger sig av. Han firar inte som de andra, dricker endast lite och drar sig därifrån så fort han kan. Ingen märker egentligen något, ingen utom hon. För Bellatrix märker allt han gör, varje steg han tar, varje handrörelse och ansiktsuttryck. Hon iakttar honom på avstånd och beundrar hans perfektion, men pratar aldrig med honom om han inte själv inleder ett samtal med henne. Han slösar aldrig tid på småprat och tomma ord, varje mening som kommer ur hans mun har ett syfte och en innebörd. Han arbetar ständigt på sitt projekt, sin stora dröm, och allt han gör, gör han för att den en gång ska gå i uppfyllelse för honom. Hon kan inte annat än se upp till en sådan människa.

"Bella..."

Hur mycket hon än önskar att det ska vara hans röst, kan hon inte ens i sin fantasi omvandla det låga, gurglande stönandet till hans kalla och klara stämma. Det är Rodolphus som försöker påkalla hennes uppmärksamhet.

"Du är full", mumlar hon men tror inte att han hör.

"Bella..."

Hon suckar och vill helst ignorera honom.

"Bellatrix."

Det var bättre. Hon känner en rysning av välbehag i kroppen. Hans röst liksom smeker varje stavelse när han säger hennes namn.

Hon slår upp ögonen och ser att han har avslutat sitt samtal med Rosier och nu står och ser på henne.

"Herre?"

"I enrum, Bellatrix."

Hennes hjärta börjar slå snabbare trots att hon vet att han inte menar det hon hoppas att han gör. Nej, förresten, hon hoppas inte. Att hoppas är att tro att det ändå finns en chans. Hon hoppas inte. Kanske önskar hon, om det inte vore för att hon önskar något hon inte får önska.

"Jag har något jag vill diskutera med dig innan du och din man ger er av", säger han när de följs åt ut ur rummet. Han räknar väl med att hon ska släpa med sig Rodolphus därifrån snart, med tanke på hur mycket sprit hennes make har hällt i sig.

De går genom korridoren, hon alldeles bakom honom. Sedan håller han upp en dörr för henne och hon stiger över tröskeln till något som ser ut som ett arbetsrum. Det finns ett stort arbetsbord i... ek? Hon vet inte, kan inte det där med träslag. Drar med fingrarna över den blanka bordsytan men blir inte klokare för det. Det spelar nog ingen roll. Han sätter sig inte bakom skrivbordet utan i en fåtölj i andra sidan av rummet. Mittemot finns en likadan länstol, men hon vet inte om hon ska sätta sig där. Stilla väntar hon på order, som kommer i form av en nick. Tveksamt sjunker hon ner i stolen. Det står ett lågt bord mellan dem.

"Jag har aldrig tidigare låtit en kvinna förena sig med mina dödsätare", säger han långsamt och ser intensivt på henne. Hon möter hans blick, för hon vet att han vill det. Att göra det han vill är vad som gäller, det har hon för länge sedan fått lära sig. Han fortsätter: "Det är inte för att jag anser kvinnor vara underlägsna. Tvärtom ser jag potential i många av dem. Anledningen är att jag aldrig har stött på en kvinna med ett så brinnande intresse för min lilla grupp. Bellatrix, vad tycker du om mina dödsätare?"

"De flesta är korkade", säger hon sanningsenligt och utan att tveka. Det gläder henne att hon lyckas framkalla ett kallt, litet leende på hans bleka läppar. "Men inte alla."

"Inte alla, nej. Men väldigt många har... Svagt förstånd. Varför tror du jag har valt dem?"

Det kan hon svaret på.

"De är lätta att manipulera."

"Precis. Det här gäller inte dig, för du är kvinna. Du har en intelligens som din man och hans vänner saknar. En kvinnas list, som det kallas. Samtidigt ser jag någonting i dig..."

Hon blir inte alls förvånad. Han ser att hon älskar honom, hur skulle han inte göra det? Han, som är den största legilimeringsmästaren i världshistorien.

"Någonting som får mig att tro att du skulle bli en utmärkt dödsätare."

Naturligtvis. Det han ser är en garanti för att hon aldrig skulle förråda honom. Han kan använda henne på ett annat vis än sina andra anhängare. Det finns ingen försäkran för att de inte ska yppa någonting för en utomstående, trots att han hotar med tortyr och död. Men med henne är det annorlunda.

Han vet att hon förstår allt och behöver inte förklara. Han behöver heller inte nämna vad han ser, men hans kalla ansikte visar inte om det är en lättnad för honom eller ej. Han visar aldrig några känslor och ibland är det svårt att tro att hans ens har några. Och om han nu har några så är det inte de känslor hon skulle vilja att han hade. Känslor för henne.

Hade det varit någon annan så hade det kanske gjort henne förkrossad, men med honom... Hon har alltid vetat att det är en omöjlighet. Kanske är det en anledning till att hon inte är besviken. Hur mycket hon än älskar honom kan hon inte tala om det för honom eller låta det komma till känna för någon. Det skulle inte passa sig. Främst skulle han inte tycka om det, hon ryser nästan när hon tänker på vad han skulle kunna ta sig till, även om hon inte har en aning om hur han skulle reagera. Men hon kan komma på en del alternativ.

"Om du finner det som ett erbjudande värt att tacka ja till..." Han sträcker fram handen, som om han ville att hon skulle ge honom något. Vad? Bellatrix känner sig för en sekund förvirrad, men så kommer hon att tänka på märket på sin mans underarm. Mörkrets märke, som visar att man tillhör Hans anhängare.

Hon lägger armen i hans kupade hand och känner en rysning utefter ryggraden vid beröringen. Han tar fram sin trollstav.

Det är smärta som Bellatrix aldrig tidigare har upplevt, men hon ger inte ett ljud ifrån sig. Hon var förberedd på det, efter att ha fått höra Rodolphus klagosång långt efter att han fått sitt märke.

Det sticker i hela kroppen och hon vill vrida sig som en mask av smärtan, men tvingar sig att sitta stilla. Hon vill knipa ihop ögonen och ge ifrån sig ett isande tjut. Mest känns det i armen, där hans trollstav trycker mot hennes bleka hud.

Smärtan håller sig kvar när det är över. Hon ser ner på armen och ser det svarta märket, dödskallen och ormen.

Lord Voldemort reser sig ur sin fåtölj och låter trollstaven glida ner i innerfickan i manteln, sedan tar han tag i Bellatrix haka. Efter att ha suttit och studerat märket är hon helt oförberedd och rycker till vid hans beröring. Hans fingrar är så kalla men ändå så mjuka.

Som hans läppar.

Bellatrix får i den stunden uppleva någonting hon har förberett sig på att aldrig få vara med om. Hennes händer griper krampaktigt tag i fåtöljens armstöd och hennes läppar särar försiktigt på sig. Hans tunga stryker över hennes underläpp innan han drar sig bakåt och möter hennes blick. Hon sitter pressad mot ryggstödet och stirrar på honom, som står lutad över henne med händerna stödda mot fåtöljens armstöd på vardera sidan om henne. Det är som att vara fångad i en fälla, men hon älskar det.

"Bara för att döva smärtan", säger han. Sedan går han.

Och lämnar henne där, mer olycklig än någonsin.