Kapitel 2

"Jag måste jobba", säger Andromeda bestämt.

Hon har lust att stampa i golvet och skrika, men det är en del saker som hindrar henne. Bland annat hennes fina uppfostran och det faktum att hon numera är vuxen. Vuxna, renblodiga damer står inte och tjuter och stampar med fötterna som en annan sjuåring. Men hon har lust, ja jävlar anamma vilken lust hon har att se sin mors förskräckta och arga min och höra hennes meningslösa tillrättavisningar.

"Det där arbetet du har tar på tok för mycket av din tid. Om du åtminstone hade regelbundna arbetstider, då hade jag kanske kunnat godkänna det", säger Druella med en suck. "Men ikväll stannar du hemma, unga dam. Du kan inte springa iväg för att arbeta när vi får fint besök till middagen."

Andromeda skulle personligen inte kalla Rabastan Lestrange för fint besök. Visserligen tillhör han en mycket, ja just det, en mycket fin renblodig trollkarlsfamilj och har ett vackert utseende i likhet med sin bror och Andromedas systers make Rodolphus, men samtidigt är han en riktig slusk som inte förstår när det är dags att sluta dricka. För att inte tala om hans trånande blickar som direkt avslöjar hans begär efter – Andromeda ryser ofrivilligt till – hennes kropp.

Och han är alltså en av de kandidater hennes mor valt ut till henne. Kandidat som i äktenskapskandidat. Ännu en rysning undslipper henne och hon ruskar lite på sig och ser sin mor stint i ögonen.

"Jag måste skriva klart en viktig artikel. Den ska vara inne imorgon, annars får jag sparken."

"Ja men då så", säger Druella nöjt och tar upp sin bok från soffbordet. "Då blir du ju av med det där fruktansvärda jobbet. Vet du, vi kvinnor är inte gjorda för att arbeta och försörja en familj."

Jasså, det säger hon. Vad var det då för nytta med att skicka de tre flickorna till Hogwarts för sju år, om inte för att ge dem en utbildning som hjälpte dem att senare skaffa sig ett anständigt och välbetalt arbete? Andromeda blir inte klok på vad som försiggår i Druellas huvud.

"Varför bjuder du ens Rabastan Lestrange på middag när du vet att jag inte vill gifta mig med honom?"

"Vet du vad jag tror, Andromeda? Jag tror att du skyller på det där med arbetet för att slippa träffa Rabastan. Jag förstår inte vad du har emot honom. Jag förstår mig inte överhuvudtaget på dig! Här ger vi dig en man som har ett gott rykte och en smärre förmögenhet på Gringotts, en man som uppenbarligen tycker mycket om dig..."

Eller snarare mina bröst, min rumpa, mina ben, min mage... tänker Andromeda.

"... och respekterar dig..."

Tills vi är gifta och han har rätt att befalla mig och kräva sex dygnet runt.

"... och kan försörja dig så att du slipper slita med det där skrivandet. Men hur tackar du oss för det? Genom att skjuta honom ifrån dig och påstå att du inte tycker om honom, som om han inte dög."

"Det är inte det. Han duger fint – "

"Ja men då så! Då är det väl inga problem!"

"Det är det visst! Det är inget fel på Rabastan, men jag är inte kär i honom."

Druella suckar och skakar på huvudet, som för att säga att Andromeda är på tok för ung för att veta något om kärlek. Andromeda har hört allt det där förut. Att man inte kan älska en person direkt, man måste lära känna honom först. Druella kände minsann inte Cygnus när deras föräldrar förde ihop dem, men inte trilskades hon för den sakens skull. Hon agerade som den förståndiga kvinna hon var, och fortfarande är, tog sig tid att prata med sin man och upptäckte till slut vilken fin och underbar människa han var.

Nåja, det kan Andromeda åtminstone hålla med om. Hennes far är en bra människa, om än lite tillbakadragen. Han har oftast låtit döttrarna göra som de vill och skulle inte lägga sig i deras kärleksliv så som Druella gör. Enda gången han skulle påpeka något på den fronten är om någon av hans flickor kom dragandes med en mugglarfödd pojke.

Vilket är precis vad Andromeda gör. I smyg, förstås. Om hennes föräldrar visste hade hon varit utkastad och utfryst för länge sedan. Och trots att hon hatar när hennes mor försöker para ihop henne med avskum som Rabastan Lestrange vill hon inte bryta med sin familj. Hon älskar Ted Tonks, men hon älskar också sina systrar och sin far och, om än ganska motvilligt för tillfället, sin mor.

"Åh, vad jag önskar att du vore lika medgörlig som Bellatrix! Hon hade minsann ingenting emot att gifta sig med Rodolphus!"

Det stämmer. Eller? Andromeda känner knappt sin storasyster längre. Bellatrix verkade inte överförtjust när hon fick reda på att hon skulle gifta sig med Rodolphus Lestrange, men hon kom inte med protester heller. Hon kämpade inte emot, som Andromeda gör nu.

"Till och med din lillasyster uppför sig mognare än dig! Narcissa har inte gett ifrån sig minsta lilla protest sedan vi presenterade henne för Lucius."

Åh nej, det har hon inte. Men saken är den, mamma lilla, att du inte känner din yngsta dotter tillräckligt väl för att se hur hon lider inombords.

Narcissa har alltid varit osäker och tystlåten. Hon har dåligt självförtroende och kan inte sätta sig upp emot sin mor, vilket har lett till att Druella alltid får sin vilja igenom när det gäller henne.

"Ställ in middagen", säger Andromeda bestämt och sträcker på sig. Hon vill inte träffa Rabastan och tänker inte göra det heller.

"Var det en befallning, Andromeda?" Druellas röst är lugn men rasande. "Beordrar du din mor?"

Pang! Stolen som Andromeda hittills suttit på faller omkull med ett brak när hon häftigt reser sig och marscherar ut ur rummet. Hon vill, vill, vill skrika åt sin mor, men lägger istället all sin ilska i stegen när hon argt klampar ut på gården och drar fram sitt trollspö. Hon kan höra Druella komma efter.

"Hur vågar du uppföra dig på det här viset? Du skämmer ut hela vår familj... Som om det inte vore nog med det där oanständiga arbetet och de där avskyvärda människorna du umgås med, ska du göra oss ovänner med familjen Lestrange nu också?"

"Hejdå, mor", väser Andromeda.

Ännu när hon uppenbarar sig utanför Flourish & Blotts i Diagongränden kan hon höra Druellas gormande och vet att hon nu är riktigt illa ute.

Efter att ha kastat en blick på klockan styr hon stegen mot byggnaden där The Daily Prophets redaktion finns, men inte för att hon har någon artikel att skriva. Det var bara en ursäkt för att slippa middagen med Rabastan, dock en mycket dålig sådan. Andromeda vet mycket väl att det ska vara mer än en fånig artikel för att hennes envisa mor ska ställa in något. Den egentliga anledningen, att hon redan har bestämt att äta middag med någon annan, kunde hon inte tala om. Inte när denne någon annan är hennes pojkvän, Ted Tonks.

Det är ännu en halvtimme tills hon bör infinna sig på Den Läckande Kitteln där de har stämt träff och hon har ingen annanstans att ta vägen än till redaktionen. Alla affärer i Diagongränden har stängt eller håller på att stänga.

Det är inte många journalister som arbetar en lördagskväll. När hon stiger in på redaktionen kan hon höra knattret från någon enstaka skrivmaskin, men hon ägnar inte de andra personerna i rummet någon uppmärksamhet utan går och sätter sig på sin plats vid fönstret. Hennes skrivbord är förmodligen det mest städade på hela redaktionen, alla papper är sorterade i prydliga högar bakom skrivmaskinen, som är framdragen till kanten på bordet så att hon bekvämt ska kunna sitta och renskriva sina artiklar. På tangenterna finns varken dammkorn eller fingeravtryck, inte efter att hon har gått lös på dem med sina städtrollformler. "Du är ju värre än en husalf", brukar Ted skoja om hennes näst intill överdrivna ordningsamhet. Hon är tvungen att fnissa när hon tänker på det men plötsligt övergår fnissandet i en snyftning och hon slår snabbt handen för munnen för att kväva den.

Hon kan inte fortsätta med det här. Förr eller senare kommer hon bli tvungen att berätta för sina föräldrar om Ted, helst innan det blir tal om att börja planera för bröllopet med Rabastan. Ett bröllop som aldrig kommer att bli av, det tänker hon till varje pris se till! Aldrig, aldrig, aldrig att hon gifter som med den där lymmeln. Inte nu när hon har Ted och vet hur äkta kärlek känns, när hon vet hur det känns att vara älskad och uppskattad för den hon är. Och det handlar inte bara om henne själv, utan om Ted och hans känslor också. Hon skulle aldrig kunna bryta med honom efter allt han gjort för henne. Inte efter att ha sett kärleken i hans ögon, inte efter att ha känt hans armar om sig och hans läppar mot sina, nej, det kan hon inte. Inte efter all förståelse han visat henne när hon inte kunnat presentera honom för sin familj, inte efter att han gång på gång utan vidare diskussioner accepterat hennes tvekan inför det val hon snart måste göra. Pojkvännen eller familjen. Hon har förstås redan gjort sitt val, hennes tvekan handlar om att tillkännage det.

Åh, varför ska det vara så svårt?

Klockan är tio i sju och det är dags att gå till Den Läckande Kitteln för att möta Ted. Hon är inte alls på humör för en glad och trevlig middag, men anser att Ted har fått höra alldeles mycket av hennes gråt och klagan. För hans skull ska hon vara glad ikväll. Hon reser sig och torkar några envisa tårar som letat sig nerför kinden, sedan lämnar hon redaktionen.

Den Läckande Kitteln är inte det mest romantiska stället för en middag, men det är Andromeda som har valt det. Ted ville som vanligt bjuda henne på någonting lite finare och dyrare, men hon var envis och fick förstås som hon ville till slut. Precis så som hon alltid får. Ibland tänker hon att Ted är alldeles för snäll mot henne.

Han är redan där när hon kommer.

"Du är tidig", mumlar hon med blicken i golvet, för hon anar att hon fortfarande är lite röd i ögonen. Hon tar ett djupt andetag och ser rakt upp i hans vänliga ansikte. Hennes leende är ansträngt men äkta och hon är verkligt glad att se honom. Det finns ingen annan som kan muntra upp henne som han.

"Hej", säger han lågt och ler, han också. Det är ett snett och charmigt leende, men hans blick är bekymrad. Han har förstås sett hur bedrövad hon är, trots att hon försökte dölja det. Hon trodde nog aldrig att hon skulle lyckas med det egentligen, för Ted känner henne så väl att han alltid listar ut hur hon känner sig. De sätter sig och så fort de har beställt frågar han vad som har hänt. Andromeda rycker på axlarna.

"Inget."

"Jo visst. Du skulle inte vara så här nere för inget", säger han, sträcker sig över bordet och tar hennes hand i sin.

"Kan vi inte bara glömma det och försöka ha roligt istället?" suckar hon och ser ut över puben för att undvika hans blick.

Ted suckar också. Hon biter sig i läppen.

"Förlåt. Nu har jag förstört hela kvällen igen."

"Mm." Hans panna är bistert rynkad. "Det har du."

Hon blir så överraskad att hon våldsamt rycker sin hand ur hans. Vad var det där? Så brukar han aldrig säga. Vanligtvis försöker han trösta henne. Inte bara vanligtvis utan alltid. Men inte den här gången, den här gången ser han bara sårad och besviken ut. Hon öppnar munnen för att säga något, men stänger den igen.

Teds blick är genomträngande och släpper henne inte. Andromeda vet inte vart hon ska titta, hon vågar inte möta hans blick. Plötsligt känns allting så fel.

"Vi går", säger han.

"Va? Men... Maten har inte kommit än."

"Vi går hem till mig."

Hon ids inte protestera. Han låter så bestämd, så arg och... besviken. Andromeda inser att det här måste hända någon gång, att hans tålamod inte kan hålla för alltid.

"Jag är ledsen, Ted", försöker hon, men får inget svar. Vad kan hon säga? Han är arg och hon kan inte ändra på det. Det är någonting som måste gå över. Hon kunde förstås rusa hem till sin familj och berätta allt om sin hemliga pojkvän, ja, det skulle säkert lösa det här på en gång, men hon är inte redo. Hon kan inte, är inte beredd att bryta med dem ännu.

De är ute på gatan nu och Ted går med bestämda steg mot huset där han har sin lägenhet. Andromeda skyndar efter. Plötsligt vänder han sig om så att hon är nära att springa in i honom. Hans min är sammanbiten.

"Andromeda. Jag vet hur jobbigt du har det, jag vet efter alla gånger du har talat om det för mig. Men varför just ikväll? Jag hade tänkt... Jag ville att den här kvällen skulle vara perfekt. Att det bara skulle vara du och jag för en gångs skull. För jag..."

"Det ville jag också! Jag sa ju att jag inte ville prata om det, att vi bara skulle ha roligt istället. Varför beter du dig så här nu?"

Hon kan inte hjälpa att hon försöker skjuta över det på honom.

"Men hur ska jag kunna ha roligt när jag vet att du egentligen är ledsen? Hur ska jag kunna ha en trevlig kväll när det första jag ser är dina rödgråtna ögon?"

"Försök strunta i mitt humör då."

"Det funkar inte så och det vet du. Jag ville att det skulle bli en speciell kväll, för-"

"Jag har funderat, verkligen funderat, Ted", avbryter hon. "Men det är helt enkelt så att jag inte är beredd, jag vågar inte bryta med min familj än. Jag älskar dem också."

"Jag vet, du har sagt det förr, och jag kräver inte att du ska göra det. Men lyssna på mig nu! Jag ville ordna en speciell kväll, för jag hade tänkt... Jag vet att du inte vill bryta med din familj och jag önskar att det fanns något annat sätt att lösa det här på. För saken är den att... Jag älskar dig, jag älskar dig verkligen, Andromeda. Jag kräver ingenting av dig och jag kommer att fortsätta älska dig oavsett vad du säger. Jag..." Han sticker ner handen i ena fickan på sin mantel och tar upp en ask. Andromeda får dra efter andan när hon inser vad han tänker göra.

"Ted! Snälla, Ted, kan vi inte... Du vet att jag inte kan... Sluta pressa mig!"

Han ser så sårad ut att hon önskar att hon kunde ta tillbaka det sista.

"Jag menar, kan du inte vänta tills jag är beredd? Jag sa ju just att jag inte-"

"Du blir aldrig beredd, Andromeda."

Asken faller till marken och han är borta innan hon hinner försvara sig. Hennes ögon är fyllda med tårar och hon ser suddigt, men får tag på asken och håller den hårt i sin hand. Ett ögonblick som det här borde vara det lyckligaste i ens liv, men för Andromeda är det det värsta.

Hon transfererar sig hem till herrgården. Genast hon stiger innanför dörren är Druella där med sina förberedelser. Andromeda hör sin mor som på avstånd säga att hon som tur är inte har hunnit ställa in middagen ännu och ber henne gå till sitt rum och byta om till någonting fint. Andromeda kan inte göra annat än lyda. Hon kramar fortfarande den lilla asken i sin ena hand, och när Druella frågar vad det är får hon bara en sorgsen tystnad till svar.