Part 2
Gales läppar mot mitt öra väcker mig ur mitt djupt funderande tillstånd.
"Minns du hur solen ser ut?" viskar han.
Jag minns, det är klart att jag minns hur solen ser ut, men han syftar antagligen på att vår månadslånga fångenskap i bunkern äntligen är över. På en hel månad har ingen av oss sett solens ljus.
Vi har haft proviant i form av små tabletter som ersätter mat, och rent vatten har pumpats ur en underjordisk källa hundra meter från oss i ett rör. Ventilationen har stundtals varit bristfällig men vi har i alla fall alltid haft tillräckligt med syre. Även fast det inte har varit bekvämt alla gånger, har vi i alla fall levt isolerade och trygga.
Men vi har alla kommit överens om att vi hellre svälter och far illa i distrikt 12 än lever i bunkern för alltid. Alla saknar vi solens strålar. Och idag ska vi äntligen få återse dem!
"Knappt inte", mumlar jag tillbaks. "Gale, det är klart att jag gör. Gör du?"
"Så klart. Hur skulle jag kunna glömma?"
Prim är redan på väg att börja låsa upp dörren på bunkerns västra kortsida, när Cinna hejdar henne.
"Låt oss vänta tills nyheterna kommer ut på TV. Så kan vi fira tillsammans med hela Panem efteråt."
En smula otåligt går vi med på det. Det känns som om detta är de längsta tio minuterna i hela mitt liv.
Så ÄNTLIGEN kommer en man i bild igen. Han bär en brosch med härmskrikan på skjortbröstet och ler så att en rad blekvita tänder skymtas.
"Alla invånare i Panem, jag ber er att lyssna. Kan jag få låna alla 13 distrikts uppmärksamhet för en minut?"
Han väntar en stund, och upprepar vädjningen igen för att så många som möjligt ska kunna ta del av nyheterna.
"Goda nyheter. President Snow är död, och regeringen har fallit. Tristan Tremblay från distrikt 13 har utsetts till tillfällig president tills saker och ting ordnat upp sig. Jag upprepar- Snow är död och Tristan Tremblay tar hans plats som Panems president. Detta betyder att upproren är över! Revolutionen är slut! Man bör dock fortfarande iaktta viss försiktighet ute på gatorna, då delar av regeringens styrkor fortfarande är på fri fot. Men de är utan ledning och vi gör vårt bästa för att ta hand om dem så att Panem för första gången blir ett fritt land."
Mannen ler igen och utanför TV-huset hörs vrål och jubel. Invånarna i Huvudstaden har aldrig förr drabbats av matbrist eller katastrofer, och de springer omkring på gatorna som vilda höns i lycka över att misären är över. Bilden växlar till en vy över Huvudstaden, där det ryker och bolmar från utkanten men i övrigt ser det enorma högteknologiska nästet oskatt ut.
Den här gången är det Cinna som är framme och börjar låsa upp dörren genom att vrida på ett antal rattar och knappa in en sjusiffrig kod på en till synes harmlös sifferplatta. Trycker man fel tre gånger exploderar dörren. Men Cinnas minne är felfritt och han är den förste att stappla ut i den underjordiska korridoren. Det är kolsvart men vi tar oss trevande ända fram till trapporna, som leder upp till ovan jord.
Solen svider nästan i ögonen när vi kisar ut genom en glasruta på en till synes gammal och övergiven fabrik. Nästan en hel minut står vi bara där, andlösa, och stirrar ut på distrikt 13. Innan revolutionen var det säkert vackert. Naturen liknar den vi hade i tolvan, fastän mycket av det är förstört nu. Inte allt, men mycket. Det är något som inte stämmer.
Gatorna är öde. Vid det här laget borde alla gömda springa ut och fira (vi är nämligen inte de enda som har blivit tilldelade en bunker i distrikt 13) men inte en kotte syns till.
"Var är alla?" väser jag. Gale skakar på huvudet bredvid mig.
"Ingen aning."
"Antingen avvaktar de, precis som vi… eller så är vi de enda som är kvar", säger Cinna chockat.
Prim flämtar till.
"Det är omöjligt!"
"De är säkert bara försiktiga, precis som vi…" säger mor, föga övertygande.
Men i samma sekund väller människor fram. Från fabrikslokaler likt vår egen, från gamla ruckel till hus och från byggnader som en gång i tiden varit butiker.
De skrattar och tjoar och firar. Ett litet barn springer förbi vårt fönster, stannar till när han får syn på oss, och vinkar ivrigt åt oss att komma ut.
Vi kan inte lämna vårt gamla fängelse snabbt nog.

Första andetaget frisk luft skickar ett rus genom hela kroppen, och jag tänker svävande att jag aldrig mer tänker vara inomhus. Jag ska bo ute i skogen resten av mitt liv, sova uppe i träden och leva på jakt. Ständigt i rörelse.
Ett vrål skiljer sig ur mängden av lyckotjut och skratt. Stämningen förändras som om någon tryck på en knapp, den är omedelbar. Folk flyr i panik och vi bevittnar trängsel och kaos. Jag tar snabbt Gales hand i min egna och Prims i min andra och försöker dra med dem tillbaks in i fabriken igen, men i samma sekund exploderar luften.
"Katniss Everdeen. Jag vill ha Katniss Everdeen, annars dör hela det förbannade distrikt 13", dånar en förstärkt mansröst. Den kommer från en svartmålad svävare som kastar en olycksbådande skugga över den tidigare soldränkta gatan. Vi drar oss sakta baklänges in i skuggan. Mitt hjärta bultar vilt och adrenalin pumpas ut i kroppen. Jag måste komma till honom, inser jag. Jag kan aldrig riskera att mor, Prim, Cinna och Gale dör. De är de enda jag har kvar.
Jag sliter mig ur Gales grepp och stegar ut i solen. Han är genast där och försöker dra mig tillbaka, men jag slinker ur hans grepp. Jag vet att om han får ett ordentligt tag om mig kommer jag aldrig i livet att komma loss. Jag börjar springa, rätt ut på torget. Två händer knuffar mig häftigt framstupa i samma sekund som ett pistolskott avlossas. Förskräckt rullar jag runt och reser mig på huk. Händer och knän är hårt skrapade, men det struntar jag i. Det enda jag kan tänka på är Gale som ligger bakom mig, på mage, med mörkrött blod som sprider sig från en punkt på ryggen och missfärgar hans skjorta.
"Gale!" skriker jag. Detta händer inte.
"Katt-a", stönar han, och blir sedan helt stilla. Innan jag hinner böja mig fram för att röra vid honom, göra vad som helst för att han ska vakna igen genljuder ännu ett pistolskott.
Kraften går ur mig. En obeskrivlig smärta tränger upp till ytan innan jag försvinner.